Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jag får inte skriva om skatter

När jag var krönikör för »Godmorgon, världen!« i SR fanns det ett ämne som inte var populärt att tala om: skatterna. Varje gång jag föreslog en krönika om detta kunde jag föreställa mig vad som försiggick i andra änden av telefonkabeln: en producent som himlar med ögonen, tar ner luren från örat i en besvikelsegest – och efter en paus: »Men du, det där andra ämnet som du nämnde? Kan vi försöka oss på det i stället?« SR är inte ett undantag. Råkar man nämna skatter i någon tidningstext har det hänt mig att redaktören klippt bort avsnittet utan att ens fråga. När chefsredaktören för denna tidning ringde i allra sista stund och frågade om jag kunde hoppa in som veckans krönikör passade jag på: visst, jag har några tankar om skatter. Lång tystnad. »Äh … du har inga andra idéer?« Hej, lyssna! Den här mannen är så trängd att hans vanligtvis frånvarande röst är väldigt snäll nu och min krönika är hans enda räddning – ändå tvekar han! Då måste man ställa frågan: Vad är det som gör skatterna så osexiga att prata om?

Jag kollar svaret med några vänner. Uppseendeväckande nog har ingen av dessa vanligtvis välupplysta människor mer än elementära kunskaper om skatter. Vissa är likgiltiga, andra tycker att det är så sexigt att betala skatt att de inte ens bryr sig om vad Mona Sahlin tänker göra med dem om hon får chansen, och vissa muttrar argt. En filosofiskt lagd vän säger att skatter handlar om ekonomi och det är av begränsat intresse för honom. Jag försöker påminna om att skatter också, i filosofisk mening, signalerar en frihetsgrad, en självbestämmandegrad över ens liv eftersom skattenivån säger oss någonting om hur den ekonomiska makten över ens liv fördelas mellan staten och individen. Det kan väl inte vara av begränsat intresse för en filosof? Nej, det hjälper inte. Efter ett tag kläcker han svaret på frågan: »När du säger skatter, ser jag bara en inskränkt man som räknar tusenlappar.«

Herregud! Denne vanligtvis begåvade man har nu, när det gäller omfördelningssystem, förenklat världen till en infantil nivå. Plötsligt är individen per definition självisk och kollektivet altruistiskt – och låter man individer bestämma mer kommer världen att bli mer egoistisk. Alla försök att komplicera bilden, att påminna honom om exempel då världen har blivit bättre just på grund av individuella ansträngningar, att »en man som räknar pengar« kan också vara Bill Gates som sponsrar 90 procent av WHO:s försök att utrota polioviruset, slutade i hans fråga: »Men när sådana som Gates dör, vad gör vi med polio då?«

Jag tror att problemet ligger här, i den propagandistiskt enkla synen på världen som vi har anammat efter andra världskriget, i och med att välfärdsstaten fick alltmer att säga till om i våra liv. För första gången i världshistorien började staten sörja för allt fler områden. Rättfärdigandet av detta system krävde en förenkling i vilken staten var god och individen inkapabel och egoistisk. Att individen kunde vara både godhjärtad, självisk och generös, och att staten också kunde vara både altruistisk och paternalistisk, likgiltig och förtryckande fick inte plats i den hegemoniska diskursen. Den allvarliga omfördelningsdiskussionen flyttades till det akademiska rummet där Rawls och Nozicks fantastiska debatt om vilka skillnader i ett samhälle som bör rättfärdigas blev filosofisk i stället för praktisk, rättvisa blev tillplattad till egalitet, och vi enades om något slags »lagom« skattenivå där inte ens hälften av den ekonomiska makten över det egna livet tillhör en själv. I landet med världens lägsta självbestämmandegrad slutade vi diskutera frågan. Det blev liksom ointressant att prata om.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera