Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag är ingen kvällstidningsmänniska«

Glaset rödvin hade kommit på bordet. Vi väntade på maten. Stämningen på värdshuset var vänlig men lite avslagen. Valet av Gripsholm i Mariefred beror på att det ligger nära hennes bondgård i Sörmland.

Blir det inte ett väldigt liv kring titeln på din bok?

– Ja, alla har inte gillat den. Jag har fått kritik av Allan (Larsson, hennes styrelse­ordförande under SVT-tiden) och av Klara­ (äldst av två döttrar). Jag hade ett alternativ. Något som sagts om mig: »Drivkraft med drag av människovän«.

Jag kände igen citatet från boken. Men det hennes mentor Bengt Dennis sagt är mer intressant: »Christina är ovanlig på det sättet att hon använder både den vänstra och högra delen av hjärnan.«

Hennes beslutsfähiga ledarstil, ett kontrollfreak, gav henne på DN-tiden det icke kärleksfulla smeknamnet Järnladyn alternativt Majorskan.

– Jag tog illa vid mig av att man utifrån såg mig som så hård.

Juttan, som hon allmänt kallas, har arbetat i medierna i 43 år. Hon började skriva memoarerna nyårsafton 2008, då »jag hade burit på den i två år«. Hon skrev den sedan i olika perioder på San Michele på Capri. Den andas ärlighet, och är en manual till hur man sköter en stor, stel morgontidning (DN 1982–95), hur man inte ska sköta en nerkörd kvällstidning (Expressen 1995–96) och hur hon slutligen får ansvar för ett statligt tv-bolag (SVT 2001–06). Jag tänker på en beskrivning av henne som gjordes under chefredaktörsåren: »Under hennes ledning finns det ingen plats för det udda, för individualister. Hon dödar alla idéer och uppslag (själv har hon inga) om hon överhuvudtaget lyssnar på dem. Bossen är träig, tråkig och opersonlig.«

På sitt bokomslag träder hon fram i kritstrecksrandig grå kostym. Jag finner henne snarare vara en glad, skrattande typ.

Mantrat i boken är att hon är sträng (ordet förekommer på nästan varje sida) och att hon drivs av ett duktighets­syndrom. Nu, som sjuttioåring, är hon ordförande i Stiftelsen Folkoperan, Stockholms Jazzfestival, Grafikens Hus i Mariefred samt Warbro Kvarn i sin sörmländska hembygd.

– De står för just de intressen jag har. Jag får samarbeta med fyra unga ledare – och alla fyra är kvinnor. Ja, det finns en feministisk underton – och jag kan lära ut en del.

Vilka är männen som uppfostrat dig? Nämn dem i rangordning, tack.

– Bengt Dennis står överst. Han är min kritiske granskare och vän. Jag träffade honom redan när jag vikarierade på »Ekot«. Han tog mig som redaktionschef till DN. Allan Larsson plockade in mig som tv-chef och stöttade mig att inte ge upp.

Hon fortsätter att räkna upp namn. Antagligen skulle hon, om jag frågat, också ha nämnt maken Ingemar Odlander. Han var hennes kollega i tv-huset, och tidvis chef. Det var också Odlander som när han blev Afrikakorrespondent i Nairobi inspirerade Jutterström att söka motsvarande jobb för Svenska Dagbladet. Hon har sagt att de åren var de roligaste.

Varför i så fall har du inte fortsatt i reporterns jobb, utan alltid sökt dig till maktjobben?

– Jag har velat pröva mina publicistiska uppfattningar i praktiken. Jag vill göra något som gör människor mera bildade. Sverige skulle må bra av några fler.

Har du i ditt liv haft någon period som du vill beteckna som olycklig?

– Ja. Omröstningarna på DN.

Det var en facklig mobbningsmetod praktiserad mot chefen och Jutterström fick alltid låga förtroende- och popularitetssiffror.

Från Expressen avgick hon, när den tidningens fack ville ha liknande omröstning. Expressen var för Jutterström – liksom en lång rad andra chefredaktörer – ett misslyckande.

Var du bitter över Expressentiden, där det på en personalfest sjungits en visa med textraderna »Det blev ganska kyligt härom- våren, när Juttans yxa gick i korridoren«?

– Jag har inte tänkt ordet bitter. Men däremot har jag sagt, att det inte var my cup of tea. Jag ger Thorbjörn Larsson (på den tiden Aftonbladets framgångsrika chefredaktör) rätt: Jag är ingen kvällstidningsmänniska.

Larsson kom senare att stupa på DN och Jutterström kunde därför tillfoga:

– Thorbjörn Larsson var nog ingen morgontidningsmänniska. Det kan jag väl få säga.

Om du inte var bitter? Vad var du i stället?

– Det var otroligt tungt. Men delvis var det en stimulans att känna motvinden.

Du har alltid betraktats som trogen sosse …

Hon avbryter:

– Jag är inte trogen någon. Jag är en vänstermänniska.

Vänstermänniska men numera också en religiös person. Efter 40 år ute bland icke-troende är Jutterström tillbaka i den Svenska kyrkan. Hon sitter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd, och har dragit i gång en bibelstudiegrupp.

Hur blev det så här?

– Två faktorer. Den ena var boendet på landet. Den skapade behov av en andlighet. Den andra var nittiotalskrisen. Jag hyste en tro på politiken – men kanske behövdes det något mer. Jag är inte omvänd. Men tron har gjort mig eftertänksam.

Vi har talat om männen i ditt liv. Men vilka kvinnor är du imponerad av?

– Inte Thatcher. Hon är för hård. Men Antonia (Ax:son-Johnson). Hon är en före­bild. Och Hillary Clinton. Som hon drivit sig själv…
Staffan Heimerson

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera