Kultursnobben snubblar

Tommy och Annika sitter uttråkade på scenkanten. Herr Nilsson dansar in, följd av en abstrakt och ädel Lilla Gubben. Barnen förs med i en vild och yster dans och där kommer hon nu! Pippi! Dagisbarnen i publiken är till sig i trasorna. De uppklädda föräldrarna myser. Här sitter vi på Operan i Helsingfors och uppfostrar våra ungar till de kulturkonsumenter vi själva skulle vilja vara. Orädda, civiliserade, lite fina i kanten – kanske till och med lite, lite finare än han på jobbet som har en ny bil. För vi är sådana som tar med oss barnen på Operan.

Okej, Compañia Kaari Martin är prisbelönta och välrenommerade samtidsdanskonstnärer. Men de dansar ju trots allt flamenco, det kan ju inte vara så svårt? Olé på er bara! Och konstnären Rosa Liksom, som ansvarar för det visuella, har i perioder varit lite knepig. Men när man tänker efter är hon ju liksom en Pippi-figur själv i den finska offentligheten. Och visst är det färsk finsk hiphop som dundrar ur högtalarna, men om det platsar på Operan ska vi väl klara av att lyssna på det en stund? »Pippi går inte skolan/ Pippi är en player.« Vi förväntar oss en lättsmält timme glad barnkultur. Tji får vi.

Compañia Kaari Martins Pippi har ingen handling, utan är ett slags danscollage av gradvis alltmer abstrakta scener inspirerade av böckerna. Här dansar poliserna Kling och Klang! Där hinner inbrottstjuvarna inte ens fram till Villa Villekulla förrän Pippi tar dem i ett bestämt nackgrepp! Men vem är den undflyende mannen vars stora mage Pippi sover lutad mot? Jag famlar efter Pippi-minnen och kritikerfärdigheter. Drömmen om hennes pappa, kanske? Och här dricker fin-tanterna te i eleganta hattar som påminner mig om Ascot-scenen i »My Fair Lady«, tills en stor svart hund kommer in … nej … en farlig svartklädd kvinna med skägg och typ … munkavle? »Det är fienden!«, ropar en unge, och en annan svarar grinigt att det inte finns nån fiende i Pippi. En svårartad flamencosångare utbrister i ett väldigt, väldigt, väldigt långt och mycket vackert spanskspråkigt performancevrål.

Flamenco handlar ytterst om spänningar mellan glädje och sorg, kontroll och passion, den styrande formen och det anarkistiska skapandet. Precis som Pippi Långstrump, hon som både är glad och väldigt ensam. Pippi som bär på en personlig sorg men gör det bästa av situationen, skapar sin egen trygghet utan att förlora sin frihet.

Föreställningen koncentrerar sig på mörkret som också finns i böckerna, under all leklust och anarki.

»Varför sjunger han så högt?«, undrar en alldeles för liten flicka bakom mig med tårarna i halsen när den spanska farbrorn har hållit på i några minuter. »Kan inte vi gå snart?« Jag följer publikkommentarerna lika spänt som scenen. I långa stycken känns det som att bevittna en dragkamp. Kamikaze-konstnärerna vägrar ge efter en enda millimeter för något så trivialt som begriplighet. Publiken fattar ingenting. Men så är det ofta att vara barn – ungarna låter det skölja över sig, blir ibland rastlösa och ofta fascinerade. Föräldrarna förvandlas däremot direkt till stressade Prussiluskor med snörpta munnar och hårda blickar.

På spårvagnshållplatsen muttrar en mamma att det här minsann inte var något för henne. Hennes femåring, förberedd på föreställningen med prinsessklänning och stor förväntan, blir orolig av kovändningen. Vad vill mamma att hon ska tycka egentligen? »Jag förstod inte heller riktigt allting, mamma«, säger hon till sist tröstande. »Men jag tyckte det var bra.«

Solen tittar fram. Jag tänker på Astrid Lindgren, som visste bättre än de flesta vad barn kan hantera, fnissande på sin molnkant.

Text: