Sara McPhee, fonddirektör och före detta målare

Text: Eyal Sharon Krafft

Sarah McPhee anländer med taxi prick 12.30. Hemma i trädgården brukar hon ha jeans och träskor på sig, men vd-posten för pensionsjätten SPP förpliktigar och hon är nu klädd så hon smälter väl in i den exklusiva restaurangen Lux sobra miljö.

Att hon tagit på sig ledartröjan syns inte. Det märks. Det sker inte demonstrativt, utan medelst charm, social talang och målmedvetenhet. Gång på gång lyckas hon navigera samtalet till pensionsspåret.

Ur krisen utvinns ett nytt tänk, hävdar hon. Högrisk och löften om fantastisk avkastning är ute – balanserad risk, lättförståeliga produkter och måttlig avkastning inne.

– Folk har blivit skeptiska mot strukturerade produkter, eftersom man börjar förstå varför de här produkterna gick så bra – de flesta var kraftigt belånade. Det finns inte något som en free lunch. I framtiden kan vi vänta oss 5–7 procent i avkastning fram tills vi går i pension.

Kriser känner hon väl till. Uppväxten i Colorado i USA var ingen dans på rosor. Föräldrarna stack ut från den högborgerliga normen. Båda Vietnamkrigsmotståndare, båda djupt engagerade i världsfreden. Mamma satte i gång ett progressivt föräldrarkooperativ. Pappa var sociologiprofessorn som ville leva som bohem och avgudade Hemingway. Dessutom alkoholist.

Räddningen bestod av kusinerna: de såg henne. Hon redogör för detta utan självömkan. Sakligt som under en bokslutspresentation.

Familjen var andra generationen efter depressionen och fortfarande märkt av den. Mamma serverade aldrig gröt och makaronipaj, nödmaten under depressionen. Före depressionen var morfar bankdirektör, under depressionen sålde han trasor.

– Jag är faktiskt född med silversked i munnen eftersom jag kommer från en högborgerlig familj som förlorade sina pengar under depressionen. Men det var ingenting i skeden.

När hon följde en Sida-medarbetare hem till Sverige 1981, efter en tid som hjälparbetare i Moçambique, hade hon sålunda ingenting värdefullt med i bagaget.

– Min masters från Stanforduniversitetet hade nästan inget värde i Sverige 1981. Det är svårt att tro det, men så var det. Jag anser mig ha landat här med två väskor och gjort karriär.

Hon kan inte låta bli att göra en jämförelse med USA och framhåller att där betyder härkomsten och språk och brytning ingenting. Prestationen är allt.

– Vi i näringslivet har en benägenhet, och jag har blivit mer och mer så, att om man inte känner eller hört talats om en människa så kan inte den här människan vara så bra. På det sättet är det väldigt svårt att ta sig in i Sverige.

Men hon har lyckats ta sig igenom muren. Murbräckan till näringslivet var utbildningen på Handelshögskolan. Inte så mycket för den, i och för sig, utmärkta kunskapens skull som för språkets och nätverkets.

Väl rustad med bådadera har hon tagit sig in i de fina salongerna, Fjärde AP-fonden, AMF och sedan december 2008 – SPP.

För att ta reda på hennes lönevillkor i SPP tar jag en omväg och frågar hur mycket hon tjänade på sitt första jobb. Svar: tio kronor i timmen. 15 år gammal startade hon en målerifirma med en tjej till.

– Vi hade aldrig målat. Ändå satte vi upp en annons och fick många svar. Det var helt sjukt egentligen. Och olagligt. Vi målade ytterväggar för 50 cent under minimilönen.

Jag behöver måla min husfasad, är du intresserad?
Hon brister ut i skratt.
– Jag har mer respekt för det i dag än som 15-åring. Med tanke på kvalitetsaspekten är det bäst du låter bli att anlita mig.

Vad har du för timlön i dag?
– Mycket mer, jag har inte räknat timpriset.

Utöver sina 3,6 miljoner i årslön kan hon få bonus motsvarande halva årslönen. Dessutom har hon drygt 36 000 aktier i moderföretaget Storebrand, låsta på tre år. Det är mycket och hon är medveten om att direktörernas ersättningsnivåer har väckt folkets vrede.

– Jag har kunder som har förlorat halva sitt pensionskapital, medan företagsledare kan dansa på bordet. Det blir obegripligt.

Ändå tar hon bonusdjävulen i försvar:

– De som tar ett ledarjobb är inte som vilka begåvade handläggare som helst. De är människor som säger: Jag vill leda, jag är villig att utsätta mig för risker och offentligheten i mina handlingar, jag vill leverera, säger hon en smula upphetsad.

Ingen ska behöva tvivla på att hon gör skäl för lönen. Hon menar att hon inte har några heliga kor. Allt som påverkar den sista raden ska upp på bordet och hanteras.

– Vårt företag har en väldigt öppen miljö, men för en ovan person kan det upplevas som utsatt.

Det är annorlunda att fatta beslut inom familjen – med make och två tonårsbarn.

– Det är svårare hemma. Glöm inte att hemma är det inte en process, utan en känslomässig relation. Och mina barn tycker inte att jag är någon direktör. De tycker att jag är mamma.

Sedan går hon med raska, bestämda steg mot sin väntande taxi. Hon vill inte låta Finansinspektionen vänta.