Vill vi vara världspoliser?

Att USA efter terrordådet 11 september 2001 angrep Afghanistan och fördrev talibanregeringen som inte var villig att lyfta sitt skydd av al-Qaida är begripligt och fick stöd i hela världen och grönt ljus av FN. Det var en sårad jättes ursinniga vedergällning men också en aktion för att hindra terrorister att utifrån en skyddad vrå långt bort begå nya våldsdåd. I dag är önskan att bestraffa inte längre någon stark drivkraft men den andra tanken blev till doktrin: att bekämpa terroristerna i deras basområden så att de hindras anfalla. Efter nästan tio års krigande är al-Qaida inte borta ur bilden men många börjar fråga sig om det fortfarande verkligen är viktigt för USA:s och världens säkerhet att sända långt över hundratusen soldater att kriga i Afghanistan när terroriströrelsers anhängare lika gärna kan verka från celler i Jemen, Europa – eller USA.

I Sverige hävdar regeringen ännu krampaktigt att det gäller ett hot även mot vår säkerhet men både här och i andra europeiska länder ökar tvivlen på att hoten är tillräckligt betydande för att man ska fortsätta sända soldater i strid. Den holländska regeringen har just spruckit på frågan. Säkert är att ingen stat – inte heller USA – anser kampen så viktig för sin säkerhet att den skulle vara beredd att sända värnpliktiga. Den allt större osäkerheten gäller om väljarna i väst är beredda att bekriga terrorister och regimer som Saddams långt borta ens genom att sända yrkesarméer av värvade soldater och vinstdrivande beväpnade »vaktbolag«. Om USA:s och Storbritanniens arméer hade bestått av värnpliktiga skulle Irakkriget aldrig ha ägt rum och Afghanistan-operationen begränsats till en straffexpedition från luften.

Ett argument för fortsatt krigande i Afghanistan är medkänslan med ett folk som riskerar att misshandlas av en rörelse som förbjuder flickor att gå i skola, hindrar kvinnor att få rimlig hälsovård och grundar sin sociala ordning på medeltida korantolkning. Här reser sig också frågor utan enkla svar. En gäller om det är möjligt att med årtionden av utlandsfinansierade kulor och skolor skapa en fred och utveckling som människor i ett vanstyrt fjärran land längtar efter. En annan är hur grymma och galna regimer ska vara för att världen ska övergå från fördömande till väpnat ingripande.

FN har för några år sedan deklarerat att regeringar har en skyldighet att »skydda« sina medborgare. Gör de inte det kan FN i allra sista hand efter beslut av säkerhetsrådet ingripa med väpnat våld. Ingen vill att världen åter ska stå med händerna i kors vid ett folkmord av det slag som skedde i Kambodja eller Rwanda. Kanske kommer världssamfundet kunna resa sig till att ibland ingripa men det kommer nog att krävas ganska extrema situationer för sådana beslut. En del u-länder kommer att befara att ingrepp som sägs vara befogade för att stoppa brutalitet och vanstyre en dag kan bli medel att sätta FN-flagg på nykoloniala förmyndarskap. Ryssland och Kina som är oroade att talibansk fundamentalism ska spridas till deras bakgårdar, accepterar fortsatt intervention i Afghanistan, men de kommer säkert vara generellt ovilliga att i FN sanktionera interventioner ens mot grovt vanstyre.

Ett annat argument för att fortsätta kriget i Afghanistan är att sedan Nato blivit av med sin främsta uppgift, att skydda Europa från det kommunistiska Ryssland, och nu på allvar testas i en ny roll som global ordningsmakt måste organisationen lyckas för att överleva. Men vill de nordatlantiska länderna påta sig en roll av världspolis? Vill vi att de ska göra det?

Det finns skäl för den ambivalens som i många länder, inklusive USA, uppvisas inför fortsatt lång krigföring i Afghanistan. Jag tyckte det kändes befriande när president Obama, med risk att bli kritiserad för tövan, gav ordentligt med tid till att låta vitt skilda uppfattningar bryta sig mot varandra innan han lade fast den nu gällande amerikanska kursen. Han kunde se att amerikansk opinion, som blivit trött på kostnader i liv och resurser i Irak, också snart skulle bli trött på samma sorts kostnader i Afghanistan. Han kunde också se hur opinionen i Europa blev alltmer motsträvig. Var det rimligt att – som det rapporterades – för varje dollar som gick till fredlig utveckling behöva satsa 9 dollar för krig? Obama bestämde sig för att stärka den civila hjälpen och skydda den med större militära styrkor men samtidigt signalera att insatsen skulle ha ett slut. Han träffade politiskt och opinionsmässigt rätt i USA. I ett alltmer skeptiskt Europa håller tills vidare – åtminstone regeringarna – med honom.

***
För övrigt anser jag att de vägskrapor som en dag i veckan rensar våra gator från snö och skräp borde assisteras av bärgningsbilar som kan transportera bort bilar som hindrar den rengöring vi alla vill ha.

Text: