Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

»Jag måste erkänna: jag är inte inspirerad«

Intervju

Benny Andersson, superstjärna och skattebetalare

En solbränd och avslappnad Benny Andersson har tillbringat hela sommaren ute på landstället i Stockholms skärgård och första dagen tillbaka i studion har han ingen större arbetslust.

– Det är meningen att jag ska skriva ny musik, men jag måste erkänna att jag inte är inspirerad, säger han med ett leende över en kopp svart kaffe en ljummen eftermiddag sent i augusti.

Studion, som ligger på Skeppsholmen mitt i Stockholm, är den plats där han skriver det mesta av sin musik. Inredd med stillsamma, vackra tavlor, och eleganta, lågmälda designmöbler, har den en varm, rofylld atmosfär.

Anderssons arbetströskel må kännas hög men den kommer snart mejas ner av den fullspäckade höst som ligger inför honom och Björn Ulvaeus, äldsta vän och arbetskollega. På programmet står en hyllningskonsert för ABBA i London, två konserter i Carnegie Hall i New York, komponerandet av en uppföljare till succén »Mamma Mia!«, samt invigningen av en ABBA World-utställning.

Men det är konserterna i New York 23 och 24 september som väcker störst förväntan. »Kristina« omfattar stycken från Anderssons och Ulvaeus musikal »Kristina från Duvemåla«.

– Jag vet att jag kommer vara nervös. Jag kommer vara nyfiken på publikens reaktion, säger han med en suck, blandad med spänd förväntan och visst välbehag.

Han beskriver stycket mer som en opera än en traditionell musikal till formen och »det svåraste jag skrivit«. Inte bara för att den tog honom fem år att komponera eller att den omfattar tre timmar musik, utan för att den är baserad på national­eposet »Utvandrarna« av Vilhelm Moberg.

När Benny Andersson var 19 år läste han första gången böckerna om den utarmade bonden Karl Oskar och hans fru Kristina och fascinerades av deras tuffa beslut att lämna det svältdrabbade Sverige för Amerika i mitten på 1800-talet.

– Det känns speciellt att få spela denna musik i New York. Det var ju dit de först kom, som de flesta immigranter. Miljoner amerikaner delar deras historia.

Bland alla projekt är det dock ett som definitivt inte är på tapeten.

– Nej, det kommer inte bli någon ABBA-återförening! Man ska aldrig säga aldrig, men – nej!

– Den enkla förklaringen är att ingen av oss vill. Dessutom är jag mån om att skydda ABBA. Bästa sättet är att låta det vara.

I stället ska de skriva en uppföljare till »Mamma Mia!«. Tema och format är ännu inte bestämt, bara att det blir en »friare fortsättning«.

Men i stunden tryter inspirationen.

– Inspiration är överskattat, säger han och skakar på huvudet.

– Det kommer an på disciplinen. Jag måste jobba hårt. Har jag tur kommer den. Då flyter det i en eller två dagar, sedan är det uppförsbacke igen.
Som tur är är den svarta Yamaha­flygeln i studion elektromagnetisk, så den kommer ihåg vad han spelat.

Musiken han lyssnar på är blandad, men är framför allt klassisk. Johan Sebastian Bach är den store idolen för han är »outtömlig« och registret »oöverträffat«. Medan Bachs cellokonserter tillhör favoriterna, har Andersson svårt att nämna någon samtida popmusik han gillar.

– Nej, jag följer inte vad som pågår inom popen.

Det är den svenska folkmusiken som ligger honom närmast hjärtat, fortsätter han, och hela ansiktet lyser upp. Hans farfar spelade dragspel, liksom hans far. Själv fick han sitt första dragspel när han var sex år.

– Det är något mycket speciellt att få vara en del, en liten del, av denna tradition – att få hålla ett kulturarv vid liv.

Det gör han bland annat med Benny Andersson Orkester och Orsa spelmän, och en repertoar av svensk folkmusik och låtar han själv skrivit.

Denna strävan efter att vara en del av ett större sammanhang förklarar kanske varför Benny Andersson tycks mer välvilligt inställd till skattmasen än de flesta andra mångmiljonärer. Han har rikemanshobbies som att föda upp hästar och driva trendiga Hotel Rival, men insisterar på att han inte har någonting emot att betala Sveriges höga skatter.

– Jag betalar mycket, men det känns bra att ge tillbaka, att bidra. Dessutom blir det mycket över.

Anderssons sociala engagemang märks även i donationen till Feministiskt initiativ på en miljon kronor i valet till Europaparlamentet i år. Det var när han hörde att FI:s valsedlar försvunnit på flera ställen som han beslutade sig för att stödja en kampanj för att informera folk om hur de kunde rösta på partiet ändå, säger han.

– Jämställdhet är viktigt och jag tycker Gudrun Schyman är en av de bästa politikerna vi har. Hon hade gjort mycket nytta i Bryssel.

Att han först insisterat på att vara anonym berodde på att han inte ville överskugga frågan, förklarar han, men när han väl avslöjades hade han inget emot det.

Frågan om musikens kraft i en social-politisk kontext och möjligheten att sammanfläta den med jämställdhetsfrågan tycks alltmer intressant för Andersson. De starka kvinnorna i »Mamma Mia!« kan anses ha ett feministiskt budskap, och insvept i ABBA:s förföriska musik fick det ett oväntat brett genomslag.

– Vi kanske skulle fortsätta på det temat till uppföljaren? Hm, jag tror att jag börjar känna mig inspirerad.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera