Nejsägarnas förenta stater

Republikanen och före detta utvikningspojken Scott Brown får i direktsändning frågan om han verkligen har mage att använda Ted Kennedys gamla plats i senaten till att blockera Obamas sjukförsäkringsreform. Svaret kommer blixtsnabbt, nästan andfått: »Ursäkta mig, men det är inte Kennedyfamiljens, det är inte demokraternas plats, det är folkets plats.« Brown verkar ha längtat efter att få häva ur sig den smarta, inövade repliken. Så står han efter valvinsten också precis där han velat hamna: i vägen.

Den bärande idén bakom USA:s revolution var det maktdelningssystem som Locke och Montesquieu utvecklade. Tanken var att slippa maktmissbruk och majoritetsförtyck, och att delstaterna skulle få bestämma så mycket som möjligt själva. De flesta andra demokratier som tillkommit efter USA:s självständighetsförklaring 1776 har av praktiska skäl i stället valt ett statsskick som utgår ifrån parlamentarismens principer. Det är helt enkelt smidigare så. Majoriteten bestämmer. Punkt. Men USA älskar och vördar sin gamla konstitution, som i stort sett har förblivit oförändrad sedan revolutionen.

Medan andra demokratier mognat och gått vidare har USA fastnat i ett tillstånd av permanent revolution. Det tär på landets krafter. Det leder till att mängder av frågor får avgöras av högsta domstolen i stället för av de folkvalda. Och den gamla maktdelningsläran som en gång var så frihetlig och radikal tjänar i dag de konservativa krafterna. Den har förvandlats till en reaktionär bromskloss.

I landets juryrättegångar räcker det med att en av tolv medlemmar har avvikande uppfattning för att någon ska gå fri. På samma sätt resonerar man om systemet med olika maktorgan – senaten, representanthuset, domstolarna, delstaterna, presidenten – som alltid kan blockera varandras beslut. Hellre hundra bra beslut som bromsas än ett dåligt som går igenom, kan man sammanfatta det. Det är förstås ett sätt att skydda minoriteten från impulsiva, maktfullkomliga beslut. Allt springer ur en ibland sund  misstänksamhet mot den offentliga makten. Men ibland blir det lite mindre sunt, som när det gäller rätten att bära vapen. Amerikanen har inget emot att få skjuta en inbrottstjuv, men framför allt är det tanken på att försvara sig mot statens förtryck som lockar. Individen får aldrig släppa garden mot kollektivets onda uppsåt. Revolutionen är inte slutförd. Detta är utgångspunkten. Detta är grundstämningen. Så förvandlas en utdragen revolution till ett lågintensivt inbördeskrig.

För att åstadkomma verklig förändring i Washington krävs att någon börja diskutera en förenkling av beslutsfattandet så att vanliga majoriteter räcker. Det blir en gigantisk pedagogisk och politisk utmaning. Men något måste göras. Alternativet är fortsatt stagnation och i förlängningen katastrof.

Och lösningen? Det som har glömts bort i USA är den konstruktiva sidan av samhällskontraktet. Medborgarna måste börja lita på varandra och på staten för att kunna möta tidens krav. Det duger inte att fortsätta odla en hätsk, paranoid misstro mot allt och alla som säger att något måste göras med gemensamma krafter. Analytikerna kan prata hur mycket de vill om polariseringen av den amerikanska väljarkåren. Men det är inte extremisternas högljuddhet som är problemet, utan deras möjligheter att utnyttja ett system som alltid gynnar nejsägarna.

Min gissning är att den mest framgångsrike nejsägaren på senare tid också blir oppositionens presidentkandidat 2012. Se upp för Scott Brown. Han vet hur mycket medierna – och det amerikanska statsskicket – älskar en man som sätter sig på tvären.

Text: