Krönika

Min lyckligaste dag

När Berlinmuren föll satte jag mig i min pappas lilla Fiat 750, tog ut framsätet eftersom jag redan då var väldigt lång, tryckte in Lou Reeds »Transformer« i kassettbandspelaren och höjde volymen så mycket den stackars apparaten orkade. Vi var fyra storvuxna killar som trängdes inne i drömmen om att vara med om förtryckets sönderfall. Den lilla bilen, tillverkad i de socialistiska fabrikerna i Jugoslavien, orkade inte med friheten utan brakade ihop efter några mil innan ens vi hade kommit ut ur landet. Vi stod där, på sidan om vägen, i regnet, med en bil som vi inte hade råd att reparera och bara skrattade. Det var nog den lyckligaste dagen i mitt liv.

Två decennier senare, vid ett planeringsmöte på SR för 20-årsjubileet av murens fall, eftersökte jag förslag för radioprogram den dagen.

– Det vore bäst att sända någonting om alla de som hoppades att de skulle få det bättre men som nu är så besvikna.

Jag stod förvånad.

– Hur menar du?

– Jo, vi bör berätta om alla de som hade det så bra med arbete, dagis och staten som tog hand om allt, och som nu är arbetslösa och bittra, besvikna på den marknadsekonomi som de hoppades på.

Sällan har jag varit mer stum. Personen som pratade hade naturligtvis vänstersympatier och jag var väl införstådd i det, men ändå. Hur kan en tänkande människa få ur sig något sådant? Varifrån kommer denna förbehållslösa kärlek till socialismen trots allt vi vet om den i dag?
Det tog mig ett tag men jag tror att jag kommit på det. Socialismen är ett tankesystem som är utformad utifrån idén att alla människor är barn. På samma sätt som barnen är beroende av sina föräldrar, anser man att de svaga är beroende av en stark och skyddande stat. Såsom föräldrar skyndar sig socialister att måla upp en rosenröd framtid. Vilket man ska göra med barn. För är barnen oroliga för att de ska dö, ska man nog inte svara: »Jovisst ska du dö, vad trodde du? Människor dör, det är bara så!« Med barn ska man vara försiktig och aldrig ställa stora krav på dem. När de gör fel ska man bestämma i stället för dem på samma sätt som socialismen bestämde över oss eftersom vi ju inte visste bättre. I ett sådant system finns inga värderingar, inga hierarkier, inga krav på prestation eller resultat. I den trygga socialistiska världen får alla barn sin guldmedalj.

Men vad är liberalismen då? Den verkar ha utformats efter vuxna människors världsbild. Den eftersträvar oberoende, det vill säga ett vuxet och ansvarsfullt liv fritt från alla dem som har varit ens förmyndare. Men friheten som liberaler eftersträvar innebar också möjlighet att misslyckas. Sant, människor blir arbetslösa, sjuka eller dör. Det händer. Ingen har lovat oss en mening med livet och den enda mening som finns är den som man skapar själv. Därför handlar liberaler i enlighet med det: försök, ansträng dig, annars kommer du ingenvart. I slutändan är det ändå resultat som räknas, för i den vuxna världen är det bara en som får guldmedalj. Det är hårdare när man är vuxen, man betalar hyran själv, man rensar torktumlarluddet själv, men det är också en skön känsla att kunna fixa sig själv. Att bli en självständig, oberoende och egen individ.

Konservatismen då? Den verkar spegla en gammal människas världsbild. Bevara, kontrollera, bemästra. Framför allt sina rädslor. Få världen att snurra lite långsammare så man hinner med. Håll din moral högt, ha respekt och höj dig över samtidens trivialiteter.

Så varför beundras socialismen trots alla dess avarter 20 år efter murens fall? För att det är skönt att leva i en Astrid Lindgren-värld.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera