I skuggan av Tredje riket

Text: YLVA HERHOLZ

Foto: Ursula Gerstenberger/Museum der bildenden Künste

Aldrig tidigare har en separat Caspar David Friedrich-utställning visats i Sverige. Det finns inte heller ett enda verk av denne romantikens tyske mästare i svensk ägo, såvitt expertisen vet – och utanför den kretsen är han knappt känd här.

Symptomatiskt – för Sveriges neurotiska förhållande till det tyska kulturarvet, alltsedan 1945 och krigsslutet.

Fallet Friedrich är iögonenfallande inte minst med tanke på tidigare täta tysk-svenska förbindelser. Och också med tanke på att konstnären föddes i nordtyska Pommern, år 1774 – som på den tiden faktiskt var svenskt.

Utställningskommissarien för »Caspar David Friedrich – den besjälade naturen«, Torsten Gunnarsson, tar själv upp tråden vid vårt möte en hektisk eftermiddag på museet, veckan före invigningen. Kurirer från Moskva och Madrid har just varit här med Friedrich-verk, snart kommer nästa, från Getty Museum i Los Angeles. Utställningen bygger helt och hållet på lån, sammanlagt drygt 90 verk.

– Vi har lyckats över förväntan. Friedrich är inget man bara lånar hur som helst. Och han är en mycket märkvärdig målare, säger Torsten Gunnarsson.

Han ser flera förklaringar till att det är först nu Friedrich visas i Sverige: en är det faktum att konstnären var bortglömd också i hemlandet under flera decennier. Han återupptäcktes i det tidiga 1900-talet. Sedan 1970-talet skattas han dock internationellt som en av konstens giganter, och som en banbrytare inom landskapsmåleriet.

– En viss roll har det spelat att Tyskland sattes i karantän i Sverige efter världskriget. Vi vände blickarna åt annat håll, säger han.

Att Caspar David Friedrich är något av en sinnebild för just den tyska romantiken har möjligen spätt på den svenska beröringsskräcken i sammanhanget. Romantiken har setts som starkt bidragande orsak till det onda som skedde i det Tyska riket på 30- och 40-talet.

Lundahistorikern Johan Östlings avhandling från förra året handlar just om Sveriges avståndstagande från det tyska kulturarvet efter andra världskriget. Häromveckan fick han Cliopriset för sin forskning. Han är inte heller förvånad att Friedrich inte visats tidigare i Sverige. Inte enbart nazismen brännmärktes ju efter kriget: förkastelsedomen gällde en »större associationssfär«, och spred känslan av att allt tyskt var besmittat.

– Fram till 80-90-talen var avogheten väldigt tydlig. Nu sker en långsam återupptäckt. Och konstnärer och författare reser till Berlin. Men det handlar ändå bara om en liten grupp. Majoriteten är ointresserad av det tyska.

Bilden är inte entydig. Svenskarna har exempelvis inte vänt ryggen åt den tyska klassiska musiken. Den har bibehållit sin status; Östling talar om en »frizon«. Den allmänna tendensen att rata det tyska har inte gällt exempelvis diktargiganter som Goethe och Schiller, och inte heller Thomas Mann, som ju själv också tog uttalat avstånd från nazismen.  Men uppfattningen att det annars är något suspekt över det tyska finns där, än i dag.

– Det är ju många av de stora som frysts ut. Ett exempel är filosofen Hegel. Det finns fortfarande handböcker som pekar på honom som en upphovsman till det onda, till nazismens ideologi. Det är en förenklad syn. En fördummande syn, som uppkom efter kriget. Även om Tredje riket naturligtvis inte uppstod ur tomma intet, säger Johan Östling.

Att nazisterna dessutom var förtjusta i Friedrichs sublima nordiska bilder, som det också påpekas i en passus i utställningskatalogen, har förvisso spelat in i synen på konstnären – även om han levde och verkade ett sekel före dem. Han ingår i den större associationssfären, som dömdes ut efter kriget.

Sommarens konstdebatt kring »Figurationer« på Edsviks konsthall – där samtida norska nyromantiska verk av vissa kritiker liknades vid den sortens konst som påbjöds i naziriket – är ett annat prov på hur en viss typ av konst anses förknippad med en ideologi. Sydsvenskans Eva Ström skrev bland annat om ett »kontaminerat formspråk«, och om »upptining av en storvulen och censurerande estetik«. Tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg kontrade med att påpeka att skribenten verkar få »obehagliga associationer« så fort det går att upptäcka »minsta detaljlikhet mellan nutidens och nazismens människor«. Han menar att man inte kan blanda ihop ideologi och estetik.

Utställningen om Friedrich kan mycket väl bli nytt bränsle i debatten, trots att det här rör sig om en internationell storhet, som till skillnad från de norska konstnärerna levde långt före nazismen.

En av de mest kända målningarna på utställningen är »Livsåldrarna«. Det är en av flera där det går lätt att urskilja svenska och nordiska spår: här håller en pojke vid stranden en liten svensk flagga i handen. Det är i själva verket konstnärens son, döpt med ett svenskt kunganamn, Gustav Adolf. I konsthistorikerkretsar ses målningen som något av en Mona Lisa i Leipzig; den hänger till vardags på Museum der bildenden Künste. Den är en av Torsten Gunnarssons favoriter. »Livsåldrarna«, och Friedrich-måleri i allmänhet, betyder mycket också för drottning Silvia – beskyddare av utställningen:

– Jag minns när jag gick i skolan i Düsseldorf och såg målningar av honom. Ungdomen är en period i livet när man är mottaglig för romantik och vemod. Jag berördes av sinnesstämningarna i Friedrichs konst. Friedrich lyckas förmedla våra egna känslor, till exempel vår förgänglighet, säger hon.
Torsten Gunnarsson talar om just Friedrichs förmåga att ladda  sina bilder med magi:

– Om de så bara föreställer ett buskage, så laddar han också det med mening. Där finns alltid något under ytan. Romantikerna talade om den besjälade naturen – Friedrich är den som synliggör det här.

Utställningen  »Caspar David Friedrich – den besjälade naturen« på Nationalmuseum öppnar 2 oktober,

Text: YLVA HERHOLZ

Foto: Ursula Gerstenberger/Museum der bildenden Künste