Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Museimannen. Pontus Hultén utanför Moderna Museet i Stockholm.

Kultur

I begynnelsen var Pontus

Nye chefen Daniel Birnbaum utgör stilbilden av »den svenske mannen med internationell konstkarriär« – ett ideal skapat av legendaren Pontus Hultén.

Det fanns en tid då Moderna ­museet i Stockholm var en het plats i konstvärlden. Sverige var världens rikaste och mest progressiva land, och i de gamla exercislokalerna på Skeppsholmen satt den själv­säkre och snabbfotade museichefen Pontus Hultén. Han hade fått en rejäl påse pengar av staten för att bygga upp en anslående samling 1900-talskonst.

Hultén gav sig ut på köprunda, han handlade Picasso, Giacometti och Dalí och satte samman utställningen »Önskemuseet« år 1963. Han tog initiativ till utställningar som »Rörelse i konsten« och »Hon«, som bestod av en 28 meter lång och 8 meter hög, ihålig kvinnokropp av Niki de Saint Phalle. Entré genom vaginan, en mjölkbar i högra bröstet och ett planetarium med bilder av Vintergatan i det vänstra. I hennes hjärta satt en tv-tittande robot, i filmsalen, belägen i ena armen, projicerades en film med Greta Garbo på vita duken och i ena benet låg ett konstgalleri som visade repliker på gamla mästares verk.

Det här är sådant som lite äldre stockholmare pratar om än i dag. Pontus Hulténs 1960-tal var en fin tid.

Det var då han byggde det internationella anseende som skulle komma att föra honom själv till Paris, Los Angeles, Basel, Bonn, Venedig. Han startade och drev nya djärva och prestigeladdade konstinstitutioner. En man från vårt lilla avlägsna och provinsiella hörn av världen, satte ihop konstutställningar och slog en hel värld med häpnad – maken till karriär hade aldrig tidigare skådats från svensk horisont.

Senare skulle fler svenskar följa hans spår ut i stora vida konstvärlden. Lars Nittve tog vägen via Danmark och London, till sin nuvarande position som chef för Moderna museet i Stockholm. Sune Nordgren tog också en sväng till Storbritannien och hamnade så småningom i Norge. Och Daniel Birnbaum, som i höst tillträder jobbet som chef för Moderna museet i Stockholm, har slagit sig ned i Tyskland och gjort intryck genom prestigeuppdraget att leda konstbiennalen i Venedig förra året.

Men Pontus Hultén var först, han var urfadern som alla efterföljare måste förhålla sig till.

Nej, det där sista håller åtminstone inte Sune Nordgren med om.

– Han kanske betyder något för en sådan som Lars (Nittve), men jag kommer inte från Stockholm, jag sprang inte på Moderna museet när jag var liten på 1960-talet, utan jag åkte till Louisiana i Danmark.

Efter sin internationella chefskarriär är Nordgren nu bland annat ansvarig för konst- och designcentret Vandalorum i Värnamo i Småland. Oavsett hans uppfattning om Pontus Hulténs betydelse är det småländska uppdraget något som knyter dem tätt samman. Det var Pontus Hultén som på 1990-talet, långt innan Sune Nordgren trädde in i bilden, kom på det märkliga namnet Vandalorum. Och tack vare sin vänskap med den världskände Pompidou-arkitekten Renzo Piano fick han denne att göra de detaljerade skisser som ligger till grund för de byggnader som just nu håller på att byggas.

Utan Pontus Hulténs inblandning skulle visionen om Vandalorum knappast ha varit på väg att förverkligas i dag.

Men Sune Nordgren tycker att det är dags att sluta blicka bakåt. Med tillsättandet av Daniel Birnbaum som chef för ­Moderna museet blir det ett slut på »Hultén-traumat«, hävdar han.

– Lars (Nittve) kommer att vara den sista chefen för Moderna museet som refererar till Pontus Hultén.

Daniel Birnbaum motsäger Sune Nordgren genom att både villigt och förtjust prata om Pontus Hultén.

– Han har absolut betytt mycket för mig, inte så mycket för att han är svensk, utan för det han gjort för själv idén om vad en utställning kan vara.

Tack vare den gamle museimannen hade Daniel Birnbaums karriär till och med kunnat ta en helt annan vändning för ett par decennier sedan. När han var i 25-årsåldern blev han uppmanad av ett bokförlag att kontakta Pontus Hultén, som då var verksam i Bonn. Förhoppningen var att kontakten skulle kunna leda till något slags biografi över den i bokform annars märkvärdigt lite omskrivne museimannen.

Han ringde upp och fick ett svar som han tolkade som ett nej.

– Jag föreslog en serie intervjuer och han svarade att jag var välkommen till Bonn på fredag, men att vi sedan fick se. I min föreställningsvärld fanns inte att man kunde resa så långt på så lösa grunder, jag förstod inte att svaret var ett slags klartecken utan ringde till förlaget och sade att det inte skulle bli något.

I höst får han i stället förvalta den konstsamling Pontus Hultén lade grunden till under sin uppsluppna köprunda på 1960-talet. En av de fem, tio viktigaste samlingarna i Europa, anser Daniel Birnbaum.

Men det finns en omständighet kring samlingen som på senare år har framhållits som en av Moderna museets svagheter: av alla verk som Pontus Hultén köpte in och visade upp på utställningen »Önskemuseet«, fanns inte ett enda av en kvinnlig konstnär.

I en intervju publicerad 1994 i den sedan länge avsomnade konsttidskriften Material fick han en fråga om sin generations mansfixering och den manliga dominansen på Moderna museet. »Det är klart att kvinnorna är underrepresenterade, men samtidigt kan jag inte se att fördelningen 50/50 skulle medföra något positivt«, svarade Pontus Hultén.

Resultatet av den attityden blev att Moderna museets högt ansedda samling bjuder på en väldigt enögd berättelse om 1900-talets konst.

– Det fattas viktiga kvinnliga namn för att berätta en komplett historia. Men jag skulle tro att Moderna museet är en av världens mest jämställda institutioner vad gäller utställningsprogram just nu, säger Daniel Birnbaum.

Till slut blev obalansen mellan manliga och kvinnliga konstnärer så besvärande att något måste göras. Frågan hamnade i Lars Nittves knä och för fyra år sedan initierade han kampanjen »Önskemuseet 2« som skulle hyfsa till arvet efter Pontus Hultén. I en debattartikel i DN äskade han ett extra statligt anslag på 50 miljoner kronor, för att kunna komplettera museets samling med kvinnliga 1900-talskonst­närer. När kampanjen sammanfattades förra året kunde en belåten Nittve konstatera att staten i och för sig bara bidrog med fem miljoner, men att museet sammanlagt skrapat ihop nästan 45 miljoner kronor, vilket gjort det möjligt att köpa in ett femtontal verk av konstnärer som Lee Lozano, Barbara Kruger och Louise Bourgeois.

Vad Lars Nittve tycker om att städa upp i Pontus Hulténs fotspår får vi inte veta, eftersom han avböjt att medverka i den här artikeln.

Det är inte bara 1960-talets ensidiga inköp som har ställt till det en smula för honom. Målningen »Blumengarten (Utenwarf)« som funnits i museets samling sedan mitten av 1960-talet har också hållit honom sysselsatt. Verket av den tyske expressionisten Emil Nolde köptes på auktion av Pontus Hultén men den ursprunglige ägaren var en tysk-judisk affärsman som under nazitiden blev bestulen på alla sina ägodelar.

Det är svårbegripligt hur en konstkunnig person som Pontus Hultén bara två årtionden efter den moderna historiens största konstplundring, kunde köpa en tavla målad av en tysk konstnär, utan att vara säker på verkets ursprung.

När ägarens arvingar i början av 2000-talet gjorde anspråk på målningen trodde de att det skulle bli en relativt enkel process, eftersom Sverige har skrivit under de så kallade Washington-principerna, som slår fast hur återbördande av stulen konst ska hanteras. Men Moderna museet ville inte släppa »Blumengarten«, värderad till flera tiotals miljoner kronor, och processen blev utdragen. Museets agerande drog till sig häpet och förfärat internationellt intresse och en irriterad Lars Nittve fräste i kapp med espressomaskinen på hans spatiösa tjänsterum.

Det dröjde till förra året innan arvingarna och museet gjorde upp och han slutligen kunde kliva ut ur den långa skugga som Pontus Hultén kastat över honom och museet.

»Homo museus«

Förlagan:

Pontus Hultén. Flyttade efter sina 15 år som chef för Moderna museet i Stockholm till Paris i början av 1970-talet och ledde bygget och starten av Pompidou-centret. Tillbringade sedan några år i Los Angeles, där han grundade och startade Museum of Contemporary Art. Var därefter verksam i Venedig, Bonn och Basel. Död 2006, 82 år gammal.

Kopiorna:

Sune Nordgren. Hade varit chef för Malmö konsthall i sex år när han i slutet av 1990-talet fick uppdraget att förvandla en gammal fabrik till Baltic Centre for Contemporary Art i arbetarstaden Gateshead i England. Blev sedan chef för Nasjonalgalleriet i Oslo, med uppdrag att slå samman flera norska museer. Slutade efter hård kritik, bland annat för att ha flyttat på målningar av Edvard Munch. Leder nu Kivik Art Center och Vandalorum i Värnamo. 62 år.

Lars Nittve. Blev chef för Rooseum i Danmark efter några år som chef för Rooseum i Malmö på 1990-talet. Blev därefter ansvarig för inrättandet av museet Tate Modern i en gammal kraftstation i London, som invigdes år 2000. Sedan 2001 chef för Moderna museet i Stockholm, där han jobbade som försteintendent i slutet av 1980-talet. Avgår i höst. 56 år gammal.

Daniel Birnbaum. I slutet av 1990-talet chef för Iaspis, det svenska utbytesprogrammet för konstnärer. Blev 2001 rektor för en konsthögskola i Frankfurt, Städelschule. Har inte varit verksam vid något museum. Ledde förra året konst­biennalen i Venedig och placerade sig på fjärde plats på tidskriften Art Reviews rankning av den internationella samtidskonstens mest inflytelserika personer. Tillträder i höst som chef för Moderna museet i Stockholm. 46 år gammal.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera