Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

New York, New York

Det är åtta år sedan i dag som tvillingtornen i New York rasade ihop i sig själva. Den ganska försynt tilltagna triumfbågen vid Washington Square Park, alldeles där den inte lika återhållsamma Femte avenyn tar sin början, täcktes av aska och sot. Det dröjde veckor innan folk i området slutade hosta. Många av dem som deltog i räddningsarbetet hostar än i dag.

Varje gång jag av gammal vana ser mig omkring för att orientera mig på Manhattan saknar jag dem, de där tornen som såg ut som något en ung, lovande Cliff Barnes skulle ha kunnat bygga tillsammans med en Hongkong-gangster på deken. Det hela rymde en viss humor, en sorts ihärdig, framåtlutad belåtenhet: »Ja vaffan, vi byggde två på en gång. Det var sånt vi gjorde på den tiden.« New York har förlorat en del av det eviga 70-tal som förr var så närvarande överallt. Och kanske en del av min kärlek på köpet? Så fruktansvärt orättvist i så fall; som att bli vanställd i en olycka och sedan övergiven.

På Thompson Street, inklämd mellan alla schack- och spritbutiker och gitarrkrogar för eurotrashanstrukna urban studies-muppar från NYU, ligger Sam’s Falafel. Sam heter Mustafa. Vad hans hustru heter framgår inte, men hon lagar maten medan hennes tioåriga (och engelskspråkiga) dotter tar upp beställningarna. Sam/Mustafa är inte där. På ena väggen sitter en affisch med ord om drömmar och bilder på Obama och Martin Luther King, på den andra långa utdrag ur Koranen. Dottern irrar iväg efter en stund och cyklar runt med en skadad fågel tillsammans med några andra barn. Söderut ser horisonten tom ut igen. Är det så enkelt som att ingen enstaka befintlig skyskrapa kan mäta sig med minnet av två som gått bort?

Dagen efter hamnar jag och flickvännen på Bedford Avenue i Brooklyn. Det är lördag, sabbat för de tiotusentals chassidiska judar som gjort Williamsburg till sitt nya hem. Som prydliga zombies kommer de glidande fram genom hettan i svarta sidenrockar och bruna pälsmässor, på väg från synagogorna, noga med att inte möta våra blickar. Vi inkräktar vidare, noga med att göra det på avstånd. Barnen i sina sekelskifteskläder kommer alla från samma bistra, vackra, fattiga, uråldersdammiga planet vars namn slår mig först när vi åkt därifrån: Europa. Europa före ett eller annat krig.

I Chinatown sitter planscher överallt: det vankas något slags fyllnadsval till stadsfullmäktige och till diverse poster inom byråkratin i distriktet. Kandidaternas foton och cv:n är förvillande lika. Alla heter ett amerikanskt förnamn och sedan Wo eller Woo. Alla har gått på Harvard eller Colombia eller Stanford. Alla tror på framtiden och har en uppsättning tänder som visar det. Alla är demokrater. Den enda republikanen är kvinna och henne är det ingen bild på men hon heter Woo hon också och även om hon alltså kanske saknar framtidständer så har hon gått på Harvard och längtar efter att bli revisionschef.

New York är miljoner människors biodukar. Ibland när jag är här har jag en tydlig idé om min egen, och som jag älskar staden då; som jag skulle kunna skriva om den, hylla den, kyssa den sönder och samman i min kalvaktiga lilla narcissism. Men ibland när jag är här vill jag att staden ska vara något eget, vaket, naket. Det händer inte. Frihet är som vackrast när man ändå redan bestämt sig i förväg för vart man är på väg. Och kulturer blandas inte i någon yster smältdegel – de härdar ut vid varandras sida och beskriver varandra i ljuvare ordalag ju tryggare skygglapparna sitter. New York åtta år efter katastrofen är samma omöjliga pussel som innan. Kanske bara ännu omöjligare.

One thought on “New York, New York

  1. Gee skriver:

    Jag var i Chinatown för två veckor sedan. Kandidaterna var oftast inte ”Asian American”. De flesta vita, några andra latino. Dock så reagerade jag på att de trots detta hade affischer skrivna på traditionell kinesiska. Människor anpassar sig. I Flushing hittar du fler asiatiska kandidater.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera