Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Var är Sveriges röst?

Irans demokratikämpar behöver Sveriges oreserverade stöd.

Ibland flyttar sig historien ett par kliv snabbare framåt än vi trodde var möjligt.

Plötsligt står den och väger, och den diplomatiska försiktighet som nyss verkade så klok måste ge vika för våra övertygelser, för behovet av att stå upp för det som är rätt och riktigt. Att den iranska revolutionen 1979 inte ledde till demokrati utan teokrati fick enorma konsekvenser.

Trots att perserna har sin egen 2 500-åriga historia, trots att de är shia och många arabiska länder sunni, så blev Iran, likt Sovjetunionen och Saudiarabien, en av vår tids kraftfulla fascistoida inspirationskällor, i hela Mellanöstern. 2009 kan historien vända igen. Om Iran väljer bort teokratin, och blir det moderna, stolta, framåtblickande land som den unga medelklassen drömmer om, om de kan ge islam åter dess mänskliga ansikte, då kommer även denna revolution rulla över världen.

Tillsammans med Turkiet och Indonesien kan Iran visa att islam och demokrati hör ihop. I Irak, Syrien och Libanon kommer  effekten bli ännu mer direkt. Det vi vet redan i dag, efter att en miljon iranier sett varandra trotsa regimen på gatan, är att regimen kommer att falla. Det enda vi inte vet är när.

I början valde många västliga medier att tro på att Mahmoud Ahmadinejad verkligen vunnit. Slentrianmässigt upprepades att medelklassen i städerna kanske var missnöjd, men på landsbygden är folk oupplysta (trots att etniska minoriteter på landet är de som historiskt röstat ned regimens kandidater, medan städernas fattiga stöttat Ahmadinejad). I dag vet vi att fusket skedde på sådan skala, och i sådan panik, att det inte gick att dölja, med över 100 procents valdeltagande i många distrikt och helt osannolikt jämn fördelning av Ahmadinejads stöd över landet.

Detta är viktigt för det innebär att landets formella statschef, den som de demokratiska länderna har att förhandla med, är en illegitim ledare.

Fram till valet kunde vi svälja stoltheten och räcka ut handen till Ahmadinejad för att bromsa kärnvapenprogrammet och dämpa iransk nationalism. Med blod på gatorna i Teheran och Tabriz är detta inte längre möjligt. Det finns många diktatorer vi samtalar med, men att legitimera förtryckarna mitt under pågående maktkamp är varken smart eller moraliskt.

USA och Storbritannien är tvungna att hålla en låg profil. Obamas diplomatiska ton har verkligen gjort det extremt svårt för regimen att utmåla demonstranterna som utländska agenter. Men detta gäller inte Sverige. Inte ens iransk propaganda kan utmåla Sverige som en hotfull kolonialmakt. Samtidigt är vi stora nog att räknas på marginalen, framför allt i kraft av det ordförandeskap i EU som Sverige nu axlar. Genom att Sverige varit en fristad för flyktingar har vi också en av de största, mest välutbildade, dynamiska och medvetna grupperna exiliranier. Svensk-iranska analytiker efterfrågas nu av all världens medier och regeringar.

Sverige kan göra skillnad. Praktiskt genom att vår ambassad tillåter att sårade och flyende får en fristad, såsom redan Italien erbjudit, oberoende av om det finns någon »efterfrågan«, som ambassadören uttryckte det. Men det viktigaste är faktiskt vad vi gör symboliskt. Här tycks Sverige inte riktigt hitta sin linje. Kabinettssekreteraren har kallat upp den iranska ambassadören för en officiell protest och Carl Bildt har bloggat. Men vår evigt försiktige statsminister
har hittills bara upprepat lite vad Obama och FN:s Ban Ki-Moon redan sagt – att det är fel med våld mot fredliga demonstranter.

Sverige och EU kan bättre än så. Vi måste vägra att träffa representanter för en illegitim regim. Vi kan och bör sätta oss på tvären i alla tänkbara sammanhang så länge dragkampen pågår. I bästa fall kan vi dra med hela EU, när USA nu måste hålla sig passiva. Säkert kommer ett klart och tydligt fördömande kosta Sverige. Så länge regimen består kommer våra företag puttas långt bak i kön av EU-länder som får iranska kontrakt. Bildt blir ännu mer persona non grata i Teheran. Men via Facebook och Twitter kanske Sveriges ställningstagande sipprar igenom regimens mediemur. Hälsningen kommer att nå dem som mot alla odds står upp på Teherans gator och hustak.

***

FÖR ÖVRIGT kan inte regeringen driva vidare för vinden i fildelningsfrågan. Samla mediejättarnas representanter och klargör att vi inte kan ha en lagstiftning som kriminaliserar miljoner svenska fildelare. Branschen måste komma med konstruktiva förslag om billigare musik och film på nätet, annars kommer den svenska regeringen tvingas ändra lagtexterna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera