Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Det mörka arvet

Bushadministrationen skydde inga medel i kriget mot terrorn. Tortyrens ivrigaste lakejer är de högutbildade rådgivarna, skriver författaren Thomas Engström.

Tvärtemot sitt träiga rykte är jurister ivriga samhällsomstörtare. Se bara på huvudpersonerna i de amerikanska och franska revolutionerna, och på Nürnberglagarnas betydelse för nazisternas projekt under 30-talet. Förutom att jurister har en oöverträffad förmåga att klä statens våldsutövning i den diffusaste av språkdräkter – »omhändertagande«, »myndighetsutövning«, »påföljd« – besitter de också en ofta underskattad uppfinningsrikedom i mer praktiska frågor. Alltså behöver ingen vara förvånad över yrkestillhörigheten hos de två kanske mest pådrivande individerna i utformningen av det amerikanska »kriget mot terrorismen«: David Addington, vicepresident Dick Cheneys stabschef, ständigt närvarande och dominerande vid alla möjliga och omöjliga möten i Vita huset, och dennes skyddsling John Yoo, chef för juridiska rådgivningsavdelningen (OLC) på justitiedepartementet. OLC, som brukar kallas för »justitieministerns advokatbyrå«, utfärdar skrivelser i lagtolkningsfrågor. Avdelningens rekommendationer äger företräde framför alla andra verkställande myndigheter, inklusive motsvarande avdelningar under utrikes- och försvarsministern.

En annan yrkeskår som historiskt sett gärna gett sitt benägna bistånd till statligt sanktionerad brutalitet är förstås läkare och psykologer. I den amerikanska tortyrskandalen, som nu är inne på sitt femte år om man räknar Abu Ghraib-fotona som startskottet för den offentliga debatten, har också företrädare för dessa kårer sölat ner sig riktigt ordentligt.

I ett nötskal

Kriget mot terrorismen har, förutom kampanjerna i Afghanistan och Irak och inskränkningar av olika fri- och rättigheter på hemmaplan, bestått av tagandet, förflyttningen, förvaringen och behandlingen av fångar misstänkta för delaktighet i terrorverksamhet. Tortyrfrågan är den gemensamma nämnaren. För att göra gripanden behövs underrättelsematerial, som går att skaffa fram genom förhör, och för att få maximalt hårdhänta förhör kan man överlämna fångar till länder med långvarig och entusiastisk tortyrvana – Syrien, säg, eller, för att nämna ett fall där Sverige bidrog med hjälp, Egypten.
Men ibland vill man behålla kontrollen över händelseförloppet, om inte annat så för att säkra tillförlitlighet och kvalitet på den information som framkommer. Alltså förvarar man själv fångarna, gärna en bit hemifrån där det inte är säkert att landets liberala konstitution verkligen gäller fullt ut, särskilt när det ju faktiskt gäller utländska medborgare. Och så låter man egen personal genomföra så brutala förhör som lagen tillåter. Om lagen tillåter för lite ser man till att den tillåter mer. Och det är här juristerna, psykologerna och läkarna kommer in i bilden.

Det går att göra ett ganska enkelt schema över det som utspelade sig i maktens korridorer i Washington när kriget mot terrorismen tog form. Dick Cheney ville att Vita huset skulle ha ensam kontroll över terrorbekämpningens offensiva sida. Hans stabschef David Addington, som i hela sitt yrkesliv som juridisk rådgivare i ett antal republikanska administrationer propagerat för läran om »the unitary excecutive« (ungefär: »presidentens särställning«), försåg Cheney med juridiska argument. Addingtons protegé John Woo på justitiedepartementet skrev sedan en rad pm om hur fria händer presidenten hade, och om det lagliga i »förstärkta förhörstekniker«, alltså tortyr.

Om nationens säkerhet så krävde och om presidenten godkände det var CIA och andra aktörer enligt Addington och Woo i stort sett fria att bryta mot såväl Förenta staternas författning som en rad internationella fördrag på området. I konstitutionen fanns ju, enligt läran om presidentens särställning, underförstått inskrivet att den verkställande makten kör över allt annat under krigstid. Ordvalet »kriget« mot terrorismen, liksom Bushs mantra »Jag är en krigstida president«, tjänade förutom de uppenbara politiska syftena också till att förstärka denna skyddsmur mot juridiska invändningar från domstolarnas, kongressens eller medias sida.

Varken George W. Bush eller Dick Cheney var utbildade jurister, vilket är ganska unikt för amerikanska förhållanden – om inte presidenten själv är jurist brukar vicepresidenten nuförtiden vara det. (Så exempelvis Dan Quale under George Bush den äldre; omvänt var Bill Clinton jurist men inte Al Gore. Både Barack Obama och Joe Biden är jurister.) Detta fick två ömsesidigt förstärkande konsekvenser: de själva var inte förmögna att kritiskt granska sina juridiska rådgivares argument, och rådgivarna ifråga fick ett ofantligt inflytande.

»Inlärd hjälplöshet«

Även expertgruppen jurister behöver ibland kalla in experter på andra områden för att skänka ytterligare tyngd åt sina argument. I brottmål kan det som bekant handla om vittnespsykologer eller rättsläkare. I kriget mot terrorismen behövde man läkare som kunde klargöra var gränsen för det mänskligt uthärdliga gick – John Woo och David Addington författade en rad av de ökända tortyr-pm som senare läckte ut till allmänheten, bland annat ett där man resonerar om godtagbart tillfogande av smärta i termer av huruvida obehaget är så allvarligt att det i sig kan leda till dödens inträdande. Men man behövde också psykologer och läkare med tortyrvana, alltså vana att tortera folk. Det var inte så svårt att hitta som man kanske kan tro.

Den amerikanska försvarsmakten hade sedan Koreakriget ett program, SERE (Survival, Evasion, Resistance, Escape), där man utsatte först piloter och senare även personal ur andra försvarsgrenar för nedbrytande behandling. Tanken var dels att studera hur kommunistregimerna bar sig åt för att få fram falska erkännanden, dels att härda de egna soldaterna för den händelse de skulle råka i fångenskap. Efter 11 september tog CIA kontakt med SERE i Fort Bragg, North Carolina, och använde sig av dess kunskaper för att utforma sitt förhörsprogram under ledning av psykologen James Mitchell. Dennes idol var i sin tur en av USA:s mest ansedda psykologer, Martin Seligman, som experimenterat med hundar för att visa hur deras vilja att fly ur fångenskap gick att bryta ner med hjälp av elchocker. När CIA drog i gång sitt nya program under våren 2002 bjöd man in Seligman, som höll en tre timmar lång gästföreläsning om det han kallade för »inlärd hjälplöshet«. Vägen till skräckexperimenten i Abu Ghraib, Guantánamo och ett otal andra fång- och förhörsläger runt om på planeten låg öppen.

Under åren 2002–2008 samarbetade CIA:s förhörsfolk fortlöpande med toppjuristerna i Washington. Olika skrivelser som sedan läckt ut gick fram och tillbaka mellan torterarna och deras rättsliga vakthundar. Ibland avkrävdes också folk på ministernivå olika detaljbeslut; det mest ökända fallet är Donald Rumsfelds marginalanteckning på en lista över förhörsmetoder som tillsänts honom för kommentar: »Jag tillbringar själv mellan åtta och tio timmar om dagen stående. Varför är maxtiden för stående begränsad till fyra timmar?«

Och nu?

Det är inte konstigt att president Obama i en intervju på CBS »60 Minutes« i våras sa att det värsta med hans nya jobb var alla beslut som måste fattas med hänsyn till sådant som hans företrädare redan ställt till med.

Balansgången blir oerhört svår. Å ena sidan gick Obama till val på att skrota tortyrprogrammet, och dagen efter sitt tillträde gav han order om att Guantánamo ska vara stängt senast den 21 januari 2010. Å andra sidan är det sista han vill att en stor del av hans tid vid makten helt ska överskuggas av kongressförhör med eller rättegångar mot ansvariga från Bushadministrationen och CIA. (Liknande överväganden fick president Ford att omedelbart ge Nixon heltäckande amnesti när denne avgått 1974.) Om ett terrordåd skulle inträffa efter att Obama rivit upp Bush-erans politik blir han också förstås väldigt sårbar för angrepp högerifrån. Till råga på allt har det på senare tid framkommit att vissa högt uppsatta demokrater, däribland representanthusets talman Nancy Pelosi, kan ha känt till betydligt mer om CIA:s tortyrverksamhet än man låtit påskina.

I turerna kring skandalen har Addingtons, Woos och andras skrivelser återigen ventilerats. Från CIA-håll anförs ett Nürnbergliknande försvar: de som utfört tortyren trodde sig ju agera enligt gällande rätt och ska därför inte åtalas. Resonemanget är rätt och slätt bisarrt. En grundläggande rättsprincip i alla stater är att felaktig information om rättsläget, så kallad rättsvillfarelse, inte fråntar någon från ansvar för en brottslig gärning. Man kan kort sagt inte skylla på att vara dum i huvudet. Likväl är CIA:s försvar alltså på senare tid att man skulle ha lidit av ett slags »påbjuden« rättsvillfarelse: att de olika promemorior från Bushadministrationens jurister som klargjorde vad som var och framför allt inte var tortyr gjorde själva torterandet lagligt. Men det går nu inte att ge sig ut på stan, kidnappa första bästa människa, tortera vederbörande hemma i källaren och sedan hänvisa till att »min advokat sa att det var okej«. Efter att först ha offentliggjort ytterligare tortyr-pm men sedan ha behållit sekretesstämpeln på nytillkommen fotobevisning är det senaste beskedet från Vita huset nu att åklageri och domstolar får fälla det slutliga avgörandet.

En annan besvärlig fråga är den om vad man ska ta sig till med Guantánamofångarna, och huruvida de som ännu är misstänkta ska få sin sak prövad i militära eller civila domstolar. Nyckeln till att förstå skillnaden mellan dessa två alternativ finns i ett ord: »inadmissable«. Alla som sett ett amerikanskt
rättegångsdrama på tv vet att man i civila domstolar med jury helt avvisar olagligt överkommen bevisning. Det kan handla om att en husrannsakan gjorts utan skälig grund för misstanke; att polisen sedan till exempel hittat tonvis med knark spelar ingen roll. Bevisningen får inte tas upp och den misstänkte ska släppas fri. I merparten av Europa skulle man i stället döma knarklangaren i en separat rättegång och den felande polisen i en annan, kanske för grovt tjänstefel och olaga intrång. Militärdomstolarna i USA funge­rar alltså mer enligt den europeiska principen, eftersom de inte har någon jury utan enbart utbildade jurister som har att värdera bevisen fritt. Tidigare har därför till och med bevisning som framkommit genom tortyr kunnat användas. Obamas lösning tycks nu bli att behålla militärdomstolarna, men med stärkt rättssäkerhet för de tilltalade, däribland genom ett uttryckligt förbud mot att tillåta framtorterade erkännanden och annan sådan bevisning.

Det tickar inte

Tortyrskandalen är långt ifrån över, men det som utspelar sig är trots allt en kamp om det förgångna. Vad framtiden beträffar står det klart att USA har brutit med Bush-årens metoder.

Återstår då egentligen bara en fråga. Ett vanligt argument bland tortyrförespråkare som Dick Cheney är det så kallade tickande bomben-scenariot. Inte kan det väl vara fel att tortera en terrorist för att få reda på var en apterad sprängladdning eller atombomb finns och därmed rädda tusentals liv? Nej. Men det traditionella, vettiga sättet att lösa sådana frågor på är med hjälp av principen om konstitutionell nödrätt. Om någon verkligen lyckades förhindra ett terrordåd av fasansfulla proportioner genom att tortera en misstänkt finge väl regeringen helt enkelt gå in och benåda polisen eller militären ifråga – i efterhand.

Det Bushadministrationen gjorde var i stället att bete sig som om tusentals bomber tickade och hela kadrar av torterare behövde såväl utbildning som frikort för att hitta dem. Det är inte första gången tragedier inträffar i världspolitiken på grund av överskattning snarare än underskattning av det befintliga hotet. Till den hysteriska dominoteorin som vållade Vietnamkriget och de många illusionerna som gav upphov till Irakinvasionen kan vi nu alltså lägga en panikartad överskattning av styrkan i den islamistiska terrorismen. Ont skulle med ont förgås; terror, således, med terror.

Just det här misstaget håller nu på att redas upp. Men vilken energi och tid det tar från den nya administrationen, liksom från den förra. Hur många missräkningar när det gäller exempelvis strategin för kriget i Afghanistan har tortyrskandalen inte redan kostat väst, och hur många fler blir det?

Den högutbildade expertisens beredvillighet att ständigt under historiens lopp ställa upp på radikala maktexperiment behöver i vilket fall granskas ytterligare. Nietzsches berömda varning mot att ge sig i kamp med monster – man blir så lätt till ett monster själv –behöver kanske förses med ett tillägg: se upp för alla monster bland dina rådgivare, för i de långa skuggor din makt kastar väntar de hungrigt på att äntligen få omsätta sina idéer i smutsig praktik.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera