Nörden, skammen och jag

Mads och jag träffas i ett skolkök på det danska rollspelskonventet Fastaval. Han är runt 25 år gammal, själva sinnebilden för en tjock nörd. Kroppen för tanken till en fåtölj eller en flodhäst, ansiktet är ett klot, glasögonen runda och pannan välvd under det fjuniga, kortklippta håret. Mads går klädd i gympabrallor och t-shirts. De är alltid hela och rena. Han är inte ofräsch. Han har liksom inte ett socialt problem. Han har bara ett utseende som inte passar in i normen.

Det är påsklördag och 520 hungriga rollspelare har precis ätit middag. Vi tillhör ett diskarlag på femton frivilliga. Alla deltagare tar minst ett sådant arbetspass, trots att de redan har betalat för inträde, mat och uppehälle. Mads är speciell, men inte helt ovanlig, i att han på eventet, år efter år, gör minst ett skift om dagen. En trevlig kille, lite blyg, men pratsam och glad när isen är bruten. Jag vet inte vad han jobbar med. Vi pratar om andra saker: Johnny Cash. Den statistiska relationen mellan befolkningsmängd och fotbollsframgångar på EM-nivå. Brädspel. Vi diskar tillsammans i nästan två timmar och stöter aldrig mot någon obekväm kant i samtalet, någon gräns för vad vi har gemensamt.

Senare får jag syn på Mads för sig själv i korridoren. Ser hur hans ansikte lägger sig när han tror att ingen tittar. Ni vet hur lyckliga människor ser ut i vila, med skrattrynkor och ett slags lugn?

Ensamma ansikten har också en form. Mads ansikte har den formen och jag får en klump i halsen när jag förstår varför han frivillig­jobbar så mycket: han pratar antagligen med fler nya människor under påskens arbetspass i köket än på hela resten av året. Jag försöker föreställa mig något annat sammanhang där jag skulle ha inlett ett samtal, eller ens verkligen sett honom. Jag skäms, men kommer inte på något.

Det har talats mycket om nördar i medierna de senaste veckorna. Om nördighet som en källa till sociala och karriärmässiga framgångar. Som något sexigt, vårt gamla utanförskap som en väg till innanförskap. För vissa. Gärna kvinnliga nördar, ett mer lättsmält och attraktivt alternativ till världens Mads-män. Det är en efterlängtad bekräftelse av att sådant jag bryr mig om är relevant och viktigt. Men också obekvämt. Jag vet inte vem jag är när jag ser på mitt gamla sammanhang från en position i skaran av de utvalda, dem som plötsligt duger.

Jag tänker på mina privilegier, alla snärtiga säg åt journalister som ringer och frågar om kunnighet är hippt nu. Ljuger jag för Mads när vi sitter där och diskar som om vi alltid hade samma möjligheter? Utnyttjar jag honom när jag vilar i honom, i mötet med en människa jag inte ens känner men som vet vad det betyder att vara en av oss? Jag tänker på vänner med andra typer av utanförskap. Invandrarbakgrunder, homosexualitet. Anar plötsligt priset de betalat för att platsa bland de normala. När definitionen på vanlighet förändras sker det genom att identiteten hos de socialt mest rörliga individerna tänjs ut, klyvs. Det är plågsamt.

Vi nördar som får självklar plats bland vanlighetens folk talar tyst om vissa delar av vår bakgrund. Det är nästan omöjligt att förklara varför jag och många andra välanpassade karriärister väljer att tillbringa våra påsklov sovande på golvet i en gympasal med finniga metal-tonåringar och enormt överviktiga brädspelsfarbröder. Att vi måste dit för att minnas vilka vi är. För att påminna oss om att det var Mads-männen som skapade våra trygga rum, kulturen där vi aldrig kallades konstiga. Om arvet som förpliktigar oss att inte själva bli osynliggörare, utestängare. Inne-människor.

Text: