Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Illegitim legitimation

Om Sverige ska ha en lärarlegitimation borde den se helt annorlunda ut.

Lärarlegitimation. Visst låter ordet bra. Läraren som har våra barns framtid i sin hand ska vara legitimerad och godkänd. Läraryrkets status ska höjas, som skolminister [[Jan Björklund|Björklund]] sa. De rödgröna ger motvilligt beröm. Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet är båda lyriska. Största arbetsgivaren, Sveriges Kommuner och Landsting, stämmer in i hyllningskören.

Men behöver vi egentligen legitimationen?

Legitimationer brukar anses ha två effekter. Den ena är att skapa ett skrå. Genom att förbjuda alla utan legitimation att utöva ett yrke kan du stänga ute, minska konkurrensen och öka lönerna. Den andra effekten är att ge en snabb garanti i yrken där du nästan aldrig själv kan bedöma kvaliteten på tjänsten, där du befinner dig i starkt informationsunderläge, exempelvis läkare och jurist.

Skrået är det knappast någon som gillar, utom lärarfacken. De har länge försökt förbjuda skolor att ge obehöriga lärare fast anställning. Du kan vara en pensionerad matematikprofessor som elever och skola älskar, enligt facket är du likafullt icke behörig och bör inte få fast tjänst.

Paradoxalt nog har denna skråmentalitet gynnat de obehöriga. Som Sveriges ledande skolekonom Jonas Vlachos påpekat har facken lurat sig själva då skolorna anställt fler obehöriga lärare, eftersom de inte kan kräva fast anställning och därmed är lättare att sparka vid behov. Efter ett tag får många obehöriga, som inte visar sig så mycket sämre än de behöriga, ändå fast jobb.

Nu försöker den nya legitimationen täppa till detta kryphål.

Men det positiva då – garantistämpeln?

När vi möter advokater, poliser, läkare, revisorer vet vi mycket lite i detalj om deras yrken. Samtidigt vet vi att ett enda felsteg från deras sida kan avgöra en människas liv. Dessutom vet vi att deras yrken inte är helt subjektiva, utan bundna av naturens eller nationens lagar. Deras legitimation kan göras tillräckligt standardiserad för att ge oss nyttig snabbinformation.

En lärare däremot påverkar unga under långa tidsperioder. Den pedagogiska förmågan är svår att bedöma, och inte bara en fråga om utbildning. Varken Aristoteles eller Leopold Mozart var behöriga.

Dessutom är det inte föräldrar utan rektorer och skolledning som väljer lärarna. Det är nog ingen bra utgångspunkt att rektor är beroende för att hitta sina lärarämnen av en legitimation, utöver CV, meritlista och anställningsintervju. Dessutom visar studier att det hursomhelst först är under de två första åren som det verkligen visar sig om den »behöriga« funkar som lärare.

Den nya legitimationen ska visserligen prövas under ett år, och är läraren inkompetent ska rektor kunna dra in legitimationen. Frågan är bara hur inkompetensen ska styrkas – rimligen är det ännu svårare att dra en lärares legitimation än att sparka honom. I stället anas mer av den utvärderingspappersexercis som lärarna redan anser är största hindret för undervisningen.

För de allra flesta innebär legitimationen bara att läraren genomgått lärarutbildningen. Samma lärarutbildning som skolministern alla andra dagar i veckan utmålar som undermålig och i behov av en sjuttioelfte totalrenovering. Det höjer ingen status.

Det mest spännande är öppningen för akademiker, som genom ett års studier och praktik kan få undervisa inom sitt ämne. Men frågan är vilka akademiker som lockas av att sätta sig ett år i skolbänken och ett halvår till i praktik, för att sedan drastiskt gå ned i lön?

I slutändan finns inga genvägar. Enda sättet att höja statusen är att lärare får hög lön och stort ansvar, helt oberoende av bakgrund.

Det är inte i första hand en fråga om pengar. Sverige lägger mer pengar per elev än snittet i OECD, mer än Finland som slår Sverige i alla skolindex. Det är en fråga om prioriteringar. Sverige har unikt höga kringkostnader, för lite går till lärarlönerna.

Om han vågade skulle Björklund i stället för att lansera en ny legitimation konfrontera lärarfacken med deras motstånd mot att gradera lönen efter lärarens prestation. Att till exempel bli lektor, (den doktorerade lärare som Björklund nu återskapat) ska inte bara vara en titel, utan innebära högre krav för högre lön.

Det kan synas hårt och mer ojämlikt för lärare som inte är lika högpresterande. Men det är viktigare att skolan bidrar till att de elever som inte redan har allt stöd hemifrån möter en mindre ojämlik och hård framtid.

***
För övrigt borde Sverige få en studentexamen, gärna med flera examinationstillfällen, där den sämsta insatsen väljs bort. Avgångsbetygen, som är grunden för skolornas konkurrens om gymnasieelever, och för elevernas kamp om utbildningsplatser, kan inte sättas av lärarna själva.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera