Krönika

Brödramord i politiken

Det är tur för Fredrik Reinfeldt att ingen av hans bröder sysslar med politik. Det skulle kunna bli förödande.

[[Fredrik Reinfeldt]] har två bröder. Den ena har mer hår än statsministern, den andre har oerhört mycket mer hår än statsministern. Så mycket mer vet vi inte. Förutom att den ene är skådespelare (antagligen han med mest hår) men i övrigt är bröderna Reinfeldt inte i samma bransch. Det räcker med Filippa. För det är mycket familjer i politiken.

Mellan år 1900 och 1944 kunde man i USA rösta på en medlem av familjen Roosevelt i åtta av tolv nationella val – antingen som president eller vicepresident. Nu pratas det om att Jebb Bush (lillebror till ni-vet-vem) ska försöka bli republikanernas presidentkandidat 2012.

Sedan har vi förstås John och Robert Kennedy under kalla kriget och bröderna Tiberius och Gaius Gracchus efter de puniska krigen i den romerska senrepubliken. I bägge fall slutade det tragiskt. Vi får inte heller glömma de polska tvillingarna Lech och Jaroslaw Kaczynski. Deras mor födde fram dem i ett sönderbombat Warszawa och de blev så småningom konservativa populister i ett nytt nationalistiskt Polen – president respektive premiärminister. Lech dog i våras i en flykrasch över den ryska staden Smolensk.

Relationen till dina syskon är med stor sannolikhet den längsta du kommer att ha i ditt liv. Dina syskon kände dig oftast långt innan dina vänner ens visste att du fanns. Dina syskon kommer antagligen att finnas kvar långt efter att dina föräldrar är borta. Robert Kennedy kunde ge John Kennedy ärligare råd än någon annan. Hjälp din brors båt till stranden och du kommer själv att komma i land, som det heter i ett indiskt ordspråk. Men det är inte hela historien. Det första mordet var trots allt ett brödramord – i alla fall i den kristna traditionen.

Kain och Abel. Och sedan har det bara fortsatt: Jakob och Esau, Ray och Dave Davies i The Kinks, Barry och Robin Gibb i The Bee Gees, Liam och Noel Gallagher i Oasis … Själv var jag i England i förra veckan och bevittnade slutakten i den senaste uppslitande brödrastriden: David och Ed Miliband.

Det brittiska Labourpartiet har lyckats odla fram de två kanske mest begåvade europeiska socialdemokratiska politikerna i sin generation. Tyvärr är de bröder. Och tyvärr ställde de upp mot varandra.

Under åratal var det David Miliband som var den själv­skrivna kronprinsen. David var utrikesminister, Ed var klimatminister. När Gordon Brown avgick i våras var David Miliband favorit till att ta över. Det var något av en chock när lillebror ställde upp mot honom och chocken blev ännu större när det visade sig att lillebror lyckades vinna. David Miliband vann bland medlemmar och i parlamentsgruppen – Ed vann hos facket och det räckte. Det gick ett sus genom kongressen.

Ed Miliband har under kampanjen positionerat sig till väns­ter om sin bror. Men hittills har det mest handlat om tonfall. David Miliband bedrev en kampanj för att bli premiärminister. Ed Miliband bedrev en kampanj för att bli partiledare. Ed sägs vara bättre med människor, David är mer intellektuell. Ed Miliband har berättat om hur David som barn satt nere i köket och pratade politik med de vuxna (pappa Miliband var den kände marxistiska teoretikern Ralph Miliband). Själv brukade Ed smita upp på sitt rum för att kolla på »Dallas«. Och kanske var det härifrån han fick sin inspiration – »Dallas« handlar om två bröder som konkurrerar om makten över familjeimperiet.

David Miliband har nu lämnat partitoppen (»av den enkla anledningen att Ed är min bror« ). Storebrors politiska karriär är förstörd och lillebror ska försöka övertala den brittiska högerpressen om att han har mandat att tala för Labour – inte bara för facket. Den konservativa premiärministern David Cameron sägs ha jublat när han fick höra att det blev Ed och inte David. Regeringen skickade enligt The Guardian lyckligt hånskrattande sms till varandra. De bör nog akta sig. Ed Miliband är en mycket skicklig politiker och på mänga sätt en väldigt modern socialdemokrat. David Miliband är visserligen dubbelt så populär hos väljarna men Ed är än så länge ganska okänd.

Detta behöver med andra ord inte vara en tragedi för Labour. Däremot är det naturligtvis en tragedi för familjen.

Ed försökte skämta från talarstolen. »När jag stal Davids fotboll, blev han så arg att han förstatligade mitt leksakståg.« Men hur gärna Ed Miliband än vill – det handlar inte om leksakståg längre.

»Vad har jag gjort mot David?«, sägs han ha utbrustit när han förstod att han hade vunnit.

***
För övrigt, vad hände egentligen med forskningsfrågorna i Reinfeldts regering? Ska jobbskatteavdraget lösa även detta?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera