Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Den politiska teatern är på väg tillbaka«

Här brukade Lil Terselius äta lunch med Margaretha Krook, den ståtliga aktrisen med den djupa rösten. Hon som med åren blev ett slags mentor för sin yngre kollega.

Lil Terselius är nätt, men också hon har en fyllig röst och ett bullrande skratt. Det finns en iver och en energi kring hennes person och hon bubblar med servitören på italienska.

Kvällen innan vi träffas såg jag henne som Hillary Clinton i pjäsen »Jerusalem 2010« på Dramaten. Hon var kusligt lik den amerikanska utrikesministern, klädd i stel kostym och varje hårstrå på plats. Snabb, tuff och kontrollerad. Det är en pjäs om ett till synes evigt och olösligt problem, konflikten mellan Israel och Palestina.

Nu sitter hon här och berättar att hon alltid har beundrat Hillary Clinton. Att hon läst hennes memoarer, studerat henne på CNN, läser allt som står om henne.

– Jag har tagit fasta på hennes starka intresse för mänskliga rättigheter och silat det genom mitt eget engagemang. Hon är varm, stark och kylig. Och hon har humor. Which I like!

Pjäsen ligger nära Lil Terselius hjärta, som alltid har klappat för Israel. Farmodern förlorade sina bröder i Auschwitz och pappan var fjorton år när han skickades till Sverige. Men i konflikten Israel-Palestina är hon tydlig.

– Det som hänt och händer på Västbanken och Gazaremsan kan inte fortsätta. Mänskliga rättigheter kan inte byggas med murar. Man kan inte stänga in människor, förvägra palestinierna ett liv. Och Israel måste dra sig tillbaka från bosättningarna. Alla måste till förhandlingsbordet och starta en dialog!

Det är en sann agitator som talar, men hon tycker inte hon är ensam om sitt engagemang bland kollegerna.

– Den politiska teatern är på väg tillbaka. Vi spelar »Jerusalem 2010« på Dramaten, men också andra scener sätter upp pjäser med politiska teman. Jag märker när jag talar med människor att många är övermätta på det individualistiska och egocentriska tänkande som så länge präglat vår tid och vårt samhälle, men som inte har gjort människor glada och lyckliga. En motrörelse är på väg, en solidaritet med dem som stängs ute.

– Men politisk teater kan inte se ut som på 70-talet med dogmer, pamfletter och plakat. Den måste vara ett drama, en konflikt, handla om människor. Först då kan en pjäs bli drabbande. Först när det uppstår balans mellan hjärta och hjärna kan det bli magi.

När blev du själv första gången starkt berörd av en pjäs?

– När jag var med mormor och såg Inga Tidblad i »Kameliadamen« på Dramaten. Hon var spröd, lungsjuk och skulle dö. Det var ordens musik, äkta. Vi visste, vi kände.

Kontakt mellan scen och publik, möten. Väcka något som slumrar, det som kan bli en dialog. Lil Terselius talar länge om detta, berättar hur hennes tankar fördjupades när hon för några år sedan reste till Tibet och kom i kontakt med Dalai lama och den buddhistiska filosofin.

– Ett förhållande hade tagit slut, och jag undrade den sommaren vad jag skulle göra. Jag behövde något som upptog mig. Ett slags inre röst sa att jag skulle åka till Tibet, landet nära himlen. Där mötte jag nya tankar, en filosofi som säger att allt är tomhet, och just därför kan allt bli till. I mötet mellan två människor kan en dialog uppstå och förändring och försoning blir möjlig. Människorna levde som de lärde och mötte mig med öppenhet, värme och värdighet. Det berörde mig starkt.

I år har Lil Terselius arbetat som skådespelerska i 40 år. Redan i gymnasiet fanns tanken på yrket i hennes undermedvetna. Men skulle hon våga? Studentteatern fick henne att ta steget. Hon sökte sedan till Scenskolan och kom in på en gång. Nu stöttar hon unga som drömmer om att våga, »läser« med dem inför proven till Teaterhögskolan, får dem att våga.

– Jag valde rätt yrke. Jag tycker om att vara disciplinerad. Som människa ger det mig en inre pelare. Tänk att jag vågar säga att jag är bra på saker.

Hon vill fortsätta att spela teater länge, men kanske också översätta fler pjäser. Hon har redan översatt några för Dramaten, från franska och engelska. På eget bevåg översatte hon pjäsen »Zelda«, om den amerikanske författaren Scott Fitzgeralds hustru. Hon berättade detta för Ingrid Dahlberg, då chef för Dramaten, som sa: »Har du översatt den? Det är svårt.« »Ja, det var svårt«, sa Lil. Sedan sattes pjäsen upp på Dramaten med Lil Terselius som Zelda.

Vi återvänder till Margaretha Krook, som hon kallar sin mentor. De åt lunch, ringde varandra och förenades i sitt intresse för språkets rytm och musikalitet. I en enda mening kunde hon ge en lektion. »Man behöver inte skrika för att göra sig tydlig.«

– Hon var en paradox, solitär, skygg, och frank. Och ingen kunde manipulera henne. Till viss del kan jag känna igen mig i henne.

När Lil Terselius tycker att arbetet känns svårt, inte orkar, då klappar hon lite på Margaretha Krook, som står staty utanför Dramaten.

– Det räcker. Sedan står jag stadigt igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera