Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Cyniskt lämna Afghanistan

Många länder har försökt invadera ­Afghanistan men bara USA har ens ­funderat över en afghansk demokrati.

I verkligheten kan vi inte alltid få som vi vill.

Det hade varit väldigt bra om USA och dess allierade, inklusive Sverige, kunde lämna Afghanistan så fort som möjligt, lämna över kriget till den afghanska armén, som genom detta skulle åtnjuta folkets förnyade stöd, alltmedan talibanerna tappade fotfästet. Afghanistan skulle få fred. Väst skulle kunna lägga pengarna på att bygga flickskolor och plantera fruktodlingar som alternativ till opiumvallmo. Det är en fin dröm som numera, något bisarrt, torgförs gemensamt av sverigedemokraterna och vänsterpartiet.

Verkligheten ser inte ut så. Drar Nato tillbaka trupperna i dag kommer talibanerna snabbt rycka fram i de södra pashtundominerade Afghanistan, som i sin tur blir en bas för att destabilisera Pakistan. Landet kommer splittras, kriget och knarkhandeln intensifieras. Hjälpsändningar och civilt stöd kommer upphöra i större delarna av landet.

Vi vet det eftersom vi redan prövat det. Från det att den sista sovjetsstridsvagnen rullade ut 15 februari 1989 till och med 6 oktober 2001 var västs policy just detta: låt afghanerna själva göra upp om saken. Låt oss försiktigt stödja de minst dåliga utifrån och skicka in så mycket hjälpsändningar vi kan. Resultatet var i princip oavbrutet inbördeskrig. Mest »fred« var det under Talibanernas terrorregim 1996–2001.
Men vid sidan av sd:s och v:s önskedröm finns mer cyniska argument för trupptillbakadragande.

Ett gångbart, om än oerhört egoistiskt, argument är att vi lika gärna kan slå ut terroristhot mot oss själva med fjärrstyrda bombraider, såsom USA i dag gör i Pakistans stamområden. En svensk variant på denna egoistiska linje är att vi drar oss ur och låter USA och andra ta smällen.
Den mest populära cynismen är att vi förr eller senare ändå får ge upp Afghanistan, denna imperiernas kyrkogård där greker, mongoler, britter, ryssar och nu amerikaner stupat i ogenomträngliga stamkrig. Sist någon lyckades pacificera Afghanistan utifrån var Mogulriket (som ändå började i Kabul). Det var på 1500-talet.

Men då glömmer man en helt avgörande sak: av alla dessa utländska invasionsstyrkor är USA de första genom historien som ens funderat över en afghansk demokrati.

Det är också här den springande punkten i hela den afghanska frågan ligger. Hur kan demokrati byggas i ett multietniskt stamsamhälle i skydd av utländsk trupp och därefter av en afghansk armé?

I botten är Afghanistans problem ett politiskt problem. Endast demokrati kan bryta fundamentalismens grepp om samhället och stävja korruptionen. Men demokrati kräver att landets ledare får legitimitet inte via stam och tradition, utan via valkampanjer och valurnor.

Därför led väst sitt kanske allra största nederlag i Afghanistan den 1 november 2009 då förre utrikesministern Abdullah Abdullah hoppade av presidentvalets andra omgång, i protest mot att president Karzai riggat röstandet. Just nu väntar vi alltjämt på resultaten från parlamentsvalet förra månaden.

Hamid Karzai har visat sig vara en dålig ledare för Afghanistan. Han må vara sympatisk och civiliserad, men utan egen auktoritet har han hela tiden tvingats muta sig till stöd från allianser av lokala krigsherrar och småpåvar. Han är pashtunernas man, men det är just i hans hemtrakter talibanerna ryckt fram. Samtidigt förblir den afghanska armén dominerad av den kärna som kämpade mot talibanerna norrifrån, etniska tajiker och hazarer. Karzai är på ett märkligt sätt både representativ och illegitim.

Nato har nu, sent omsider, kraftsamlat för att förstärka infrastruktur och civila institutioner i Afghanistan. Men man har inte vågat ifrågasätta Karzais valfusk. Intellektuelle ögonläkaren Abdullah kan mycket väl ha vunnit valet. Till skillnad från Karzai genomlevde Abdullah krigen på afghansk mark, sida vid sida med legendariske Ahmed Shah Masood, som först besegrade sovjetarmén och sedan ledde försvaret mot extremisterna och talibanerna innan han lönnmördades inför 11 september.

Det brukar ibland låta som att de som är för kriget i Afghanistan inte har rätt att kritisera hur kriget bedrivs, eller Karzais regim. Det är självklart tvärtom. Bara de som anser att vi ska försvara Afghanistan mot talibanerna har trovärdighet när de diskuterar demokratin. Just därför att unga svenska soldater riskerar sitt liv för Afghanistans folk har vi ett intresse att det blir rätt.

***
FÖR ÖVRIGT är det ett tecken på tilltagande moderat hybris att man utan att blinka tycker att skattebetalarna ska avlöna en statssekreterare vars ansvar är den viktiga statsangelägenheten moderat kommunikation. Vita huset må ha sin »director of communications«, men det är ingen vice-minister-post, och Reinfeldt är ingen president.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera