Så länge klotet snurrar

Inatt, medan planeten kränger några tjugofjärdedelars varv till, sitter en fyrstjärnig general och grämer ihjäl timme efter timme på ett plan till Washington. Där ska han bli avhyvlad av en svart man i ett vitt hus byggt av slavar i en skoningslös stad rest över ett träsk. Ett världshav bort ligger en målvakt sömnlös över ett misstag som inte låter sig suddas ut; i hotellrummet intill vrider sig en blek kollega i pinor över bedrifter som inte låter sig frambesvärjas. Hundratals mil norrut sitter en kvinna som en gång i tiden gick med i en partiledare, inte i ett parti, och stirrar på ytterligare en opinions­undersökning som visar att resten av väljarna resonerar precis likadant.

Guds ställföreträdare på jorden undrar varför han mest framstår som ledaren för ett praktfullt globalt pedofilnätverk. En förgiftat bitter och ilsken polack lyfter som ett spöke ur spillrorna av en flygkrasch och saboterar en valutgång. Ett nyväckt gammalt imperium vägrar plötsligt att blanda sig i en tidigare provins angelägenheter, och hundratusentals människor flyr undan samma gamla stamslakt som alltid. Tio av imperiets spioner grips i gryningen hos ärkefienden på andra sidan klotet; en av imperiets ärkegrannar vägrar att betala de nya gastarifferna. Det är viktigare, det är värre, det får räcka.

Vd:n för ett oljebolag ångrar att han tog med telefonen ut på tävlingsseglatsen. Hundratals mil västerut böljar och jäser det brunsvarta sjok han lämnat efter sig, fetare och blankare för var dag. Det samlar sig inför gudarnas vilda nyckfullhet under orkansäsongen. Som kommer. Som kommer snart. Folk väntar i sina plåtskjul och träruckel i Haiti, folk väntar i sina FEMA-husvagnar på än så länge knastertorra fält i New Orleans. Vd:n stänger av telefonen och blickar ut över ett hav som aldrig sett så blått ut. Han vill ha sitt liv tillbaka. Han är på väldigt god väg.

Ett par i ett obskyrt paradis norröver försöker gifta sig och får höra att de är ett demokratihot av världsformat, samtidigt som en tronarvinge på fel sida en breddgrad görs redo att ta över sin fars skrangliga kärnvapen och skjutglada gränspolis och utsvultna undersåtar.
En finanskris flackar hit och dit som ett argsint giftmoln, och alla blir lika förbluffade som vanligt över att nedskärningar i skyddsnät och förmåner drabbar dem för vars skull man en gång inrättat dem. Ett krig i Sydasien har dragit ut så länge på tiden utan resultat att något pr-geni kommit på idén att understryka att landet ifråga faktiskt sitter på rika naturtillgångar – som om allmänheten för sin trygga igenkännings skull kunde tänkas behöva höra att det nog ändå finns en cynisk förklaring i botten.

Ingen e-läsplatta i år heller, och ingen elbil. Inget fungerande bantnings­piller. Ingen klimatavkylning. Whitney Houston kan inte sjunga längre. Frankrike kan inte spela fotboll. Fetaosten kostar mer i Aten än i Berlin. Gordon Brown är arbetslös. Folk tutar för mycket under fotbollsmatcherna. Vintern var för lång, våren var för dålig, sommaren är för kort. Apoteken är förstörda. Inte ens den nya Iphonen fungerar som den ska. Vilket förbannat helvete, vilket satans elände.

Men vintergatan har inte tröttnat. Den låter oss, i all sin gnistrande, iskalla vänlighet, bo kvar ett tag till. Än tar sig syret ner i våra lungor, än hostar bankomaterna ur sig våra sedlar, än är vi fler gäster än döda på begravningarna. Världen är hård mot alla, Thomas – men inte mot dig. Inte än, inte riktigt än. Ta det halva liv du har kvar, ta dig samman och ta fram en text till.

Text: