Råttfällan slår igen

Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor, skriver forskningsminister Tobias Krantz på DN Debatt i veckan. Därför föreslår regeringen att man stryker bestämmelsen om positiv särbehandling i högskoleförordningen.
Av ministerns artikel kunde man få intrycket att positiv särbehandling är ett stort problem inom den svenska högskolan, vilket knappast är sant. Snarare slår ministern själv in öppna dörrar. Men hans reform tas emot med lättnad, eftersom universitet och högskolor som försökt tillämpa högskoleförordningen korrekt tvingats bryta mot diskrimineringslagen. Ett juridiskt moment 22, i klassisk mening.

Det är denna råttfälla som Centrum för rättvisa har upptäckt, och framgångsrikt kritiserat och stämt ett antal högskolor. Senast var det Sveriges lantbruksuniversitet Ultuna som hade kvoterat in män till veterinärutbildningen, och dessförinnan handlade det om psykologutbildningen i Lund, som gjort detsamma.

Ännu mer uppmärksamhet väckte för några år sedan Uppsala universitet, när juristutbildningen tolkade regleringen om »alternativa antagningsregler« så att man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund än svensk. 30 platser av 320 på grundutbildningen reserverades för studenter med båda föräldrarna födda i ett annat land.

Detta var ett försök, godkänt av konsistoriet, men när universitetet fällts i HD avblåstes det illa kvickt.

Bakgrunden till försöket var förstås en önskan att komma tillrätta med ett djupt känt samhälleligt behov. Polis och domstolar hade slagit larm om den etniska och sociala snedfördelningen i advokat- och domarskrået. På de anklagades bänk dominerade underklassen, och den etniska blandningen var väl tillgodosedd, men bland juristerna var den sociala och etniska tillhörigheten likadan som på farfars tid, och farfarsfars.

Kom man då till rätta med detta, under de två år Uppsala universitet med öppna ögon följde högskoleförordningen men bröt mot lagen?
Hans Eklund, studierektor vid Juridicum i Uppsala, arbetade med försöken:

– Vi ökade förstås gruppen med annan etnisk härkomst än svensk, men socialt uppnådde vi ingen förändring alls. Studenter med högutbildade föräldrar dominerade totalt, oavsett etnisk bakgrund.

– Om det ligger ett värde i ökad social blandning – och det är ju en allmänt omhuldad uppfattning – så undrar vi verkligen hur man ska gå till väga. Att reformera antagningssystemet är olagligt, och den »naturliga« vägen har inte förändrat någonting på trettio år.

Nej, på prestigeutbildningarna, där söktrycket är högt, som läkar-, jurist- och psykologutbildningarna, dominerar fortfarande studenter från högre klasser och studievana miljöer.

Visst har universitetsvärlden genomgått stora strukturella förändringar. De viktigaste är tillkomsten av små, regionala högskolor, där klassblandningen är större, och inkorporerandet av de gamla yrkesutbildningarna, till exempel för lärare och sjuksköterskor, som tidigare låg utanför högskolan. På de utbildningarna är söktrycket svagare, intagningspoängen lägre, och studenterna har en mer blandad klass- och etnisk bakgrund.

Klass och etnicitet, och i viss mån kön, följer alltså statusjakten i stort.

Den största skillnaden mot 70-talet är att kvinnorna nu dominerar på alla utbildningar, utom de tekniska. Och att pojkarna halkar efter redan i grundskolan.

Pojkarnas tapp kommer snart att klassas som en samhällsfara, och man har redan börjat satsa stora summor på de lata gossarna. Det är en öppen fråga vad som skulle ge bäst resultat – mer lärarledd undervisning (för pojkar?) eller att anta fler studenter på resultat av högskoleprovet – som killarna klarar bättre. En delikat avvägning.

En annan prioriterad fråga borde vara hur man motiverar männen att söka till lärarutbildningarna i ökad utsträckning. Varför? Därför att majoriteten av oss tycker fortfarande att könsblandade sammanhang är att föredra framför enkönade miljöer. Men hur man ska komma tillrätta med skolan ur den aspekten, bara med fromma förhoppningar, det fattar ingen.

Till sist. De enda som sörjer över att regeringen tar bort möjligheten till »positiv särbehandling av underrepresenterat kön« är nog Centrum för rättvisa. Vem ska de nu stämma? Eftersom paragrafen bara har gällt fall där de sist antagna har exakt samma meriter, återgår man nu till den trygga gamla lotten, älskad av ingen.

Dags att dra slumpen inför rätta?

***
För övrigt leker Dagens Nyheter Hela havet stormar med personalen. Alla ska söka sina gamla jobb. Låt gå för att man måste spara men släng inte ut korrespondenten Nathan Shachar med snålvattnet! Oroliga prenumeranter bävar.

Text: