Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Vinnaren i mitten. Folkpartiets Ola Ullsten blev statminister 1978 efter en kompromissernas koalition, den sorts statsminister som Maria Wetterstrand skulle kunna bli efter årets val.

Kultur

I helvetesgapet mellan blocken

I statsmännens historiska värld är dagens ­tvåpartisystem en parentes. Nu släpps 22 nya ­biografier över alla Sveriges statsministrar.

Det är lätt att förstå framlidne Anders Isakssons spontana reaktion när redaktörerna för jätte-antologin över svenska statsministrar hörde av sig och frågade om han kunde tänka sig att delta.

– Javisst! ska han blixtsnabbt ha svarat, men då vill jag skriva om Ekman.

Carl Gustaf Ekman är förhäxande, romersk faktiskt.

Föddes i soldattorp 1872. Vallpojke, dräng, ångtröskeldare, grundläggarlärling. Kvällskurser och nykterhetsloger, småningom redaktör och slutligen politiker. En fattigson som slet sig upp och anslöt sig till liberalismen – till arbetarrörelsens förtret.

I ett decennium, från 1922 till 1932, stod han i centrum för svensk politik.

Han ledde det frisinnade partiet, var statsminister två gånger. Slet för nykterheten och den borgerliga vänstern, båda företeelser som eftervärlden skulle placera på sophög.

Och så avgången; den nesligaste historien känner. Tagen på bar gärning i statsministerrummet för att ha ljugit, och sagt att han alls inte tagit emot pengar från finansmannen Kreuger fast han hade. Brallorna nere.

Inte konstigt att Anders Isaksson ville skriva om Ekman.

Den bok det till slut blev, som en av antologins redaktör Per T Ohlsson slutförde, sticker ut, bland annat för att den så uppenbart säger något om vår samtid.

I dag finns en stark föreställning om att den svenska politiken håller på att bli ett tvåpartisystem. Aldrig tidigare har två block gjort sig så eniga före valdagen, sällan har de mediala kraven på regeringsduglighet varit så stora.

Samtidigt: ju mer blockbildning det blir desto viktigare blir det spänningsfält som alltid har varit centrum i svensk politik – utrymmet i mitten. Mellan den reformistiska socialdemokratin och den borgerliga högern, mellan facken och närings-livet. Vissa politiker har förstått att utnyttja detta. Som Carl Gustaf Ekman.

Per T Ohlsson visar upp en resultatinriktad politiker, slug och med oerhörd förmåga att kryssa sig fram på mittens hav. Det avgörande, förstod Ekman, var att ha vågmästarrollen. Fyra gånger fällde han regeringar, socialdemokratiska som höger-ledda. Först Hjalmar Branting, sedan Ernst Trygger, därefter Rickard Sandler och slutligen Arvid Lindman.

Två gånger blev han själv statsminister. Han flöt på vågorna men sjönk inte, som det antika Roms löfte löd.

Man talade om »Ekmans tumme«. Precis som en romersk kejsare på gladiator-arenan visade Ekman tecken inne i kammarsalarna. Vände han tummen nedåt dödades förslaget, vände han den uppåt överlevde det och antogs.

Poängen är som Per T Ohlsson skriver: »Ekman skapade inte detta vågmästeri. Det uppstod till följd av att varken högern eller socialdemokraterna var tillräckligt stora för att kontrollera riksdagen.«

Inget parti kunde ensamt skapa en majoritetsregering under 1920-talet.

Landet styrdes mer från utskottet i riksdagen än från regeringen. När allt fokus inför årets val ligger på hur överens de borgerliga respektive de rödgröna är eller ska bli är det lätt att glömma att vi snart kan befinna oss i samma röra som på 1920-talet.

Kommer sverigedemokraterna in är sannolikheten stor att varken [[Fredrik Reinfeldt]] eller [[Mona Sahlin]] kan bilda majoritetsregering. Hela havet kommer att storma och den som seglar upp som reell vågmästare och petar sverigedemokraterna åt sidan får den avgörande makten. Blockpolitiken kommer då luckras upp, till Fredrik Reinfeldts förtret.

Helt omöjligt är det inte att det blir som statsvetaren Tommy Möller nyligen skrev, att miljöpartiet släpps fram för att bilda en minoritetsregering.

Det är något av den stora poängen med hela statsministerantologin; den visar att när alla tror att historien är färdigskriven suddas alla klarheter plötsligt ut. Blockpolitiken vi ser månaderna fram till årets val kan lika gärna vara början på en uppluckring av den starka polariseringen.

Sist blockpolitiken var tydlig, på 1970-talet när de tre borgerliga partierna enades i en kompromissernas koalition, slutade allt med att folkpartiledaren Ola Ullsten blev den sorts statsminister som Tommy Möller spår att något av miljöpartiets språkrör kommer att bli.

Mats Bergstrand skildrar Ullsten skickligt och med många fina bilder från insidan. Ullstens hela plan var att bryta blockpolitiken och han hade Carl Gustaf Ekman som förebild.

Han blev partiledare när folkpartiet satt i Fälldins första trepartiregering, som sprack på kärnkraften. Moderatledaren Gösta Bohman trodde att folkpartiet och moderaterna skulle ta över; han var säker på att han hade en uppgörelse med Ullsten kring detta. Inte så konstigt eftersom hans respektive Ullstens närmaste medarbetare, [[Carl Bildt]] och Hans Bergström, hade käkat hamburgare på Clock i oktober 1978 och gjort upp om ministerlistor och centrala sakfrågor.

Men Ullsten lurade skjortan av Bohman. Bakom ryggen på Bohman hade Ullsten sedan lång tid haft täta kontakter med socialdemokraterna. Redan i maj 1978 hade Carl Tham från folkpartiet och Hjalmar Mehr från socialdemokraterna diskuterat den borgerliga regeringens problem. Efter intensiva överläggningar lade socialdemokraterna ner sina röster och släppte fram den rena folkpartiregeringen.

Historien har en förmåga att upprepa sig och det finns nog en del miljöpartistiska strateger som kommer lusläsa Mats Bergstrands noggranna redogörelse över maktspelet 1978.

Samtidigt visar både det ekmanska och ullstenska exemplet att det kan vara lättare att få makt över vem som sitter i regeringen än att få inflytande över politiken. Den som vill förändra samhället behöver tid, och tid skapas genom parlamentarisk reda.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera