Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

AMF, BPA och ABB

Déjà vu är ett fenomen de flesta av oss har upplevt. Man är med om något, bevisligen för första gången, men känner sig övertygad om att det här har jag varit med om förut. Det kan kännas rätt kusligt.

Om någon får en sådan känsla inför AMF-affären så är det inte övernaturligt. Den är en repris av två tidigare affärer, också i trebokstavskombinationer, nämligen BPA och ABB.

BPA ägdes av facket och var Sveriges största arbetsgivare i byggbranschen. I dag finns det inte kvar. Företaget hade en gång blivit så stort att styrelsen fann det nödvändigt att anställa ett proffs, en man med ärliga blå ögon, som vd. Efter några år läckte det ut att proffset hade tagit för vana att låta BPA bygga och sedan till underpris sälja fastigheter till sig själv och till folk han kunde ha nytta av.

Det visade sig också att BPA köpt pensionsförsäkringar till den blåögde för samma antal kronor som AMF:s åtaganden mot Christer Elmehagen, men i ett helt annat penningvärde. Nu skulle BPA:s styrelse ge den blåögde sparken, men styrelseordföranden avled i samband med ett »nattklubbsbesök« i Estland. En fördel med kvinnliga styrelseledamöter är att deras sexualvanor sällan är livshotande.

Den svensk-schweiziska koncernen ABB presiderades av överhuvudet för Sveriges främsta finansfamilj. Det underlättade för två svenska verkställande direktörer att plocka ut var sin miljard (också det i ett annat penningvärde).

Saken hade inte upptäckts om inte en missunsam aktieägare, schweizaren Martin Ebner, kommit den på spåret. Ebner bär alltid fluga. Hade finansfamiljens överhuvud som jag haft veterinär Olsson i Tomelilla som kund hade han förstått att akta sig för »män med fluga«. Olsson sade apropå Grängesbergsbolagets vd Erland Waldenström: »En som dricker te, spelar violin och bär FLUGA – det kan aldrig bli bra!« Veterinären fick rätt. Grängesaktien blev en rysare tills Hans Wertén kunde göra ett klipp på vad som återstod av Sveriges en gång värdefullaste bolag.

Svenska direktörer påstår fortfarande mot bättre vetande att de är kolossalt efterfrågade i utlandet som förklaring till de generösa förmåner de beviljar varandra. Intresset från Schweiz är försumbart, vill jag påstå, och det gäller nog världen i övrigt också.

Det är ingen skam att försöka sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt. Men i moderna företag saknas oftast en motpart i form av en ägare på två ben. Motparten är andra tjänstemän, »Betalda drengar«, som ishockeyförbundets legendariske ordförande borgarrådet Helge Berglund skulle ha sagt.

Där det finns riktiga ägare, som Ingvar Kamprad, Stefan Persson eller Rausingarna, är direktörernas ersättningar modesta. Det är svårt att se något samband mellan företagets framgång och ersättningen till företagsledningen. Tetrapak, Ikea och HM har inte gjort sig kända för generositet och de är de mest framgångsrika svenska företagen i min livstid. Om en direktör hos Ingvar Kamprad lyckas få mer betalt än vad han är värd är han med säkerhet värd det!

I en profetisk bok av James Burnham från 1941 (»Direktörernas revolution«) framfördes tesen att kapitalismen var på väg att ersättas, inte av socialism utan av någon slags centralplanerad ekonomi styrd av direktörer.

Ingen mindre än George Orwell har i en essä i tidskriften Polemic behandlat Burnhams bok. Det nya samhället kommer inte att bestå av en mängd oberoende småstater utan av stora super-stater runt industriella centra i Europa, Asien och Amerika, skrev Orwell.

Hans varning för de kommande superstaterna borde stämma till eftertanke inför det stundande EU-valet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera