Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En obehaglig allians

Alla vill gå på nobelfesten, men hur många har läst pristagaren i litteratur?

Det finns ett tillfälle då Sverige för en gångs skull är centrum för världens uppmärksamhet. Det är ögonblicket när Svenska Akademiens ständige sekreterare på Börshusets trappa annonserar årets nobelpristagare i litteratur.

Det är ju helt otidsenligt egentligen, att stå på tå för en diktarfurste som producerat »det utmärktaste i idealisk riktning«. Möjligen står vi alla på tå för stålarna, »dynamitpengarna« som Strindberg sade. Kopplingen mellan ideala syften och en stor summa pengar har funnits där från början, både som kitt och kittling.

Många renommésnyltar på Nobelpriset, politiker och tv-bolag, näringslivsfolk och opinionsbildare; inte minst Svenska Akademien själv. Kritikern Klara Johanson ifrågasatte för hundra år sedan att det skulle vara en stor ära att få Nobelpriset. Är det inte i stället Svenska Akademien som köper sin ära i reda pengar? »En bra check har vi att spendera, men äran måste våra understödstagare ha erövrat i förväg, och bära fram som en offergåva att läggas för våra fötter.«

Det känns också rätt otidsenligt att hylla en författare vars huvuduppgift det är att »sprida olust i det offentliga rummet«. En riktig nobelpristagare påminner oss om människans existentiella villkor, och de framförs ju sällan av mr eller mrs Feelgood. Men det frestas man nästan att tro när de överdimensionerade festligheterna bryter ut i december, då i stället de frivola decolletagen drar blickarna till sig. Prinsessornas och ministrarnas urringningar alltså, mer sällan författarinnornas. Men på denna glamorösa fest till snillets och bildningens ära behövs ändå pristagaren i litteratur, som marsipanrosen i glassbomben.

Och när det spunna sockret smält och tomteblossen sprakat ut kan vi alla dra oss tillbaka till bildningsföraktets fimbul­vinter. Detta svenska bildningsförakt som dessvärre inte är något påhitt av Göran Hägglunds talskrivare, utan ett fenomen som har djupa rötter i vår kultur.

Redan 1825 suckar salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe över saken. Hon är på resa i Tyskland med vännerna Erik Gustaf Geijer och tonsättaren Adolf Lindblad. Malla har just mött en tysk greve Moltke och kan jämföra på plats:

»Jag fruktar att männerna äro mer bildade utom Sverige, och hafva mera sinne för konst och kunskap.«

Där slog Malla huvudet på spiken. I Sverige har bildning och kultur alltid varit en tjejgrej, något som riktiga karlar rynkar på näsan åt. De vill väl inte tas för fjolliga fransmän.

Samstämmiga rapporter säger att medan kvinnor av alla samhällsklasser läser mer än någonsin, så har de svenska männen slutat läsa. Det gäller både de lågutbildade männen och den högutbildade eliten, samhällets stöttepelare.

Bakom bildningsföraktet döljer sig en lika stark som obehaglig allians, en populistisk göl där alla politiska intressen sitter och metar. Göran Hägglund drar upp skräcken för den svåra konsten, som kan utpekas som ondskan själv. Socialdemokratin, när den väl lämnat bildningskampen bakom sig, kan mitt i massutbildningssamhället fiska upp en gammal överklass hotfulla »studentmössa«, och vinna poäng på den, även om över nittio procent av alla ungdomar går i gymnasieskolan. Nyliberalerna kan sätta skattetrycket på kroken och vips nappar alla som förfasar sig över att staten subventionerar dyra överklassnöjen som opera och litteraturstöd. Vilket får både ultrahögern och vulgärvänstern att smacka lystet.

Alla metarna hyllar en och samma hjälte: den svenska teknokraten. Han är ingen skönande, nej den svenske hjälten är ingenjör eller yrkesarbetare, med kraftig haka och bländvita tänder, med räknestickan i högsta hugg.

Och vare sig han är näringsidkare, politiker, idrottsstjärna eller ombudsman har han en skeptisk inställning till tjejgrejer som böcker, konst och kultur. Det lönar sig.

Minns när [[Goran Persson|Göran Persson]] blev tillfrågad om sin favoritfilm? »Sound of Music« var en schyst film, tyckte dåvarande statsministern, men små svartvita, intellektuella krångelrullar från Polen var ingenting för honom. Hö hö.

Minns när [[Fredrik Reinfeldt]] och regeringen skulle hitta på en present till kronprinsessans födelsedag? De ansträngde sig verkligen, och vad blev det? En platt-tv.

Minns när fotbollslegenden Tomas Brolin hamnade på sjukan och en kompis undrade om han ville ha något att läsa?

– Nej, så sjuk blir jag aldrig, svarade Brolin svenskt.

***
Slutligen borde alla som tackar ja till nobelfesten i december åläggas att läsa en bok av årets pristagare i litteratur. Den som aldrig läser bör inte heller äta eller supa till snillets ära. Ni har två månader på er, kära guldkantade gäster.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera