Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

När USA blev en kulturell supermakt

Pete Townshend och andra artister som var med berättar om festivalen som blev kultförklarad.

Knappt en månad efter det att Neil Armstrong tog sina första, stapplande steg på månen samlades en halv miljon människor på Woodstockfestivalen. Den blev beviset för att USA var världens ledande supermakt även på den kulturella arenan.

Rockfestivalen, som bäst kan beskrivas som en kombination av sanitär katastrof – ingen mat, inga toaletter, en icke-existerande sjukvård och ett överflöd av droger – och ett ekonomiskt fiasko, blev symbolen för den globala populärmusiken under det sena 1900-talet.

Det var en ung New York-bo, 24-åriga Michael Lang, som organiserade musikfesten som utspelade sig mellan den 15 och 17 augusti 1969. Platsen var ett jättelikt fält norr om New York. Fyrtio år senare har de som var med och fortfarande är vid liv blandade minnen från dessa tre augustidagar. En eller flera personer ska ha lagt LSD i ett stort antal av de drycker som fanns backstage och följaktligen vittnar de flesta av artisterna om våldsamma tripper.

Pete Townshend, gitarrist i The Who, minns med viss fasa spelningen på Woodstock.

– Det tog flera dagar att återhämta sig. Efter festivalen, på planet tillbaka till London, spenderade jag hela resan i taket, tittandes ner på min sovande gestalt i flygstolen nedanför och undrade hur jag skulle göra för att smälta samman med min egen kropp igen.

The Whos Woodstockspelning hyllades stort men präglades av kaos.

– Det var helt galet. Politiska grupper försökte ta över scenen. Vänsteraktivisten Abbie Hoffman klev upp på scen mitt under spelningen och försökte hålla ett politiskt brandtal, men jag klippte till honom med gitarren i huvudet för att han skulle försvinna. Han for iväg som en sprattelgubbe, säger Pete Townshend.

Grateful Deads sångare Jerry Garcia, som avled 1995, har berättat om deras spelning:

– Vi var höga som hus och flög högre än vi någonsin gjort tidigare. Det kändes som en fantastisk spelning. Därför blev vi så chockade när vi senare tittade på videoupptagningen. Det var en musikalisk katastrof och vi hade aldrig spelat sämre i hela våra liv. Vi krävde att bli bortklippta från dokumentären om Woodstock.

Joe Cocker gjorde däremot ingen usel spelning – tvärtom. Hans fantastiska version av »With a Little Help from My Friends« bidrog starkt till att han blev en världsstjärna. Men inte ens han var vid sina sinnens fulla bruk. Han har i själva verket noll minnen från den där kvällen.

– Mina minnen från Woodstock är artificiella, jag hittade på dem i efterhand när jag såg filmen från festivalen, skrattar Joe Cocker och tillägger:

– Jag ska kanske tillägga att jag inte heller kommer ihåg mycket från de tio åren efter Woodstock. 70-talet var ett speciellt årtionde.

Woodstockfestivalen har förvånansvärt många överlevare, så här 40 år senare. Crosby, Stills, Nash & Youngs harmoniska och finstämda spelning gjorde deras speciella fusion av country, folkmusik och blues känd för massorna. Bandet existerar fortfarande, Neil Young turnerar världen över medan David Crosby kan tacka en levertransplantation för att han fortfarande är vid liv.

Trots att filmen »Woodstock« främst innehåller artister som utan tvekan hade gjort karriär även om inte festivalen funnits, så står det klart att vissa av dem, tack vare Woodstock, nått höjder som annars inte varit möjliga. Ett exempel är Alvin Lee, snygg sångare och snabbspelande gitarrist i gruppen Ten Years After. Att deras Woodstockversion av »I’m Going Home« fick bli soundtrack till filmen, på bekostnad av andra mer kända artister som The Band, Creedence Clearwater Revival och Janis Joplin, är dock ett misstag som rättats till i den nya dvd-utgåvan »Woodstock: 40th Anniversary Ultimate Collector’s Edition.«

Och till slut blev hippiefestivalen en vinstbringande pengamaskin vilket märks inte minst i dessa dagar.

Michael Lang själv berättar i boken »The Road to Woodstock«, utan märkbar bitterhet, att han för att täcka teknikkostnaderna tvingades sälja sin del av rättigheterna till festivalen för 31 750 dollar.

De kommande tio åren skulle det visa sig att film- och musikrättigheterna till Woodstockfestivalen inbringat 50 miljoner dollar.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera