Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Borgfred – nej tack

Sverige är i desperat behov av en opposition – både inom alliansen och på vänsterkanten.

»Det är inte meningen att den politiska debatten ska läggas ned helt«, meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i veckan. Det lät nästan som att det var en glad uppmaning till [[Mona_Sahlin|Mona Sahlin]], som han just haft möte med.

Uttalandet gällde ett förslag om att det ska råda politisk borgfred under andra halvåret i år eftersom Sverige då håller ordförandeklubban i EU. Frågan som inte ställdes till [[Fredrik_Reinfeldt|Fredrik Reinfeldt]] är om det i så fall kommer märkas någon skillnad.

Ja, på papperet finns det en opposition. Mona Sahlin höll pliktskyldigast ett »upp till kamp«-tal för de trogna på första maj och vid varje tillfälle påminner [[Thomas_Östros|Thomas Östros]] om att bidragen för de arbetslösa borde vara högre.

Men sanningen är att ingen längre lyssnar. Socialdemokraternas motförslag debatteras knappt, eftersom de inte betraktas som seriösa.

Det finns också fortfarande tre andra allianspartier. De försöker göra sig hörda, men nästan alla idéer tycks malas ned i det som eufemistiskt kallas »samordningen« inför gemensamma budgetar.

I realiteten råder i dag i Sverige, långt mer än när [[Carl_Bildt|Carl Bildt]] pekade ut den under förra krisen på 1990-talet, »den enda vägens politik«. Och det är finansminister [[Anders_Borg|Anders Borgs]] väg.

Det kan man tycka är helt i sin ordning. Vilket tillfälle passar för samling om inte den djupaste krisen sedan 1930-talet?

Men den akuta finanskrisen, med dess omedelbara och oundgängliga behov av handling, är över nu. Nu följer den realekonomiska krisen. Under en sådan är en livaktig debatt om lösningar inte bara av godo, den är absolut livsnödvändig.
Låt oss illustrera med det mest aktuella och kanske viktigaste frågan just nu, massarbetslösheten. Arbetslösheten har nu nått 8,3 procent, ungdomsarbetslösheten är på väg mot 30 procent enligt prognoserna.

Efter många funderingar har finansdepartementet kommit fram till att en central del av lösningen är: arbetsmarknads­åtgärder, med ordet »coachning« som nytt favoritord sedan »livspusslet« blivit för jobbigt att ens prata om (för att inte tala om »utanförskapet«).

Ena skälet till att arbetsmarknadsåtgärder är bra är att arbetslösa undviker att bli passiva. »Vi förstör deras fritid« som jag nyligen hörde en annars klok ekonom uttrycka det. Det andra angivna skälet är att åtgärder är en av de utgifter som snabbast går att dra in när konjunkturen vänder.

Få saker i Sverige utvärderats så grundligt som arbetsmarknadsåtgärder. Inte minst granskades det väldiga »amstramset« under och efter den förra krisen på 90-talet. I stort sett alla utvärderingar har visat att åtgärderna antingen har negativ långsiktig inverkan på sysselsättningen,  eller är pengar i sjön. Åtgärderna minskar rörligheten hos de arbetslösa, i stället för att öka den, vilket är ett måste i en kris, enligt en studie från IFAU från 2003. Riktade lönesubventioner av den typen som regeringen fokuserat på, nyfrisk- och nystarts- och andra typer av nyjobb har mycket stora utträngningseffekter, arbetsgivarna anställer de med subvention i stället för någon annan. Särskilt gäller det för ungdomar. Just den typen av åtgärder har dessutom prövats på massiv skala i bland annat Tyskland och Frankrike, med mycket dålig effektivitet.

Dessutom är inte alls arbetsmarknads­åtgärder lätta att rulla tillbaka. Under den mest brinnande högkonjunkturen, en bit in på alliansens mandat var fortfarande knappa 100 000 personer i åtgärder, 15 år efter den förra krisen.

Allt detta nämndes av experter dagarna efter att regeringen resignerat meddelat de nya miljarderna. Men debatten somnade efter någon vecka i brist på bränsle från den politiska sidan.

Därtill finns det många olika sätt att göra åtgärder på som man skulle kunnat fundera över i ett krisläge. I Australien har jobbförmedling och »coachning« utsatts för konkurrens där privata arbetsförmedlare får betalt både för placeringen och för hur länge kunden sedan stannar i jobb, med extra bonus för kunder som varit långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna. I Sverige ligger nu hela ansvaret för utbyggnaden av åtgärder på arbetsförmedlingen, vars effektivitet ifrågasatts av bland andra Riksrevisionen.

Men utan en extern och en intern opposition som förmår formulera kreativa alternativ till den enda vägen dör inte bara debatten, utan även utvecklingen. Den typen av borgfred kan vi gärna vara utan.

***
FÖR ÖVRIGT är det märkligt att snart ett år efter finanskrisens början, och fyra år efter att moderaterna byggde upp sin trovärdighet med den trust av nationalekonomer som nu styr Sverige, har Mona Sahlin fortfarande inte tänkt tanken att skapa ett socialdemokratiskt ekonomiskt expertråd.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera