Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Maxxi

Kultur

Nya former i den eviga staden

Roms nya museer Maxxi och ­Macro utmanar både konsten och arkitekturen.

Rom luktar dammig grönska, tomatsås, cornetti, avgaser, solvarmt tegel. Turister köar som alltid till Forum Romanum, och inte minst till den pågående Caravaggioutställningen. Men den eviga staden är inte immun mot det nya. Bortom Piazza del Popolo invigdes nyligen det nya museet Maxxi. Nu kan Rom på allvar konkurrera med Londons Tate och New Yorks MoMa både vad gäller konst och arkitektur.

– Jag vill överraska folk med en plats de inte upplevt tidigare, säger den brittisk-irakiska stjärnarkitekten Zaha Hadid om Maxxi.

Svarta ramper bryter ut ur de ljusa rummen, leder vidare till nästa, konstverken iscensätts i rum efter rum, och känslan av att gå vilse är både befriande och lätt oroande. Maxxi påminner om en komplex dataskiss där allt flyter samman, där kraftlinjer möts och bryts, och bildar nya rum, helt på tvärs mot traditionell arkitekturs tydliga uppdelning i golv, väggar och tak. Ett flöde av rumsligheter som avbryts av plötsliga avgrunder, schaktlika vyer, nästan som i ett datorspel. Museet är inte längre en neutral utställningslåda, arkitekturen har lika stora konstnärliga anspråk som konsten själv. Och det fungerar, Anish Kapoors och Mario Merz gigantiska konstverk klarar mer än väl att gå i närkamp med rummen.

Som en diva skrider Zaha Hadid fram. I stället för ett traditionellt vitt modernistiskt konstmuseum presenterar hon stolt en dynamisk byggnad som vågar utmana samtidskonsten.

– Konsten har förändrats, säger hon, den handlar inte bara om målningar längre. Och museet som institution har ifrågasatts under lång tid, hela den här idén med vita neutrala rum som objektifierar konsten.

Ett av Zaha Hadids mer fascinerande grepp är att låta utställningssalarna expandera och krympa i ett sömlöst flöde. Som besökare lockas man från rum till rum, det finns hela tiden något som för en vidare. Arkitekturen lyckas med att skapa en rörelse genom de komplext sammanfogade byggnadskropparna, och just rörelsen har varit ett av Zaha Hadids ledmotiv sedan hon inledde sin karriär på allvar med en brandstation för möbelföretaget Vitra i mitten av 90-talet.

– Här är enorma krafter i rörelser. Det handlar om att gestalta rumsvolymer som öppnas och sluts, att förstå hur vi kan uppleva rumsligheter på ett nytt sätt.

Hon framhåller att Maxxi inte bara är en byggnad, utan flera; museet är som ett konstcampus som innehåller inte bara en berättelse, utan flera.

Zaha Hadid har inte något till övers för arkitektur som »stänger in« konsten. Inte heller för en arkitektur som hon tycker gör människor till passiva åskådare i perfekt formade rum. I stället för att referera till den modernism som stelnade i miljonprogram och lådor på höjden och bredden, återuppväcker och vidareutvecklar hon det tidiga 1900-talets revolutionära modernism som drömde om en arkitektur lika rörlig och dynamisk som framrusande tåg och flygplan. Drömmarna om en arkitektur som skulle befria människan fick en renässans under sextiotalets radikala uppror. Men först med Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao och Daniel Libeskinds judiska museum i Berlin i slutet av åttiotalet, fick de sitt verkliga genombrott.

Men frågan är om inte arkitekten Odile Decqs Macro, mitt i bostadskvarteren strax bortom Porta Pia, ändå är pärlan av Roms två nya museer? Här finns sedan tidigare utställningssalar i rum efter rum i Peronis gamla bryggeri, men med Odile Decqs tillbyggnad blir Roms lokala konstmuseum också ytterligare en arkitektonisk sevärdhet. Den eviga staden får inte bara en ny arena för samtidskonst, utan också ett sluttande torg uppe bland hustaken med restaurang, en enorm lanternin med fontän och projektioner av ljusinstallationer på de omgivande husfasaderna.

– Vi ville att staden skulle komma in i museet, se hur trottoaren fortsätter in i byggnaden här, men också hur museet fortsätter ut och blir en del av kvarteret, förklarar Odile Decq entusiastiskt när de första utställningarna just kommit på plats.

Den franska arkitekten är lika svartklädd som Zaha Hadid, men hon adderar mer dramatik med svart läppstift, svart nagellack, punkigt hår och voluminösa armband. Precis som i Maxx leder smala gångar åt olika håll, men är här mer integrerade i stora ljusa och avslutade utställningssalar. Odile Decq ger i stället sin dynamiska arkitektur fullt utlopp i de gemensamma ytorna där hjärtat är ett auditorium i högglansigt rött, likt en enorm lackad ask från Kina. Jacques Tati-inspirerade toaletter bjuder på spegelväggar och närmast interaktiva handfat med skimrande färgkaskader. Macros skala är mer återhållen och sensuellt intim än Maxxis, men här finns också ett riktigt stort utställningsrum där den indiske konstnären Subod Gupta för närvarande byggt upp ett berg av hushållsattiraljer.

– Jag tror att arkitekturen, inte bara konsten, kan väcka existentiella frågor kring vår samtid och framtid. Det är därför jag vill låta människor upptäcka kons­ten på ett nytt sätt med en promenad som ger olika perspektiv och en mer personlig relation till både arkitektur och konst, säger Odile Decq.

Fakta | Zaha Hadid

Den 59-åriga brittisk-irakiskan är just nu en av världens mest efterfrågade arkitekter. Sedan början av 80-talet driver hon ett arkitektkontor i London med över 350 personer anställda.

Maxxi, Italiens nya nationalmuseum för samtidskonst, invigdes i Rom vid månadsskiftet. Notan för anläggningen uppgår till 1,8 miljarder kronor. För några veckor sedan invigdes också hennes spektakulära operahus i Guangzhou i södra Kina.

Zaha Hadids arkitektkontor har också designat bilar, kläder och inredning.

För fyra år sedan hedrades hon med en retrospektiv utställning på Guggenheim-museet i New York.

Maxxi ligger på Via Guido Reni 4 (nära Renzo Pianos auditorium). Öppet 11 till 19 alla dagar (torsdagar till 22), utom måndag.

www.fondazionemaxxi.it

Fakta | Odile Decq

Hon fick sitt genombrott för 20 år sedan med en bankbyggnad i Rennes, Frankrike, tillsammans med den irländske konstruktören Peter Rice som varit inblandad i världskända byggnader som operan i Sydney och Pompidou-centret i Paris.

Betraktas som en av Frankrikes främsta arkitekter.

Har ritat tillbyggnaden till Macro, Roms lokala konstmuseum beläget i stadens gamla slakthuskvarter, som invigdes i maj.

Macro ligger på Via Nizza/Via Cagliari (nära Porta Pia). Öppet 9 till 19 alla dagar utom måndag.

www.macro.roma.museum

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera