Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

1972. 10-gruppen bildas av Gunila Axén, Britt-Marie Christofferson, Carl-Johan de Geer, Susanne Grundell, Lotta Hagerman, ­Birgitta Hahn, Tom Hedqvist, Ingela Håkansson, Tage Möller och Inez Svensson.

Kultur

Textila revoltörer

Så lyckades 10-gruppen göra osäljbara mönster till en svensk klassiker.

» Are you real designers?«

Året var 1973 och 10-gruppen ställde ut i Bonniers designvaruhus i New York. ­Ingela Håkansson-Lamm, numera vd, minns frågan med ett leende. 10-gruppens uppkäftigt färgsprakande textilier stämde dåligt överens med amerikanernas syn på vad en designer skulle göra. Att tygerna visades på hastigt ommålade möbler från Frälsningsarmén gjorde förmodligen amerikanerna ännu mer förvirrade. Men måttfull elegans har aldrig varit 10-gruppens signum.

Textilkollektivet 10-gruppen startade 1970 och deras utropstecken till mönster blev en färg- och formchock inte bara i det diskret småmönstrade Sverige. 10-gruppen förvandlade tygmönster från bisak till huvudsak. De gjorde textilier som osvenskt skrek: »Se på mig!«

Än i dag står gruppen för något eget, även om mönstren lugnat ner sig med åren. Textilierna som en gång betraktades som både provocerande och osäljbara har förvandlats till en av de självklara referenspunkterna i svensk historia. Att sedan dagens unga mönsterformgivare hellre sneglar på Josef Frank eller William Morris än på 10-gruppen är nog ganska symptomatiskt. Inte heller medlemmarna i 10-gruppen tittade så noga på föräldragenerationens formgivare som Edna Martin, Astrid Sampe eller Göta Trägårdh. De hämtade sin inspiration i det tidiga 1900-talet.

10-gruppen var ändå ett barn av sin tid. Ord som solidaritet, gemenskap och kollektivism präglade både tidsandan och gruppens affärsidé: i stället för att var och en försöka sälja sina mönster till industrin tog de tio formgivarna makten över sin formgivning och tillverkade själva.

»Vi är tio svenska designer, som jobbar med textilier, papper och plast. Svensk textilindustri är i kris. Det påverkar oss också. Vi känner oss isolerade. Och vi vill nå ut. Om du är intresserad av svensk design. Kontakta oss. Vare sig du passerar genom Sverige eller inte.« Så skrev gruppens motor och taleskvinna Inez Svensson på den affisch som blev 10-gruppens första marknads­föringsåtgärd.

Än blåste en stadig bris från 1968, allt verkade möjligt och det goda samhället hägrade. Borgerliga ideal stod lågt i kurs och massproducerade textilier låg i tiden, de ansågs vara ett enkelt och demokratiskt sätt att förändra hemmet. Men de snälla blommönster som dominerade marknaden stod 10-gruppen upp i halsen. De tio formgivarnas kontrastrika mönster var en högljudd protest mot föräldrageneration och estetisk likriktning. Bort med det präktiga femtiotalet, bort med hemmafruideal, finrum, ton-i-tonfärger och tankar om gediget hantverk som ska gå i arv i generationer.

– Hellre elva glada och udda femtiotalsstolar och ett fyrtiotalsrökbord än dyra statusmöbler som binder människor i åratal med avbetalningar och dåligt samvete, sa Inez Svensson i Dagens Nyheter 1982.

Den forne 10-gruppsmedlemmen Carl Johan De Geer beskriver sextiotalet i sin självbiografi: »Jag tänkte mig den västerländska människans framtid som en mönstrad tid. Mönster på väggar, möbler, golv, fasader, maskiner. Mönster överallt.«

Så blev det ju inte. Och 10-gruppen fick snart erfara att konstnärlig kvalitet inte alltid är lika med försäljningssuccé. Att driva ett tillverkande företag var mycket svårare än de hade trott. För att få ekonomin att gå ihop fick de turas om att stå i den egna butiken, som i sin tur var en förutsättning för att de skulle få den distribution de ville ha. Att få betalt för nedlagt arbete var inte att tänka på. Men lusten att göra egna mönster var så stark att de vägrade ge upp. Och konstnärligt var det ingen tvekan om att de lyckats:

»I all anspråkslöshet har 10-gruppen lyckats med det 1900-talets avantgardister drömde om: De har spritt konsten till massorna«, skrev designprofessorn Kerstin Wickman i tidskriften Form 1985.

Mönster är en sorts visuellt språk, och den som kan sin konsthistoria har roligt i sällskap med 10-gruppen. Ofta kan man ana inspiration från det tidiga 1900-talets avantgardistiska rörelser, som konstruktivismen och Bauhaus. Här och där kan man spåra en abstrakt pionjär som Piet Mondrian eller Sonia Delaunay, eller känna drag av »textila« konstnärer som Picasso och Matisse.

Inspirationskällorna är långt ifrån någon slump, menar konsthistorikern Peter Cornell. I katalogen till den kommande utställningen »Mönsterkraft! 40 år av inspiration med 10-gruppen« skriver han:

»Från 1968 går rottrådar till åren omkring 1917. Det tedde sig på många sätt som en förebildlig tid: det var då konstnärerna gjorde rent hus – i den ryska revolutionens kulturorganisationer, vid Bauhaus och i de Stijl. Äntligen började man förverkliga avantgardets gamla dröm att förena konst och liv och låta de konstnärliga experimenten forma arkitektur och bruksföremål i människornas vardag.«

Trots att textilmönster tappat den sprängkraft de hade för tre decennier sedan, finns det fortfarande plats för visuella berättelser signerade 10-gruppen. Provokatörerna från 1970-talet har inte bara skrivit in sig i den svenska formhistorien. Till skillnad från de flesta av sina generationskamrater är de dessutom fortfarande verksamma.

– Vi har aldrig sett försäljning som det enda kvittot på framgång, är Ingela Håkansson-Lamms förklaring till att just 10-gruppen överlever i den konstanta textilkrisen.

– Arbetet med 10-gruppen har haft andra värden: vi har fått göra det vi vill och fått uppmärksamhet för det. Vi har fått träffa varandra. Det har känts som tillräckligt med utdelning!

Ingela Håkansson-Lamm är den som numer ägnar mest tid åt 10-gruppen. Tillsammans med tre anställda driver hon verksamheten från butiken på Götgatan i Stockholm. Precis som det finska textilföretaget Marimekko får gruppen många propåer om licenstillverkning av olika slag. Men Ingela Håkansson-Lamm ser inget positivt med att sprida mönstren på samma sätt som Marimekko gjort.

– Vi startade 10-gruppen för att vi ville ha full kontroll över hela processen, från skiss till färdigt tyg. Det vill vi fortfarande ha.

Fakta | Utställning

Utställningen »Mönsterkraft! 40 år av inspiration med 10-gruppen« visas på Dunkers Kulturhus i Helsingborg den 29 maj–26 september. Här kan man inte bara se ett urval av 10-gruppens drygt 700 mönster, utan också ta sina första stapplande steg som mönsterformgivare. I ett hörn finns ett arbetsbord, gratis material, en hjälpande pedagog och en stor väggyta att exponera de nya mönstren på. Och i utställningens katalog berättar gruppens tre kvarvarande medlemmar Tom Hedqvist, Birgitta Hahn och Ingela Håkansson-Lamm hur deras mönster blir till.

Ursprungligen ingick även Gunila Axén, Britt-Marie Christoffersson, Carl Johan De Geer, Susanne Grundell, Lotta Hagerman, Tage Möller och Inez Svensson i 10-gruppen.

Efter textilkrisen

Sedan sjuttiotalet har textilbranschen förändrats totalt. Textil­industrin har flyttat från Sverige. Samtidigt har industrin drivit utvecklingen framåt och nu finns det tekniska textilier i allt från husfasader till bilar. Unga industri­designer ser en poäng i att byta ut hårda och »manliga« material som plast och metall mot mjuka och »kvinnliga« textilier i alltifrån damm­sugare till grillar.

»Smart Textiles«, textilier som interagerar med omgivningen, är temat för forskningen vid Textilhögskolan i Borås. Här experimenterar man med att väva in metalltrådar i tygerna så att de kan leda elektricitet – en blommig duk blir plötsligt rutig när mobiltelefonen som ligger på den får ett inkommande samtal.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera