Därför vinner talibanerna

Text: Av Pierre Beylau, Fokus/Le Point

Foto: RIZWAN TABASSUM/scanpix

Häromveckan satt Asif Ali Zardari i ett tv-program i den amerikanska kanalen NBC och försökte övertyga tittarna om att Pakistan inte var på väg att störta samman. Den hårt prövade presidenten gjorde sitt bästa för att bevisa för en orolig omvärld att han fortfarande har kontrollen.

Han var inte särskilt övertygande.

När han tillsammans med sin afghanska motpart, Hamid Karzai, besökte Washington efter en expressinbjudan av Barack Obama, var det tydligt att de bägge grannländerna slutat att existera som två skilda länder i den amerikanska presidentens ögon.

I den nya USA-strategin används följaktligen det sammansatta begreppet Afpak.

Det sköra läget för Pakistan är inget nytt för Asif Ali Zardari. Han har vant sig vid att få sin legitimitet som president ifrågasatt från olika håll, inte minst från oppositionsledaren Nawaz Sharif.

Talibanerna har kontrollerat Swatdalen de senaste två åren, vilket innebär att det är deras moraliska regelverk som styr. Deras politiska vision av samhället är som hämtad från en annan tidsålder, där kvinnor ska kuvas, flickskolor bommas igen och Koranen utgöra grunden för rättssystemet. Regeringen i Islamabad har gjort tafatta försök att stoppa talibanernas offensiv, för att när det misslyckats snabbt svänga om till en annan taktik: att acceptera det som de inte är starka nog att sätta stopp för. I februari slöts därför ett avtal mellan styret i Islamabad och talibanerna. I utbyte mot vapenvila fick de senare rätt att införa sharialagar i sex distrikt i landets nordöstra delar. Men talibanerna höll inte sin del av avtalet – tvärtom. Det dröjde inte länge innan de fortsatte sin framfart och poserade med sina gamla kalasjnikovs bara ett tiotal mil från huvudstaden. Ilskan spred sig i Washington.

Zardari beslöt sig för att ändra taktik. Nu fick det vara slut på silkesvantarna, resonerade han och skickade ut sin armé för att återerövra den förlorade marken. Flygbombningar och artillerield har de senaste tre veckorna haglat över talibanland och tvingat över en miljon civila på flykt. Även om det i måndags kom rapporter från pakistanska tjänstemän om att vissa av flyktingarna nu börjat återvända hem igen så är konflikten långtifrån löst. Fortfarande brottas Pakistan, och en orolig omvärld, med frågan om hur en total upplösning av kärnkvapennationen ska kunna undvikas. Det apokalyptiska mardrömsscenariot innehåller en kombination av talibanstyre och kärnvapen som hamnat i helt fel händer.

Det som alla experter nu grubblar över rör sig kring tre centrala teman.

Det första handlar om den pakistanska identiteten. »När en turk slutar vara muslim är han fortfarande turk. Men när en pakistanier slutar vara muslim så återgår han till att vara en indier.« Orden kommer från diktatorn Zia ul-Haq, som styrde landet med järnhand mellan 1978 och 1988. Under detta decennium fungerade Pakistan som en stöttepelare åt Afghanistan under dess befrielsekamp från sovjetstyret. Citatet sammanfattar också Pakistans svåraste faktum: att landet föddes 1947 på enbart religiösa grundvalar. Islam är det enda kitt som håller ihop befolkningen och den enda faktorn som motiverar att landet skapades: att erbjuda en plats för muslimerna på den indiska halvön. I dag är religionen allenarådande och utbildningen av de nya generationerna sker i stor utsträckning i religiösa skolor, madrasas. Politiken förs i gammal feodal anda, med kraftig korruption som följd.

Den andra faktorn som avgör landets framtid är armén. Den pakistanska militären har två ansikten. Ett som fungerar lugnande på oroliga västmakter, med distingerade herrar som lagt sig till med brittiska manér – en käpp under armén, iste, polo och cricket. De är utbildade i väst och har ärvt den forna kolonialmaktens alla attribut. Men frågan är hur mycket makt och inflytande denna del av armén egentligen har.

För militärens andra ansikte, som har sina rötter i Zia ul-Haqs period, är betydligt mer hårdför och kan inte släppa tanken på att Kashmir ska bli renodlat pakistanskt. De styrs av ISI, specialstyrkan med en tung historia. Det var ISI som organiserade kampen mot Sovjet i Afghanistan, med aktivt stöd av amerikanska CIA. Det var ISI som underlättade talibanernas maktövertagande i Kabul. Och det är ISI, eller grupper som står dem nära, som ligger bakom ett flertal terrordåd i Indien. I dag är situationen så tilltrasslad att det är svårt att se vem som infiltrerar vem i den pakistanska militären.

Den tredje utmaningen är förstås kärnvapenfrågan. Både Pakistan och Indien har kärnvapen, ingendera har skrivit under icke-spridningsavtalen. USA ägnar sedan länge stor möda åt att försäkra sig om att Pakistan inte planerar att använda sig av kärnvapenarsenalen. Men frågan är hur framgångsrika de är.

– Jag kan inte tänka mig att Pakistan släpper in USA och låter dem ta del av den hemliga informationen, säger en hemlig källa med insyn i Pakistans militär.

Ledarna för armén lovar och svär visserligen att de har full kontroll på läget och att landets kärnvapen inte kan hamna i orätta händer.  USA verkar, åtminstone på ytan, acceptera löftena.
– Vi har fullt förtroende för säkerhetsarrangemangen, försäkrade general David Petraeus häromveckan.

Men i kulisserna talas det om att USA:s specialstyrkor gör sig redo att överta kontrollen av kärnvapenområdena om säkerhetssituationen i landet skulle kräva det. Och den amerikanska armén är redan högst närvarande i Pakistan, bara sedan årsskiftet har ett 40-tal bombningar med förarlösa flygplan genomförts mot talibanmål. Utmaningarna är många, och sträcker sig över ett enormt geografiskt område.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter