Myten om Obama

På den första dagen räddade han världsekonomin. På den andra återgav han mening åt Nato. På den tredje gav han oss en uppenbarelse av en kärnvapenfri värld. På den fjärde försonade han islam och väst och på den sjunde vilade han i sin Air Force One på väg tillbaka till sin himmel. Det är bara en fråga kvar efter besöket av Mr Populär i Europa: varifrån kommer den gränslösa beundran för denna man?

Kanske för att han, för oss européer, representerar något onåbart, en ouppnåelig dröm om att allt är möjligt, om en social mobilitet utan gränser? Det är klart. En svart man, med mellannamnet Hussein, som på bara en generation klättrar upp från omöjligheten att rösta – till presidentposten. Tala om social mobilitet!

Denna mobilitet som USA erbjuder är unik. Jämför med Europa: är det tänkbart att ha en kurd som statsminister i Sverige? En turk som kansler i Tyskland? En arab i Palais de l´Élysée? Nej. Nog finns det anledningar för européer att beundra både Obama och landet som möjliggör en sådan resa.

Så varför kan inte samma resa bli verklighet i Europa? Rasism? Nej, det är lite mer komplicerat. Européerna har gjort ett annat val: vi vill försäkra oss mot elände och fattigdom, som vi har historiska erfarenheter av, och därför är vi måna om välfärdsstaten. Den europeiska staten ska fördela välfärden, hjälpa de svaga, se till att vi alla lever ett anständigt liv, oavsett hur bra vi lyckas. Därför har vi skapat starka försäkringsnät och ideologiskt mobiliserat mot framgångssträvan: »du ska inte tro att du är nåt!« Och det blir inte heller så mycket mobilitet om man vid varje steg bromsas, om staten fördelar välfärden så fort den skapas och om målet är en utjämning av skillnader.

Amerikanerna tänker tvärtom: staten ska hålla sig borta från »mitt liv, mina pengar och mig« och låta mig göra mitt bästa. Ett sådant system tillåter de duktigaste (som Obama) att ta sig fram, och låter de svaga ligga kvar (som i det Chicago han jobbade i). Staten bryr sig varken om det ena eller det andra, vilket resulterar i stora skillnader och ojämlikhet, som amerikanerna, till skillnad från oss i Europa, accepterar. Vill man ha en social mobilitet ska man inte låta staten omfördela för mycket av välfärden utan snarare uppmuntra framgångssträvan: »du får behålla hela resultatet av ditt arbete«, menande: låga skatter, liten omfördelning, framgångsbeundran, men också – den taskiga baksidan – svag hjälp om du misslyckas.

Det är sant: de svaga har det bättre i Europa. Problemet är bara att utebliven mobilitet i Europa cementerar deras position. Europeiska invandrare förblir »i utanförskapet« i generationer, amerikanska blir presidenter.

De som lyckats. De andra, ligger utslagna på gatan. Så vilket samhälle skulle du välja för dina barn?
Jag vill så klart att min dotter ska kunna ta sig fram och inte förbli »en invandrares dotter«. Jag vill ha ett samhälle där den sociala mobiliteten är möjlig. Där hon kan åstadkomma det hon drömmer om. Den som förnekar henne den rätten är antingen privilegierad eller avundsjuk, som vägrar invandrare och svaga möjligheten att skapa ett bättre liv. Å andra sidan: är jag beredd att skapa ett sådant samhälle om priset är att min dotter (ifall hon kollapsar på vägen) förblir liggande på gatan? Knappast. Jag vill ha ett socialt försäkringsnät, en välfärdsstat, a-kassa, en möjlighet för även de svaga att leva ett värdigt liv.

Uppenbarligen verkar det vara svårt att ha både och. Vad gör man då? Då lever man i Europa och beundrar Obama, som representerar USA.

Text: Jasenko Selimovic