Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Att döda en fluga

Hur liten kan min värld bli? Just nu domineras den av en fluga. Flugan i sig är inte liten, jag har nog aldrig sett en större. Den ser ut som en minihelikopter, cirkulerar med aggressiva rotorblad. Runt, runt, fram och tillbaka far den omkring i stenhuset utanför Knossos.

Sol och värme några futtiga dagar efter den långa vintern. Bara koppla bort och av ett tag. Kreta, den minoiska kulturen, vår vagga. Hur vilsamt är det inte att bara betrakta världen i backspegeln. Åka i slingerkurvorna genom bergen, beundra utsikter och fascineras av historien. Tänk att när de första människorna kom hit för så där 8 000 år sen fanns här djungler, små elefanter och blå apor. Palatset i Knossos med labyrinten och monstret Minotauren. Kung Minos lysande hov? Eller en plats för de döda – ett Nekropolis? Ett fascinerande tvisteämne.

Njuta av att inte förstå. Slippa invaderas av mobilsamtalens trivialiteter.

Leve det grekiska alfabetet; alla reklamskyltarna längs vägarna förblir stumma, bara Vodafone och Lidl ropar gällt. Perfekta semesterdagar om inte …

Det var vid midnatt, när jag släckt ner bredbandet efter att ha småtittat in i samtiden, som jag först hörde surret. Flugjäveln!

Vi har alla våra hangups. Flugor är en av mina. I huset hemma finns ett välutbyggt försvarssystem. Klassiska klisterremsor i taken, som några gånger visserligen resulterat i nödklippning av hår, men vars svarta fluglik väl uppvägt förlusten. Ikea säljer också numera myggnät – en sista försvarsbastion. Men det är surrandet man vill åt och jag har i mitt eget hem utvecklat en taktik, som består av växelvisa ljussläckningar och dörröppningar. För en betraktare kan de tyckas märkligt tvångsmässiga, men efter ett antal överraskande manövrar är flugan oskadliggjord.

Kretaflugan är aggressivt orolig och cirklar runt ljuskäglorna. En flugsmälla hade inte hjälpt, man kan inte slå sönder andras lampor. Huset är komplicerat, små trappsteg, många öppna ytor. Strömbrytarna utspridda. Utanför väntar mygg och nya flugor. Men jag lyckas hitta lampknapparna, släcker ner inne och tänder en lockande lampa i trädgården. Öppnar dörren. Minuterna går. Till slut tystnad. Den måste vara ute nu. Stänger. Tänder. Flugan cirklar triumferande runt lampan och vidare ut i rummen …

För att begränsa själva stridsområdet, släcker jag så ner igen. Tänder i badrummet, som ligger bakom en skjutdörr. Flugan girar i en vid lov med tjutande motorer in i badrummet. Jag blixtsnabbt in efter. Stänger om oss. »Du ska dö.«

I väntan på att flugan ska flyga sig trött mot duschdraperi och kakel sitter jag så på toalettlocket och försöker tänka semestertankar: det unga paret i i morse på stranden i Sankt Nikolaos. Hon en bredhöftad skönhet med perfekt svängd midja och alabasterhy.

Han, brunbränd, spenslig och huvudet kortare. Hon, en badkruka vid strandkanten medan han slängde sig i vågorna för att sedan smeka hennes kropp med kallt vatten. Hennes gulligt fåniga skrik när hon äntligen doppade sig. Hur de sen låg de därute i vattnet, guppade och stänkte vatten på varandra med små parningsrop och han bar henne i famnen, något han aldrig skulle orka på land.

Flugan ger sig inte. Surr. Surr. Jag har inte längre någon brådska. Bara sitta riktigt stilla. Orörligt vänta. Det är som att natta barn, man ska inte ha för bråttom, då får man bara börja om.

Flugan sitter nu allt längre på samma fläck. Men på fel plats. Tiden upphör i vår lilla värld. Duschdraperiet. Spegeln. Runt och fram och tillbaka. Lite tröttare. Duns mot spegeln. Men ännu inte. Nu stilla även på kaklet. En gång. Två gånger, Tre, fyra! Jag bankar till flugan med handen, nyper till en extra gång. Flugan är mosad, jag kan öppna dörren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera