20 lobbyister per folkvald

Text: Sara Ahrnborg

Foto: Jean-Claude Ernst / LUXPRESS / SCANPIX

Till att börja med måste man identifiera vilka som har mest inflytande för tillfället. I början av en process kan det vara den utredande tjänstemannen i EU-kommissionen, eller en kommissionär om det är en stor fråga. Senare väljer man kanske ut ett par nyckelpolitiker i EU-parlamentet eller någon diplomat från ett EU-land. Det gäller att lista ut vilken sorts information dessa personer vill ha, och förpacka sina egna åsikter på det sättet:

– En del vill ha statistik i kort punktform, andra vill ha väldigt politisk information medan ytterligare andra bara vill veta hur ärendet påverkar ekonomin i deras hemland, förklarar Maria Laptev, som undervisar i lobbyism på United Business Institutes i Bryssel.

– Man måste alltid ha något att erbjuda. Man kan inte bara komma och säga »vi tycker inte om det där«. I stället försöker vi skapa en stämning av »vi kan hjälpa er«.

Ett annat knep, som Maria Laptev visar prov på, är lobbyistisk proffstrevlighet. Med några väl utvalda kommentarer, »Det var ett bra mejl du skrev när du frågade om en intervju« eller »Jag kikade in på din hemsida: jag tycker om den, väldigt klar och tydlig«, lyckas hon skapa en känsla av vänskap, utan att det känns påklistrat, slemmigt eller onaturligt. Medlemskap i rätt golfklubb kan vara ett annat sätt att komma beslutsfattarna närmare.

En av de svenska lobbybyråerna är JKL, som har sitt Brysselkontor på Avenue Des Gaulois, precis bredvid parken där EU:s höge utrikesrepresentant Javier Solana brukar jogga om mornarna. Det ligger ett par hus från Svenska kyrkans nya lokaler och kanske tio minuters rask promenad från ministerrådet och EU-kommissionens högkvarter.

Chefen på JKL:s Brysselkontor är före detta moderata riksdagsmannen Sebastian Cederschiöld. Han har tidigare arbetat för Nicole Fontaine, före detta talman i EU-parlamentet. Dessutom är han son till EU-parlamentarikern Charlotte Cederschiöld (m) och till Stockholms förre finansborgarråd Carl Cederschiöld.

Han vill inte ge några exempel på egna lobbyinsatser, men försäkrar att JKL genom att ändra vissa detaljer tjänat »stora pengar« åt svenska företag. Inte heller vill han berätta vilka JKL:s kunder är, men han beskriver dem som »stora nordiska företag och organisationer«.

Enligt Sebastian Cederschiöld har man som lobbyist i Bryssel något friare händer än i Stockholm:

– Bryssel är inte lika penetrerat av daglig medial bevakning som Stockholm. Man kan ändra saker i Bryssel utan att i varje steg behöva ta hänsyn till den aktuella opinionen.

Att anlita Sebastian Cederschiöld och hans kollegor på JKL kostar »ungefär som att anlita en advokatbyrå«.

– Priset beror på arbetets beskaffenhet. Det är svårare att ändra lagstiftning än att ordna några möten på lägre nivå. Vill kunden träffa kommissionärer blir det dyrt.

Som lobbyist räknas alla som på något sätt försöker påverka de politiska processerna. De flesta lobbyister lobbar i eget intresse, det vill säga för det företag eller den organisation där de är anställda. Konsulter som JKL är i minoritet. Av Bryssels uppskattningsvis 15 000 lobbyister företräder minst 70 procent näringslivet.

EU-parlamentarikern Lena Ek arbetar i dag med ett förslag om handel med utsläppsrätter och tycker att lobbyism i grunden är positivt.

– Det är otroligt bra att höra företagens syn och miljöorganisationernas syn. De här kontakterna utgör en yta som är öppen mot samhället, säger Lena Ek.

Inte minst tycker hon att lobbyisterna »städar bort« förslag som ser fina ut på pappret men i praktiken aldrig skulle gå att genomföra.

EU-parlamentarikern Carl Schlyter (mp) hävdar i stället att näringslivslobbyisterna ökar sin makt och att exempelvis kemilobbyisterna fick alltför stort genomslag i kemikalielagen som klubbades 2006.

– Tyvärr har den lilla andel företag som producerar kemikalier satsat så mycket på lobbyism att den stora majoritet företag som skulle tjänat på bättre information om kemikalier står där som förlorare.

Men hur ska till exempel en frivilligorganisation med begränsade resurser kun­na slå sig fram i konkurrensen om uppmärksamheten? Brist på pengar kan ibland kompenseras med starka budskap.

– En beslutsfattare bryr sig mer om ett flygblad som säger att barn kan få cancer än en glansig 60-sidig rapport, som en lobbyist som vill vara anonym formulerar det.

Om lobbningen lyckas beror också på den politiska stämningen. Just nu är det till exempel svårare än förr att få igenom förslag som innebär att mer växthusgaser släpps ut.

Förutom att hålla sig på god fot med tjänstemän och politiker är det också viktigt att som lobbyist ha ett bra nätverk av potentiella kampanjpartners, andra lobbyister med liknande intressen. Resultatet – när alla dessa personer ringer runt, anordnar seminarier, gör besök och skriver rapporter – blir ett massivt tryck på beslutsfattarna. Genom ett sådant samarbete lyckades skogsindustrin till exempel få undantag för pappersmassa i kemikalielagen.

– Om vi inte hade fått det undantaget hade vi fått lägga ner mycket krut på att analysera och registrera pappersmassa, som anses vara ofarligt, säger Anders Hildeman, skogsindustrikoncernen SCA:s representant i Bryssel.

Även om de flesta lobbykampanjer sträcker sig över nationsgränserna, finns det några kända svenska exempel.
En klassisk svensk lobbyframgång är sys­temet med A- och B-aktier (aktier med olika röstvärde). Sedan 1989 har EU-kommissionen i olika vändor försökt införa systemet »en aktie, en röst«.

En grupp svenska ägare, som byggt upp sina maktba­ser med hjälp av de röststarkare A-aktierna, däribland familjen Wal­lenberg, kontrade. Med hjälp av lobbybyrån Kreab och genom debatter, seminarier och personliga möten med konkurrenskommissionären Charlie McCreevy fick svenskarna kommissionen på andra tankar. En eftermiddag i oktober förra året gav ansträngningarna frukt när Charlie McCreevy gästade EU-parlamentets rättsliga utskott:

– Min slutsats är att det inte finns behov för agerande på EU-nivå i denna fråga, sade han och så hade svenskarna vunnit, i alla fall för den här gången.

En klassisk svensk lobbyflopp däremot var när EU-kommissionen förbjöd Volvo och Scania från att slås ihop. Trots intensiv uppvaktning och hjälp från bland annat fackförbundet Metall och statsminister Göran Persson kunde de inte få kommissionen att ändra sig.