Farväl till dumheten

Verkligheten ska inte förskräcka. Verkligheten – ångande skogar och strandremsor nu om våren, djuren som släpps ur ladorna eller vågar sig ut i gläntorna, gröna nyanser överallt från dovaste lakrits till tjutande lime – verkligheten är det allra vackraste. Men det är den verkliga verkligheten, det. Den politiska verkligheten är ful som stryk.

En kväll nu i maj klev EU:s president – »permanente ordförande«, kanske det ska vara – fram till ett podium och mumlade någonting på värsta tänkbara euro­trashengelska. Han heter – jag vet inte vad han heter. Rump-, någonting. Jag skulle ju kunna googla fram namnet när jag ändå nämner karln, fast varför det. Jag minns inte heller vad han sa, trots att jag såg framträdandet. Jag tror att det var något om tydligare regler och hårdare styrning, varvat med institutionell namedropping och allmän mötesjargong.

Så låter den självgående eurokratiska floskelmaskinen. Inget av det som sägs betyder något, inget av det fastnar. Vi har vant oss vid det, som man vänjer sig vid flugsvärmen kring soptunnan; det låter, det försiggår – men i någon annans universum. Ett universum där ledare ideligen kan reagera för sent och för vekt på kriser som de några år tidigare svurit att förhindra. De svär samma sak nu. Dagens, det vill säga snart gårdagens, kriser ska bekämpas någon gång i framtiden. Men inte nu. Hur skulle det se ut?

Det skulle se ut som en välfungerande nationalstat. Gud förbjude.

Om det finns ett europeiskt samhällskontrakt, och det är rätt tveksamt, men om det finns så ser det ut såhär: medborgarna skickar befogenheter uppåt, från sin nationalstat till en maktapparat som påstås vara bättre rustad att lösa gränsöverskridande problem. Det är tråkigt och diffust, men det ska i alla fall vara effektivt. I och med sjabblandet med Greklandskrisen framträder dock en helt annan mekanik. Den makt som delegerats iväg till Bryssel har föranlett ett projekt, en gemensam valuta, som i sig skapar och förvärrar ett antal gräns­överskridande problem.

De gemensamma problemen har alltså uppstått på grund av ett gränsöverskridande åtagande som förmodligen var förbannat dumt. Under normala omständigheter hade ett sydeuropeiskt land med budgetkris kunnat devalvera sig halvvägs ur sina svårigheter. Nu går inte det. I USA eller Kina hade centralmakten för länge sedan gått in med stöd till en region i fritt fall. En valutaunion förutsätter central beskattning och centralt fördelade resurser. Det har EU:s företrädare inte vågat berätta för sitt folk. Som vanligt ska den europeiska integrationen ske stegvis – en kris i taget – tills vi återigen står inför fullbordat faktum. Det paket som nu överenskommits är en lånemekanism. Förr eller senare blir det fråga om rent stöd i stället, och då måste det till en gemensam europeisk finanspolitik med federal beskattning.

Jag har själv gång på gång försvarat den smygande, stegvisa beslutsprocessen. Som socialliberal hemfaller man ofta åt såväl lättja som ren elitism, och det har varit rätt bekvämt att låta EU-projektet lura och bluffa och manipulera sig fram. Men det är fel. Moraliskt och demokratiskt fel, naturligtvis, men också resultatmässigt fel.  Kontraproduktivitet är en särskilt oförlåtlig form av dumhet, och jag själv och många med mig har syndat å det grövsta. Det är dags att börja spela med öppna kort. Antingen bygger vi vidare på en europeisk federation, eller så tar vi ett par rejäla kliv tillbaka. Det är alls inget enkelt val. Men i rådande halvvakuum börjar det bli svårt att andas.

Våren är i alla fall här, och med den nykterheten. Först en rejäl baksmälla på 7 000 miljarder.

Text: