Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Det finns ingenting som kan skrämma mig«

Jeanette Bonnier är känd men inte alltid igenkänd. Programserien i TV4 förra året om Bonnierfamiljen har ändrat en aning på detta.

– Fantastiska reaktioner. När jag stod i en kö för att köpa biobiljetter eller något kom en person fram till mig och sa att det var sååå intressant, säger hon.

Klart att det var intressant, inte minst när Jeanette Bonnier själv framträdde i programmet. När hon talar, talar en av de tyngsta makthavarna i familjen och Bonnierkoncernen. Det är hon i kraft av att hon är den största enskilda ägaren och dessutom besitter en viss senioritet; hon fyller snart sjuttiosex.

Det finns en stark patriarkal tradition i sfären. Flera av familjens kvinnor har visserligen haft viktiga jobb i Bonnierföre­tagen men posterna som styrelseordförande och koncernchef har hittills varit förebehållna män.

Hade du inte velat ha också den formella makten? Titeln?

– Titlar har aldrig varit viktigt för mig. Det som är viktigt är att saker och ting blir gjorda på rätt sätt. Jag sitter ju i moder­bolagets styrelse, och i många andra styrelser, däribland både Dagens Nyheters och Expressens. Jag är den största enskilda ägaren, jag är tungan på vågen om så krävs. Jag påverkar.

Ändå sa hon i tv-serien att hon mycket väl hade kunnat tänka sig att var chef »över allt det här«. Men det framgår att det aldrig var aktuellt, tiderna var inte sådana.

Man anar hennes far Abbe Bonnier jr i det lite släpiga, stockholmska sättet att tala. Hennes hesa röst har yttrat många sanningar med en viss säkerhet, själv­säkerhet. Men det sägs att hon en gång var blyg.

Vad hände? Vad förändrade henne?

– Hörrudu, blygheten förlorade jag ganska sent i livet. Och sedan ska jag säga att om man har förlorat sitt enda barn finns det ingenting som kan skrämma dig. Ingenting. Jag har upplevt det värsta.

Hon tystnar och säger sedan att det är klart att hennes dotter Maria, som dog i en bilolycka för tjugofyra år sedan bara tjugo år gammal, är närvarande i hennes liv varje dag.

Mitt emot Jeanette Bonniers skrivbord på artonde våningen i Bonnierhuset på Torsgatan hänger två skisser till »framtidens slott«, en i blått och en i rött. Maria Bonnier Dahlin gjorde dem som en studieuppgift – och en tredje, gul – när hon var sexton eller kanske sjutton, innan hon började på arkitekturutbildningen på Columbia University i New York.

– Redan när hon var nio visste hon att hon skulle bli arkitekt. Hon var jävligt begåvad.

Strax efter dotterns död skapade Jeanette Bonnier en stiftelse till hennes minne, den delar varje år ut stipendier till unga konstnärer som ännu inte slagit igenom men som i många fall gjort det senare med besked, som Karin Mamma Andersson och Ann-Sofie Sidén.

Från sitt fönster kan hon se ned på Bonniers konsthall, som är en fortsättning och ett hem för denna stiftelse.

Jeanette Bonnier säger barskt att hon tog initiativet till konsthallen för att hon ville försäkra sig om att hennes släktingar inte lägger ned stiftelsen den dag hon är borta. Hennes konstintresse väcktes tidigt, men inte i hemmet – »det fanns ju tavlor på väggarna, det var inte det, men det var inget speciellt, pappa hade ingen känsla alls för konst«. Men det fanns förstås en kulturell atmosfär i hemmet, och hennes farmor var gift med konstprofessorn Sixten Strömbom.

Jeanette Bonnier var knappt tonåring när hon köpte sin första tavla, en litografi av Picasso för 1 200 kronor. Hon fastnade för just den för att den innehåller nästan alla Picassos figurer, säger hon.

– Tjurhuvudet, en naken kvinna, apan, cirkus – och jag tyckte att kvinnan var så vacker.

Denna litografi har hon fortfarande kvar, och hennes konstsamling bara växer. Hon köpte tidigt en Yves Klein för 5 000 och en stor Lucio Fontana med snitt för 2 000.

– Men samlar? Jag köper konst för att jag inte kan vara utan. Tyvärr har jag inte plats för allt.

Idén att visa sin konstsamling offentligt, på en utställning någonstans, avfärdar hon bestämt, mycket bestämt.

– Jag tycker att det är för pretentiöst. Det finns ju folk som ställer ut sin egen konst, men jag är mycket tveksam. Mycket tveksam. Ska man ställa ut måste man ha en linje, samla på kubister eller så. Men det har jag inte gjort. Jag bara säger åh, det hugger tag i mig. Det finns ingen linje över huvud taget.

Hon var dock gallerist i New York under en kort period på 80-talet.

– Det passade mig utsökt illa. Jag är ingen försäljare och att ha galleri går ut på att sälja. Men det var värsta konkurrensen. Mary Boone hade just öppnat, och Tony Shafrazi hade redan knutit upp Keith Haring, Kenny Scharf och Jean-Michel Basquiat.

Åter till Jeanette Bonniers pappa Albert jr, som står staty i entrén till Bonnierhuset. Hur är det att gå förbi honom varje dag?

Statyn gjordes av skulptören Peter Linde medan Albert Bonnier ännu levde. Den var enligt Jeanette Bonnier ursprungligen »gyllene« eftersom fadern tyckte att svart var alltför förenat med sorg.

– Men när han dog lät jag göra den i svart och ställde upp den, men inte är det så att jag lägger märke till den varenda dag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera