Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Gäster med stora gester

Officiellt stödjer världens ledare frihandel. Men många har ökat tullarna sedan de sågs sist.

I onsdags kväll vinkade presidenter och statsministrar mot kamerorna på väg till en pr-anpassad, inte alltför utmanande exklusiv, middag på 10 Downing Street. Och på torsdagen samlades de i strålkastarljuset för huvudmötet i Londons uppfräschade hamnkvarter Docklands. 50 miljoner pund, exklusive säkerhetsarrangemang, kostar kalaset skattebetalarna.

Frågan är, är det värt det?

Nej, säger kritikerna, exempelvis på de ansedda tidningarna Economist och Spectator, som menar att mötet saknar betydelse eftersom de anser att mötesdeltagarna ändå inte kommer att hålla sig till vad de kommer överens om. Alla talar sig till exempel varma för frihandel, för att sedan åka hem och upprätta protektionistiska åtgärdsprogram. Enligt Världsbanken har 17 av medlemsländerna ökat handelshindren, exempelvis genom höjda tullar (Ryssland), eller genom att förbjuda import av vissa produkter (Kina) sedan det senaste G20-mötet i november.

Ett annat argument emot toppmötet är att det är de rika länderna som dominerar. Popsångaren och politiska aktivisten Bob Geldof står inte själv på barrikaderna längre. Men han gav sitt stöd till de omfattande protesterna mot G20-mötet i London i veckan. »En global ekonomi måste inkludera de fattiga«, sade han till tidningen Sunday Telegraph. Exempelvis är Sydafrika det enda afrikanska landet som är med.

Men de som är inblandade i mötets organisation anser att det verkliga värdet av G20 inte kan dömas bara utifrån regeringschefernas yviga gester och handslag inför media. Vid sådana här möten är det månadslånga förberedande förhandlingar och informella möten i skuggan av medieuppbådet som står för de avgörande framstegen, menar de.

Liksom de nepalesiska bärare som hjälper Mount Everest-bestigare att dra tunga lass till bergstoppen, kallas de höga tjänstemän som utför grovjobbet under stora internationella möten också för »sherpa«. Inför veckans G20-möte har den viktigaste sherpan varit Jon Cunliffe, Gordon Browns seniora rådgivare i ekonomiska och internationella frågor. Som nyckelperson för värdnationen Storbritannien har han sedan i höstas organiserat ett oändligt antal förberedande möten. Utöver två upptaktsmöten på ministernivå som ägde rum i Washington före jul och i engelska Horsham i mars, har viceministrar och höga tjänstemän under flera månader åkt skytteltrafik till London. De kritiska uppgörelserna är redan klara.

– På ett sådant här höjdarmöte är slutdokumentet i princip färdigt när de ses. Möjligen är enstaka ord och paragrafer fortfarande öppna, och då får ledarna ett antal alternativ att välja mellan, säger en europeisk diplomat med lång erfarenhet av multilaterala förhandlingar.

Men det är inte bara de officiella politiska överenskommelserna, och enskilda nationers utfästelser, som blir resultatet av G20-mötet. Lika viktiga är de så kallade sidlinjesamtal som bokats in i delegationsmedlemmarnas kalendrar. Det står kanske »möte med Brasilien 10.20–10.40 i gula soffan«, och då handlar det bokstavligt talat om ett snack i korridoren, vanligen om en kort väldefinierad fråga. Eller så kan det vara ett förberett men informellt möte i ena partens arbetsrum där anteckningar tas. Det är ofta formen när känsliga, litet större, frågor avhandlas.

Under den gångna veckan antas bland andra Ryssland och USA ha träffats och talat ingående med varandra om situationen i Mellanöstern. Men även länder som officiellt avbrutit de diplomatiska förbindelserna för ofta en dialog i det tysta. Under ett stjärnspäckat möte som G20 finns det enligt försnacket möjligheter för Iran att träffa USA på högre nivå än man gjort på 30 år, trots att Iran inte är med på gästlistan.

– Ibland har delegationsmedlemmar från länder som är ovänner direkta order att inte hälsa på varandra, andra gånger försöker de tvärt om ta en försiktig kontakt. Och visst håller alla koll på varandra. Typ »varför dricker Brasilien kaffe med Tyskland där borta?«, säger en europeisk diplomat.

Nicolas Véron är forskare vid den brysselbaserade tankesmedjan Bruegel, som intensivt följer G20-mötet, och har organiserat ett seminarium om mötets betydelse under upptakten. Véron anser att situationen med en ny amerikansk regering gjort förberedelserna lite ovanliga denna gång.

– Det har varit tunt med tjänstemän runt Obama och de har helt enkelt inte hunnit med i förberedelsearbetet. Det ökar möjligheterna till överraskningar, sa Véron.

Han påpekar dock att det är en mycket heterogen grupp som träffas i London och att det därför finns gränser för vad de kan uppnå.

– Det handlar inte om något slags världsregering som kan lösa alla jordens problem i ett slag. De är inte alls rustade att utarbeta detaljer, men de kan utan tvekan fatta kraftfulla beslut som rör strukturen i internationella institutioner. Att reformera IMF är den punkt där den här grupperingen verkligen kan och behöver få något gjort.

– För mig är det dock ingen tvekan om att det här mötet är värt pengarna. Det finns nödvändiga beslut som bara den här gruppen makthavare kan ge legitimitet till, säger Nicolas Véron.

Samtidigt som det ligger i sakens natur att en löst sammansatt grupp som G20 inte kan vara alltför detaljerad i sina deklarationer, avgörs trovärdigheten på sikt av vad de faktiskt får uträttat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera