Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag vet inte heller hur det ska bli«

Ateljén är vit. Skarp vårsol silas genom dammiga men gigantiska fönster och gör den gamla industrilokalen ljus som den vackraste sommardag. De två rummen är tömda på färg så när som på 75 askar väl­använda oljepastellkritor i preussisk ordning på ett bord, sorterade efter färgskalan.

Här har Linn Fernström målat, tecknat och skissat fram några av 2000-talets mest hyllade svenska konstverk. Kompromisslöst håller hon fast vid sin karaktäristiska stil där bilderna går in i och ut ur verklighet och dröm, där grymma detaljer som abrupt avhuggna huvuden (inte sällan hennes eget) samsas med vackert sprakande fåglar. Alltid fint tecknade med noggrann hand.

Men det är inte i den ljusa ateljén vi först träffas. Lunch äter Linn Fernström i kvarteret bredvid. Bland grova arbetarmän i brandgula overaller och skvalande P4 Radio Stockholm.

Här sitter hon yogarak i ryggen och pratar om sitt New York. Om mixen av människor. Om spontanteater vid Drummer’s Corner i Prospect Park och om gospelkyrkor med tjocka vaggande damer i fantastiska hårkreationer.

– Sånt finns inte här på det viset, säger hon.

Hon har bott i den myllrande konstmetropolen i omgångar, i september packar hon väskorna igen. Då ska hon skaffa en större, mer permanent ateljé, säger hon längtansfullt.

Annars är Linn Fernström återhållsam med känslouttryck. Med en tydlig integritet är det hon som bestämmer hur nära någon får gå. När hon berättar om sin uppväxt i Garphyttan utanför Örebro är det som det sker på autopilot. Det är syskon, djur och landet. Rabblar inlärda fraser utan spontanitet.

Nej, hon vill hellre prata om New York.

Hon är övertygad om att staden kommer att synas i hennes konst. Så småningom.

– Än så länge är det inga gula taxibilar, säger hon och skrattar.

– Det mesta jag är ute efter när jag är där är koncentrationen, det kreativa i att vara på en plats där man inte är så hemma.

Hon har en svårslagen position på den svenska konstscenen och ställer ut på de mest prestigefyllda gallerierna. Kritikerkåren har älskat allt de sett av henne ända sedan 2001 när hon slog igenom med buller och bång med sin debutantutställning.

Sen dess, när hon gick ut Mejan, har hon dessutom lyckats följa upp succén och fortsatt leverera. År efter år. I dag är hon en av landets bäst betalda konstnärer. Många av hennes stora målningar – stora i dubbel bemärkelse, dukarna mäter ofta många kvadratmeter – säljs för flera hundra tusen. När hennes målning »De tre kvinnorna« klubbades för 1,2 miljoner kronor 2007 gick ett sus genom Konstsverige.

Publiken har insett hennes värde på bred front och vid senaste utställningen på Galleri Lars Boman i Stockholm i januari i år sålde hennes pastellteckningar slut redan på vernissagedagen.

Det senaste decenniet har stipendierna avlöst varandra, hon säger själv att hon »nog fått i princip allt som går att få«.

Linn Fernström är tacksam för den fantastiska framgång hon haft, att få möjligheten att ägna sig åt sin konst varje dag. Men, säger hon, hon känner sig ändå inte på något sätt styrd av vad som är gångbart bland kritiker och köpare.

– Jag känner mig snarare friare. Men det är också svårt att säga, man har ju ingen aning om vad jag hade gjort annars. Jag tänker att man aldrig vet vad folk gillar.

Själva skapandeprocessen beskriver hon som en »associativ lek«. Tidigare gjorde hon alltid en skiss först, men nu sätter hon ner penseln eller kritan i det vita och ser vart den tar vägen.

– Jag är också en medresenär, jag vet inte heller hur det ska bli, eller varför.

I ett så fritt yrke gäller det att få struktur på dagarna, hon ser till att sova ordentligt, äta bra och röra på sig för att sen kunna stå där timme efter timme, lyssna på sina ljudböcker – just nu Helena Henchens »Hon älskade« – och se målningarna växa fram.

Hon är beroende av ljuset och arbetar i princip alltid vanliga kontorstider och sätter sina egna tydliga deadlines, just nu jobbar hon med en utställning för ett galleri i Båstad. I juli öppnar den. Hon har ställt ut där flera gånger förut och är bekant med lokalerna och planerar målningarna efter väggarnas utformning.

Det är till den utställningen som duken precis innanför entrén till ateljén är tänkt. Först är den lätt att missa, trots att den säkert är två gånger tre meter. Stora ytor är fortfarande vita, arbete pågår helt uppenbart. Den nedre halvan är tecknad med fin svart penna, en vacker slöjbeklädd kvinna böjer sig över en fantastiskt detaljrikt fårad man i långt skägg. Över dem svävar undulater i glada oljefärger.

Jag ber henne berätta.

Linn Fernström tvekar.

– Den är inte färdig än, säger hon sakta och lägger sen till att hon träffade paret under en resa i Egypten.

Mannen, han ser ut som han sover?

– Han är död, svarar hon kort.

Illustratören Jane Bark som strosat runt i den rymliga ateljén dyker plötsligt upp.

– Linn, är det okej om jag hugger huvudet av dig. Och låter blodet rinna ut? Ja, på porträttet alltså.

Linn Fernström ser med ens road ut.

– Go ahead.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera