Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sluta böla om EU-valet

Sällan har en union koncentrerat sig så helhjärtat på fel saker. I en tid då arabvärlden och USA börjar tala om en 57-statslösning i Mellanöstern pratar EU:s ledarskikt om det akuta behovet av justerade röstviktningsregler vid ministerrådets sammanträden. I ett klimat av gasavstängningar, vapenskrammel och grova människorättskränkningar från bad cop/worse cop-paret Medvedev/Putin tjafsar EU-företrädarna om mjölkkvoter och »mångskiftade demokratimodeller«. Och inför ett val som ingen bryr sig om står de handfallna i häpen förundran om varför folket är så kallsinnigt.

Den frågan är inte så svår att besvara. För det första skiter folk i EU-parlamentsvalet för att de redan har röstat. De har redan valt vilka som ska företräda dem vid EU:s sammanträden, nämligen de nationella regeringarna. För det andra uppfattas parlamentet som en meningslös syjunta (»That place is one big fucking NGO«, sa en anonym diplomat till The Economist häromveckan). Hur skulle valdeltagandet bli om folken i FN:s medlemsländer tvingades välja ledamöter till FN:s generalförsamling?

Europas folk tycks kort sagt ha begripit det som bara EU-kommissionärer, EU-parlamentsledamöter och Luxemburgs regering vägrar att få in i skallen: att EU inte är någon federal statsbildning. Väljarna lägger alltjämt energin på att sätta sig in i var de nationella partierna står. Den enda »demokratimodell« man känner till och respekterar är den representativa demokratin, den där man väljer vem av ens landsmän som ska föra ens talan. Man förväntar sig inte mer än så; man orkar inte med mer än så.

Nej, EU är ingen statsbildning, det är en oavbruten diplomatisk hyperkonferens. Som sådan är unionen också extremt framgångsrik. I dagens Europa råder stabilitet och välstånd utan motstycke och krig mellan medlemsländerna är otänkbart. I den mån man hatar varandra tröttar man ut sig så fruktansvärt på alla ministerrådsmöten att man till slut ändå inte orkar slåss. Man kommunicerar sina känslor, som parterapeuten skulle säga. Man upptäcker dessutom gång på gång hur mycket man vinner på att göra gemensam sak med länder som förr var ens motståndare. Ständigt skiftar allianserna, och så nöts lite av den gamla fiendskapen bort. Att något så slafsigt och torftigt kan ge så vackra resultat.

Men så är det. EU är ett FN i ganska lagom format, ett FN som faktiskt fungerar – ett FN där man till exempel inte bjuder in sinnessvaga förintelseförnekare att hålla tal på konferenser om rasism. Problemet är att EU:s ledare inte har vett att uppskatta det man uppnått. Alltid ska man fördjupa integrationen, alltid ska man göra unionen mer perfekt. Och perfekt ska den bli med hjälp av en konstitution.

Konstitutionen är nu förvisso ett lik. Därav det nekrofila tricksandet med en död konstitution i nya kläder: Lissabonfördraget, EU:s eget i panik hopkrafsade Frankensteinmonster. Som efter Irlands nej verkligen borde vara stendött men i stället har återupplivats och nått de odödas osälla jaktmarker. Nu härjar det fram över Europa likt en zombiearmé av artiklar som hänvisar till noter som hänvisar till tidigare fördrags preamblar som hänvisar till framtida fördrags tilläggsprotokoll, och så vidare i all skräckslagen oändlighet.

Så vad ska vi göra? Vi ska lägga ner finjusterandet. Vi ska utöka vår sfär av fred och frihet – genom att släppa in fler länder, inte genom att försöka laga det som redan fungerar. Det får vara nog med apkonsterna kring Lissabon. Och det får vara slutsnyftat om det låga deltagandet i ett val som saknar betydelse.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera