Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hemlig bio. Phantéon i Paris användes under ett års tid som bio av det underjordiska nätverket UX. Samtidigt passade man på att renovera den gamla klockan.

KULpantheon
Kultur

Medelålders aktivism

Genom underjordiska tunnlar tar sig kultur­gerillan runt till Paris monument för att smygrestaurera kulturskatter och hålla hemliga festivaler.

I Latinkvarteren, längst upp på Montagne Sainte-Geneviève, tronar Panthéon. Den byggdes som en kyrka för att ära Paris skyddshelgon Geneviève, men innan den var fullbordad kom franska revolutionen emellan och byggnaden gjordes om till ett sekulärt monument över republikens ärorika män och kvinnor. I kryptan ligger bland andra Voltaire, Victor Hugo och Marie Curie begravda.

En dag för tre år sedan knackade två män och två kvinnor på hos Panthéons chef. De förklarade att de under ett års tid använt monumentet som nattlig biograf. De hade också passat på att laga Panthéons klocka som legat trasig och samlat damm sedan 1960-talet.

Nu hade de för avsikt att lämna Panthéon och behövde någon på insidan som kunde dra upp det mekaniska uret med jämna mellanrum.
Kunde chefen vara behjälplig?

De fyra ställdes inför rätta för olaga intrång, men friades. Enligt fransk lag kan man inte dömas för intrång i offentliga byggnader om det inte skett någon skadegörelse eller stöld.

Ett stenkast från Panthéon ligger den halvsunkiga rockbaren Le Piano Vache. Där sitter Lazar Kunstmann – till vardags filmarbetare, övrig tid talesperson för restaureringsfalangen av det underjordiska nätverket UX.

Under Paris tunnelbana och pendeltåg, som är inkapslade i betong, och under vatten- och avloppssystem, bredbandskablar och elnät, löper ett nätverk av 300 kilometer tunnlar.

UX består av omkring tvåhundra personer i löst sammansatta grupper, som alla på något sätt utnyttjar dessa tunnlar som infrastruktur eller lokal för olika kulturella manifestationer.

Gruppen Untergunther restaurerar och La Mexicaine de Perforation anordnar film- och teaterföreställningar. Den senaste gruppen att smälta samman med UX var Mouse House, ett gäng tjejer i yngre tonåren som gräver lönngångar efter skolan.

– Alla bidrar med vad de kan och vill. Det är bra att det finns grupper inom UX som gillar att gräva hål, mura väggar och dyrka upp lås. Om vi skulle göra allt det där innan vi startar ett projekt hade det tagit för lång tid och spätt ut motivationen, förklarar Lazar.

Några decennier före Kristus grundade romarna en permanent bosättning på Ile de la Cité, den lilla ön i Seine där Notre Dame står i dag, och på Montagne Sainte-Geneviève där Lazar nu sitter och dricker öl. Romarna såg kalk- och gipsfyndigheter under det som skulle bli Paris, och började gräva. Gruvdriften fortsatte ända fram till 1700-talet då den förbjöds efter jordskred.

1777 skapades en myndighet som skulle lokalisera och inspektera de valv som lämnats efter stenbrotten, och som sedan länge glömts av människor. Tunnlarna de grävde utgör idag Paris underjordiska labyrint. Nedgångarna till tunnelsystemet finns framför allt i gamla byggnader, sådana som i dag härbärgerar myndigheter och museer.

De ursprungliga UX-medlemmarna lärde känna varandra när de gick i högstadiet i Latinkvarteren. För små för att vara med på studentfester och nollningsritualer, som då var vanliga i tunnlarna under Sorbonne, gick de i stället djupare för att upptäcka nya och egna revir.

De studerade gamla kartor och grävde nya, väl kamouflerade uppgångar till byggnader. När de blev äldre hade de i bagaget en hel hemlig infrastruktur och en massa kunskap till förfogande för sina projekt. De idéer som tog form rörde kulturella evenemang och restaurering av stadens gömda kulturskatter.

– Vi har hållit på i över trettio år, säger Lazar, som enligt egen utsago hittar bättre i tunnlarna än på Paris gator.

I dag är kärngruppen män och kvinnor i fyrtioårsåldern med vanliga jobb. I nätverket ingår såväl sjuksköterskor som poliser.

– Det som förenar oss i UX är inte att vi gillar att vara hemliga utan det handlar om möjligheten att förverkliga projekt som annars inte hade blivit av.

Varje år genomför UX ett restaureringsprojekt. Det rör sig om byggnader eller objekt med ett kulturhistoriskt värde, men som fallit i glömska eftersom de befinner sig på svårtillgängliga eller dolda platser.

När de bestämt sig för ett lämpligt projekt identifierar de expertisen inom området och övertalar honom eller henne att hjälpa dem – gratis. Det kan handla om historiker, arkeologer eller varför inte en urmakare som är specialiserad på klockor av en särskild typ från en viss epok.

– De säger nästan alltid ja. Vi börjar med att visa dokument, ber om deras åsikt, får dem att känna att det är viktigt. Sen säger vi: Vi är redo att göra det i hemlighet. Vi finansierar det själva. Det enda du behöver göra är att dirigera oss.

Sedan mitten av 90-talet har UX anordnat filmfestivaler, från början i en existerande biograf som de »lånade« på nätterna. De tog med sig folk dit genom tunnlarna och så småningom föddes idén om att sätta upp en egen bio i ett av stenbrotten.

På de affischer som de satte upp i stan stod ingen adress, bara ett telefonnummer. De som var nyfikna nog att ringa fick en närmare vägbeskrivning. På senare år har den accelererande gentrifieringen av Paris, med skyhöga hyror i centrum, gjort publiken alltmer socialt homogen, vilket Lazar beklagar.

– Det här är ett existentiellt problem för oss. Det är inte bara konstnären som måste vara kreativ. Han måste också ha en kreativ publik och det är den i allt mind­re utsträckning. De som kommer på våra evenemang är framför allt de som bor i närheten.

Biografen i stenbrottet tvingades flytta sedan polisen upptäckt den, vilket arrangörerna själva iakttog via de övervakningskameror de installerat. De tömde salen och när polisen kom tillbaka fanns där bara en kvarglömd couscousgryta som antydan att människor varit där. Sedan kunde de läsa i tidningen om polisens förbryllande fynd och följa hur medierna utvecklade teorier om arabisk terrorism i underjorden, utifrån couscousgrytan.

Panthéon blev deras nya biograf.

»Övertagandet av byggnaden« – det är så Lazar kallar det – följde på en period när där de övervakade Panthéons säkerhetsanordningar. »Inte särskilt imponerande«, är Lazars omdöme.

I källaren hittade de trälårar som de sågade itu och gjorde om till biografstolar. Tidigt på morgonen, när nattens filmvisning var över, satte de ihop stolarna så att de såg ut som lårar igen och staplade dem mot väggen. De som rörde sig i Panthéon på dagtid märkte aldrig något underligt.

På sin laptop visar Lazar en film­inspelning från året i Panthéon. En pojke i tolvårsåldern åker rollerblades under Panthéons välvda tak mitt i natten. Grekiska pelare och berömda väggmålningar snurrar runt i bakgrunden.

Fakta | Mer än skelett

Före franska revolutionen smugglade handelsmän in sina varor genom tunnlarna under Paris för att undvika skatt.

I slutet av 1800-talet, under Pariskommunen, den lokala revolution som Karl Marx skulle kalla »det första proletariatets diktatur«, gömde sig upprorsmännen här.

Under andra världskriget sökte parisarna skydd undan bomberna och motståndsrörelsen använde tunnlarna, där ockupationsmakten snabbt gick vilse.

I dag gömmer tunnlarna framför allt katafiler; i huvudsak ungdomar som dricker öl och målar graffiti på nätterna. På internetforum tipsar de varandra om vilka nedgångar som polisen har stängt och var det är fest nästa helg.

Bara en bråkdel av tunnlarna, knappt två kilometer, är riktiga katakomber. I slutet av 1700-talet, när Paris härjades av pesten, som man tömde de centralt placerade kyrkogårdarna och lade skeletten under jord. Benen från omkring sex miljoner människor är staplade längst väggarna i Paris mest morbida turistattraktion.

»Det skulle bli ett jävla rabalder«

Peder Alton är författare och arkitektur­kritiker på DN. Här förklarar han varför Stockholm aldrig kommer att se skymten av några antikvarieaktivister.

Vilka byggnader i Stockholm skulle må bra av lite aktivism?
– Det är svårt att säga. Vi är måna om att inte förstöra de gamla kulturarven i Sverige, de tas ofta väl hand om av myndigheter och bostadsbolag. Väldigt mycket är i gott skick.

Finns det inga skamfläckar som behöver rustas upp?
– Det inre Stockholm är en skamfläck. Det är svårt att återställa eftersom man rev hela city under mitten av 1900-talet. Kåkarna som står där nu är eländiga. De kan bara bli bättre av att renoveras. Men det är ändå bara massa betong, så det skulle inte hjälpa om en grupp aktivister gick dit och bytte ut något dörrhandtag. Det krävs mycket mer än så. I Paris är förutsättningarna helt annorlunda. Hela Stockholms stadsbyggnadskropp är som en stadsdel i Paris. Bostads- och byggnadskulturen i Stockholm kan inte mäta sig med den franska.

Hur menar du då?
– För det första skulle inga aktivistgrupper lyckas ta sig in i byggnader i Stockholm. De är alldeles för välbevakade – larmet skulle panga på med en gång. Dessutom skulle det bli ett jävla rabalder om någon gick in och ändrade någonting i en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Jag tycker att det låter kul och vettigt, men jag har svårt att tro att det skulle vara möjligt här. Stockholm har många misshandlade stadsdelar, men det är inget man smyger in och fixar till på en natt. 

Calle Fleur

3 thoughts on “Medelålders aktivism

  1. Claes Samson skriver:

    Jätteintressant. Men var är bilderna?

    1. Linda Eriksson skriver:

      Vi har tyvärr inte rättigheter att lägga ut dem. /Linda Eriksson

Kommentarer är avstängda.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera