Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Städaren med smutsiga fingrar

Hatoyama vann valet med löfte om att rensa upp i korruptionen. Sedan blev allt som förut.

Två pomaderade herrar skakar hand i ett rökigt rum på ett hotell någonstans i  Tokyo. Året är 1955 och under överinseende av en dömd krigsförbrytare stakas Japans efter­krigspolitik ut.

Snabbspola 55 år – nu har barn och barnbarn tagit över och det röks något mindre, men det politiska spelet är sig till förvillelse likt.
Han gick till val på löften om att tvätta den gamla byken och en gång för alla göra upp med korruption och oegentligheter inom japansk politik.

Därför är det med illa dold förtjusning som premiärminister Yukio Hatoyamas belackare gnuggar sina händer när skandal efter skandal drabbar det styrande Demokratiska partiet.

Skadeglädjen vet inga gränser när det visar sig att skandalerna är av samma slag som de som fällde den förra regeringen. Pengar under bordet, politiska donationer av tvivelaktig härkomst med mera.

Uttrycket »business as usual« sticker upp sitt välbekanta tryne. Japans moderna politiska historia skulle göra sig utmärkt på film – i samma genre som tidigare gett oss »Gudfadern«-trilogin och »Goodfellas«.

Nya opinionsundersökningar visar att japanerna redan tröttnat på Hatoyama, trots att han suttit vid makten i mindre än ett halvår.

– Vore det val i dag skulle Hatoyama få problem. Smekmånaden är helt klart över, säger professor Jun Iio vid Graduate Institute for Policy Studies i Tokyo.

Hatoyamas stora misstag är att han inte vågat stå upp mot partiets tidigare ordförande och numera parti­sekreterare – den närmast machia­velliske Ichiro Ozawa.

Inte ens när tre av Ozawas närmaste medarbetare greps av polis, misstänkta för ekonomisk brottslighet, och Ozawa själv vägrade infinna sig till förhör kring sagda brottslighet, förmådde Hatoyama ta sin partisekreterare i örat.

– Vi kan inget göra just nu. Det ligger hos åklagaren, sade Hatoyama på måndagen.

Detta trots att flera ministrar numera öppet kritiserar Ozawa och kräver att Hatoyama kastar honom till vargarna.

Hatoyamas situation blir inte bättre av att han själv var föremål för myndigheternas intresse tidigare i vinter då det uppdagades att den stenrika premiärministern »glömt bort« att betala gåvoskatt på de motsvarande 80 miljoner svenska kronor han fått av sin ännu stenrikare mamma – den 88-åriga Yasuko Hatoyama – arvtagerska till däckjätten Bridge­stone.

Den gången skyllde Hatoyama på att han inte haft full kontroll på hur hans medarbetare redovisat de politiska donationerna.

Förfaringssättet – att skylla på underhuggare – är ett ständigt återkommande tema i efterkrigstidens politiska spel i Japan.

Med tanke på att både Ozawa och Hatoyama är avhoppare från det tidigare så mäktiga Liberaldemokratiska partiet (LDP) är det kanske inte  så konstigt att de två fortsätter längs beprövade vägar.

LDP bildades 1955 genom en sammanslagning av det Liberala och det Demokratiska Partiet – efter medling av Yoshio Kodama, dömd krigsförbrytare och högerextremist, tillika fixare av stora mått.

Till partiets förste ordförande valdes Ichiro Hatoyama – farfar till Yukio Hatoyama.

Detta var strax efter det att den amerikanska ockupationen upphört och amerikanska CIA gärna var med och stöttade det nybildade partiet i stort och smått. Bålverket mot kommunismen byggdes med Japan som en av grundpelarna.

Fifflandet blev norm och ursäktades med att det ytterst handlade om att bygga upp Japan till en modern industrination.

Ichiro Ozawa inledde sin politiska karriär som sekreterare åt LDP:s Kakuei Tanaka – vars stjärna dalade snabbt efter den så kallade Lockheedskandalen på 1970-talet.

– Det är svårt att säga om Ozawa är en tillgång eller en belastning för partiet i nuläget, säger professor Iio. Ett är säkert och det är att LDP har fått en jättechans att profilera sig inför valet till överhuset i sommar.

En gång tidigare har det hänt att LDP inte varit i regeringsställning. Det skedde 1993/94 och varade i tio månader fram till dess att en skandal fällde den dåvarande reformvänliga regeringen som bestod av avhoppade LDP:are som även de gått till val på löften om att »tvätta den gamla byken och en gång för alla göra upp med korruption och oegentligheter«.

Känns mönstret bekant så är det för att det är bekant, men innan man avfärdar japansk demokrati helt och hållet ska man ta i beaktande att utgångspunkterna väsentligt skiljer sig från vad vi i Sverige menar med demokrati.

I Japan är politiken en fortsättning på de förhållanden som rådde under shogun­tiden när lokala krigsherrar reste till Tokyo med uppgift att skaffa fördelar och koncessioner till klan och familj. Eventuella ideologier har alltid kommit i andra hand.

Av detta följer att valet i höstas stod mellan ett borgerligt och ett lite mindre borgerligt parti, och att majoriteten av de valbara kandidaterna ursprungligen kom från ett och samma parti (LDP) samt till en stor del hade ärvt sina platser efter pappa, farfar, farfars far och/eller farfars farfar.

Många perspektiv har gått förlorade under resans gång, vilket förklarar varför mannen och kvinnan på gatan inte känner någon större sorg om den ena eller den andra politikern försvinner.

Arvsförfarandet har gjort att politikerna närmast blivit en egen klass till vilken det är svårt för ofrälse att vinna inträde. Landets mer begåvade hjärnor ser därför till att låta politikerna hantera själva politiken.

– Hatoyama kommer att försöka rida ut stormen genom att hålla en låg profil. Hans chans ligger i det faktum att folk fortfarande tycker sämre om LDP än om DPJ, säger Jun Iio.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera