»Nu jävlar ska jag visa dem«

Intervju

Maia Hirasawa, musiker och chefsämne

Trumpetaren går först, sedan kommer barytonsaxofonisten. Sist i ledet kommer Maia Hirasawa. Uppbackad av blåsarnas stompiga toner kliver hon sjungande upp på scen. Medan hon rycker tag i mikrofonen trillar resten av bandet in, en efter en. I sina specialdesignade ljusgrå kreationer smälter de nästan samman till en enda musikkropp. Än byter de plats med varandra, än skiftar de instrument. Iförd en knallgrön långklänning med en enorm krage är det en underdrift att säga att Maia Hirasawa sticker ut – hon dominerar scenen från första stund.

Morgonen efter släntrar hon, trött efter en sen kväll, in i den överfulla hotellmatsalen. Hon är klädd i kofta i samma färg som gårdagens klänning, och bunkrar upp med frukt, grova bröd, pannkakor och ägg på två stora tallrikar.

Maia Hirasawas musikkarriär började som för de flesta musiker – hon skrev en massa låtar och försökte fixa spelningar, men fick aldrig riktigt napp. Sedan kom den lite oväntade vändningen. Hon blev medlem i Hello Saferide och körade bakom Annika Norlin. Efter ett tag uppstod möjligheten att agera förband – och solokarriären var ett faktum.

Debutskivan »Though, I’m Just Me« kom ut för två år sedan och renderade henne priset som Årets nykomling på P3 Guld 2008. Därefter följde en intensiv turnéperiod både i Sverige, Portugal, Kina och Japan. I slutet av mars gav hon ut sitt andra album, vars titel »GBG vs STHLM« har att göra med flytten till pojkvännen i Göteborg. Efter skivsläppet står det turné på schemat ett bra tag framöver.

Maia Hirasawa ger sig ut på vägarna tillsammans med ett sexmannaband. Hon känner bandet väl – några av dem är till och med hennes närmaste vänner, musiker hon lärde känna redan när hon gick på Fridhems folkhögskola i Skåne för ett antal år sedan. Med ett skratt konstaterar hon att det är mycket att hålla reda på.

– Visst känns det lite konstigt att plötsligt agera chef över sina vänner och vara den som tjatar om detaljer. Jag har en musikalisk vision och kan nog vara både hård och bestämd med hur jag vill ha det när vi repar och spelar, men jag känner att jag får respekt för det av dem jag spelar med. Eftersom de känner mig väl så vet de hur mycket det här betyder för mig.

Det är första gången Maia Hirasawa agerar dragplåster helt själv. Tidigare turnéer har varit betydligt bekvämare – hon har haft korta spelningar, och dessutom kunnat luta sig tillbaka mot en etablerad artist som säkerställt en stor publik. Den här turnén har därför arbetats fram med något av en skräckblandad förtjusning.

– Det här är första gången som det är jag som ska dra all publik. Vi är sju personer på scen som hela tiden byter platser och instrument, de flesta av oss spelar flera olika, och vi har byggt det här tillsammans. Men man måste koncentrera sig för att få alla småsaker att falla på plats. Som att skicka iväg en tamburin vid rätt låt så att den hamnar hos rätt person i rätt tid.

Av alla saker hon gör i sitt eget band är det live-spelandet hon gillar bäst. Men det är inget som kommer utan ansträngning. Samtidigt menar hon att hon hellre mår illa av nervositet än är slö och loj inför en spelning. Annars tar det ett par låtar att komma i gång – tid och energi hon inte vill slösa uppe på scen.

– Det första intrycket är så otroligt viktigt, så jag peppar mig ofta till en känsla av att »nu jävlar ska jag visa dem«. Jag tycker det är fantastiskt kul att spela, men det är helt sjukt hur mycket man hinner tänka samtidigt som man sjunger. Särskilt under de första låtarna när man känner av publiken och kanske tänker på mellansnack – ibland kan jag tänka ut en hel roman.

Maia Hirasawa rider på något av en våg. En våg av nya kvinnliga popartister, ofta egenproducerande multiinstrumentalister. Den har dragit med sig kvinnor som Annika Norlin, Laleh, Frida Hyvönen, Jenny Wilson – för att bara nämna några. Själv menar hon att de inspirerar varandra att ta plats på scenen. Inte bara till att ställa sig bakom mikrofonen uppbackad av ett manligt band, utan att dessutom vara drivande i musikens olika led.

För Maia Hirasawas del så handlar artistskapet om att skriva sin musik, arrangera den – och producera den. Under inspelningarna spelar hon dessutom många av instrumenten själv. Hon ser det inte som något märkvärdigt utan menar att det snarare är naturligt för många musiker att »sitta och plinka på en massa instrument i studion«. Hon konstaterar krasst att det är en helt annan sak att faktiskt göra det live.

– Jag ser mig inte som någon månginstrumentalist, även om jag ibland utmålas som det. Jag gillar pianot och gitarren. På scen framför allt gitarren, det är ett öppnare instrument – jag kan stå upp och jag kan komma närmare publiken. Pianot, däremot, är oslagbart när det gäller att skriva låtar.

På samma krassa sätt iklär sig Maia Hirasawa producentrollen. Hon producerar helt enkelt sina skivor själv för att slippa kompromissa. Hon påpekar att hon ibland får ändra på sin grundidé under inspelningens gång, men menar att det är långt bättre än att behöva stå tillbaka för en utomstående producents idéer.

– Jag behöver inte kompromissa med någon annans vilja – jag kompromissar bara med mina egna idéer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera