»Humanister är ännu dummare än kristna«

Intervju

Alexander Bard, amoralist och folkpartivilde

Kanske berodde det på kortbyxorna. Han som har dem på sig om det så är snöstorm. Men nu, när en tredjedel av svenska folket satt bänkad framför tv-apparaterna, då stod han där i ridstövlar och kosmonautdräkt.

Det gick inget vidare. BWO kom trea i sin Melodifestivalendeltävling. I »Andra chansen« ställdes de mot Lili och Susie i en utslagningsduell. Tittarna valde Lili och Susie.

Kvällstidningarna fick i alla fall en anledning att än en gång ta fram de stora rubrikerna, skriva om Alexander Bards tid som sexarbetare i Amsterdam, att han skulle ha varit den svenska satanistkyrkans överstepräst i sina tonår och att han som sexåring kunde telefonkatalogen utan­till.

Och Bard själv brydde sig egentligen inte så mycket om resultatet.

– Jag är ingen tävlingsmänniska överhuvudtaget. Jag är inte intresserad av de andra 31 bidragen i Melodifestivalen. Vad andra håller på med struntar jag i. Vi gör vår grej.

Han var där för att göra reklam för BWO:s nya skiva. Och ha roligt. I Army of Lovers, där han slog igenom, vantrivdes han.

– Jag har aldrig haft något annat syfte med någonting jag har gjort än att ha kul. Det finns inget djupare i livet än att leka.

Det där sista kommer från Friedrich Nietzsche. Bard var sju när han första gången läste den tyske filosofen. Han förstod inte mycket, men i tonåren var han redan övertygad nietzschean.

I dag märks det på fler sätt än den rödskimrande valrossmustaschen.

– Jag tror inte på moral, säger Bard och förklarar ivrigt skillnaden mellan moral och etik.

Moral, säger han, handlar om vad som är gott och ont. Etik handlar om vad som är rätt och fel. Och vad som är rätt och fel är helt beroende av situationen. Moral däremot, menar Bard, förutsätter att det finns en Gud och att man är religiös.

– Därför är jag amoralist. Jag tycker till och med att humanister är ännu dummare än kristna människor. De är kristna som inte inser att de är kristna. De vill behålla kristendomen, fast utan Gud. Det går inte.

Med sådana uttalanden skulle man kunna tro att bemötandet i folkpartiet – ett parti som har humanismen inskrivet i sitt partiprogram – skulle vara kyligt. Men den nyblivna folkpartimedlemmen Bard säger sig ha blivit varmt välkomnad.

Det började med att han startade det liberala nätverket Liberati i augusti i fjol. Målet var att finna nya former för att jobba med politik, i en värld som kraftigt har förändrats sedan partiväsendet växte fram. Rädda liberalismen från dess egna politiska företrädare, så att säga. Ett halvår senare hade Liberati 300 medlemmar. Folkpartiets valberedning ringde och ville sätta upp honom på en vallista. På valbar plats. Han tackade nej.

Vilken som blir hans roll i folkpartiet återstår att se.

– Jag tycker om alliansregeringen. Men det finns ett problem och det är kulturpolitiken.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth beskriver han som färglös och beklagar att Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå från posten på grund av obetald tv-licens.

– Kulturpolitiken har fått fel fokus. Den har blivit en pensionärsverksamhet.

Efter lite diskussion visar det sig att det kanske inte är kulturpolitiken, utan den allmänna inställningen till kultur i Sverige som är problemet. Bard gör en lång historisk utläggning – det blir många sådana – om bondesamhällen och industrialiseringen, och så landar han i en poäng:

– Vi är ett fattigt land kulturellt. Väldigt fattigt.

Då syftar han på högkulturen, som en finlandssvensk skulle ha uttryckt det (finkultur säger han aldrig av princip). Sverige har aldrig haft någon riktigt stor kompositör eller tonsättare. Ingen filosof av världsklass. I stället har vi varit framgångsrika inom populärkulturella områden som mode och popmusik. Typiskt för ett land där arbetarklassen har varit drivande, menar Bard.

Han säger det utan att moralisera. Och utan att se att han skulle ha något eget ansvar för utvecklingen.

– Jag sätter mig inte ner och tänker vad jag ska göra som är bra för Sverige. Det skiter jag fullständigt i. Det är inte mitt ansvar att göra Sverige till ett bättre land. Jag kan lika gärna bo i ett annat land.

Han har gjort vad han velat och haft den unika förmågan att kunna röra sig fritt mellan populärkulturen och högkulturen. Han är inte bara artist och filosof, han är travuppfödare, konstsamlare och praktiserande psykoanalytiker också. Bland annat.

Och författare. Boken »Nätokraterna« från år 2000, skriven tillsammans med Jan Söderqvist, har översatts till 16 språk och var tidig med att analysera konsekvenserna av internetsamhället.

– Men jag har aldrig varit naiv och stått och hurrat över den tekniska utvecklingen. Jag och Jan förutsade både Google och Facebook. Men vi förutsade också al-qaida. Al-qaida är också ett resultat av internet, precis som Google och Facebook.

Nyligen kom de med en tredje bok tillsammans: »Kroppsmaskinerna«.

Inte konstigt att han har svårt att få tiden att gå ihop. Men varav denna arbetsmoral, han som egentligen bara vill leka?

Bard funderar lite.

– Jag har slagits för bögar, negrer, horor och invandrare i hela mitt liv. Det är alltid deras röst jag har velat få fram.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera