Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Förklädd diplomati

Bill Clintons resa till Nordkorea gav USA möjligheten att informellt samtala med det Bush kallade en av »ondskans axelmakter«.

När jag var i Korea förra veckan var världens medier fulla av spekulationer efter Bill Clintons besök i Nordkorea och frisläppandet av två amerikanska journalister. Publiciteten överskuggade rapporterna om Hillary Clintons framträdanden i Afrika. Man kan förstå att hon fräste till i Kinshasa när en student frågade henne – inte vad hon själv tyckte – utan  vad hennes man Bill ansåg om Världsbankens tveksamhet inför kinesiska miljardlån till Kongo.

Jag erinrade mig hur en svensk ekonomisk tidningsskribent vid en middag för länge sen frågade min handelspolitiskt arbetande hustru vilken inverkan »din man tror att Mellersta Östern-konflikten får på oljepriset«. Hon svarade: »Det ska jag berätta för dig, men först vill jag höra vad din fru tror om oljeprisets inverkan på börsutvecklingen ...«

Nåväl, båda makarna Clinton gjorde stor nytta med sina resor. Hillary fick bland annat media att rapportera om de utbredda och ohyggliga övergrepp – våldtäkter och mord – som trots stor FN-närvaro fortsätter att begås mot kvinnor i Kongo. Rapporterna om Bill handlade om hur de två journalisterna släpptes ur fängelse och hur Bill Clinton fick flyga hem dem till USA. Men där fanns också mer.

Vilket pris hade USA betalat? Kritiker på högerkanten fann det förnedrande att en tidigare amerikansk president skulle böna inför ledaren för ett land som ohämmat struntar i världssamfundets regler och som står anklagat av FN:s säkerhetsråd. Utgör inte sådant ovärdigt krypande en uppmuntran till Nordkorea och likasinnade att kidnappa fler amerikaner? Hårda nypor, inte bugande, är vad de förtjänar ... På sina håll ställdes också frågan om journalister och andra som medvetet ger motbjudande regimer – som Nordkorea och Burma –  tillfälle att fängsla dem och kanske därmed sätta stopp för andra förhandlingar verkligen förtjänar utryckningar av expresidenter och senatorer.

Fast sådan kritik har en del fog för sig smälter den snabbt inför bilderna av människor som blivit fria och som kan återförenas med sina anhöriga. Det är också svårt att se att USA egentligen  behövde betala mycket mer än kostnaden för flyget och Clintons tid (han avstod nog från föreläsararvode). Politisk betalning för frigivandet, till exempel i form av budskap från Obama, förnekas. Clinton var där privat, inte som sändebud. Till ytterligare visso förstärkte Washington strax efter Clintons hemkomst de ekonomiska sanktionerna mot Nordkorea.

Varför gick då Nord Korea med  på besök och frigivande? Man kan utgå från att Clinton – och Washington – genom samtal via diplomatiska kanaler exempelvis i New York eller den svenske ambassadören i Nordkorea, Mats Foyer,  på förhand hade garanti att få ut journalisterna. Han hade inte rest om det fanns risk att komma ut tomhänt. Kostnaden för Nordkorea var dock inte stor. Risken att många fler journalister skulle bli frestade att söka tränga sig in i landet är inte så överväldigande.

Kanske var besöket och frigivandet i själva verket en win-win-affär? Ingendera parten gjorde några löften om framtiden. Under ett tre timmar långt samtal har USA fått ett unikt tillfälle att genom Clinton konstatera att den avmagrade Kim Jong Il  föreföll vara vid god mental vigör. Möjligen kunde en lyhörd Clinton också ana sig till om det fanns några öppningar i kärnvapenfrågan. Utan att formellt företräda USA kunde han å sin sida klargöra att hans vänner i Washington bara är öppna för en regional uppgörelse i vapenfrågan enligt redan uppdragna linjer men att önskade bilaterala samtal med USA kan föras i marginalen av sexpartssamtalen.

Kim Jong Il å sin sida kunde nu visa triumfen att Bill Clinton vallfärdade till honom – liksom hans far Kim Il Sung en gång på nittiotalet kunde utnyttja ett besök av expresidenten Jimmy Carter till att framstå som som en betydande ledare. En del experter tror att en stärkt position kan underlätta för Kim Jong Il att att driva igenom den tronföljd han önskar. Det är i så fall bra utdelning på frisläppandet av ett par journalister. Om det därutöver är en signal att en stärkt Kim Jong Il är villig och beredd att återgå till detaljförhandling av hur avvecklingen av kärnvapenprogrammet ska ske och belönas är ännu ovisst. Säkert har dock Clinton klargjort att några ytterligare bugningar av USA eller andra inte är att räkna med. Alternativet till en uppgörelse om verifierad avveckling mot säkerhetsgarantier, diplomatiska förbindelser och ekonomisk hjälp är mer misär.

***

För övrigt anser jag det oerhört glädjande att fertiliteten minskar på de flesta håll och att befolkningen minskar i en del länder. När jag var barn fanns det ungefär sex miljoner människor i Sverige. Det räckte utmärkt. Nu finns det ungefär sex miljarder människor i världen. Det är uppenbarligen långt mer än  vad naturen och andra arter härdar ut med.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera