Regissör. Dramatikern Lisa Langseth, född 1975, gör med »Till det som är vackert« sin första långfilm.

Kultur

»En spottloska känns rätt tung«

Dramatikern Lisa Langseth är på väg att bli ett av de stora namnen bland svenska samtidskritiker.

Man får tänka sig en dag i slutet av åttiotalet, på Östermalm i Stockholm. Man får tänka sig att det var en sådan här varm sensommardag som det brukar vara när det är dags för skolstart igen, kanske med en liten antydan till tidig höstkrispighet i luften. Man får tänka sig Ahlströmska skolan, som den hette då, en imponerande hög och sluten byggnad, där sjuorna nätt och jämnt bör ha nått upp till de fyrkantiga stenfundament på vilka fasadens höga kolonner stod placerade, en kolonn mellan varje fönsterrad. Och man får tänka sig Lisa Langseth, tretton år, första dagen på nya skolan.

Fram tills hon slutade sexan hade hon gått i grundskolan i Hjorthagen där hon bodde. Vid den här tiden hade Hjorthagen fortfarande en sekelgammal arbetarklassprägel, det var ett hyfsat ruffigt område där en del av befolkningen hade bott i generationer, duschade i källaren och arrangerade gemensamma klädbytardagar. Lisas föräldrar hade flyttat hit för att det fanns en levande vänsterrörelse här. I köket hade de en affisch på en amerikansk president med dollartecken i stället för ögon och monstertänder i munnen. Han övervakade henne varje morgon när hon åt fil. Hon var lite rädd för amerikaner som barn.

Att hon skulle börja på Ahlströmska i sjuan var ingen överraskning. Hon och hennes kompisar hade gått och förberett sig för det i ett år innan. Pillat bort alla märken från H&M-kläderna för att på något sätt försöka få det att framstå som om de var Levi’s.

Lisa hade en massa andra komplex också. Hon tyckte att hon var lång och mager. Så hon hade dragit på sig dubbla långkalsonger under jeansen för att det skulle se lite kralligare ut. Det måste ha blivit ganska varmt den dagen, inte minst med tanke på att hon också hade en spricka i foten som hon dragit på sig när hon spelade fotboll under sommaren, och nu gick hon med ena benet i gips och stapplade fram på kryckor. Men det där med värmen brydde hon sig inte om.

– Jag hade lika gärna kunnat ha dubbla sovsäckar på mig, om det hade funkat, säger hon.

Den nya skolan var så stor att hon inte kunde hitta till klassrummet där de skulle ha matte. Nu, över tjugo år efteråt, har hon fortfarande en återkommande mardröm som handlar om att hon stolpar runt i korridorerna och inte kan hitta den där jävla mattesalen.

Det var hemskt.

Och alla de där ambitionerna som Lisa och hennes kompisar hade haft, som syftade till att försöka förinta alla tecken på varifrån de kom, radera hela deras identitet för att passa in i den nya skolan, avslöjade sig naturligtvis som fåfänga förhoppningar. Alla som kom från Hjortis var töntar. Bortpillade klädlappar eller inte. På en av rasterna försökte Lisa och en tjejkompis bara att gömma sig från alltihop bakom husknuten på skolan. De tryckte sig mot väggen och trodde att de var utom synhåll. Då kände Lisa att någonting slog emot hennes huvud.

– En spottloska känns ju rätt tung när den kommer sex våningar uppifrån.

Poängen med den här historien är inte att berätta att Lisa Langseth skulle ha haft en extra svår uppväxt eller någonting i den stilen. (Även om det också hör till historien att Lisa och hennes kompisar utgick från att hela Sverige förmodligen såg ut som Östermalm, och att barnen från Hjort­hagen följaktligen måste vara extrem underklass och extremt annorlunda.)

Utan poängen är snarare att den här dagen kom en annan värld inflygande i Lisas liv och kolliderade med den första. Hemma hos Lisa hade Förenta staternas president huggtänder, på Ahlströmska användes sosse som ett skällsord. Hemma hos Lisa fanns det folk som duschade i källaren, här hade familjerna lägenheter stora nog att rymma rum som var »bibliotek«. Här såg sig folk som vinnare. I Hjort­hagen såg sig folk som … inte vinnare. Det var två helt olika system. Och geografiskt låg de bara två tunnelbanestationer ifrån varandra.

De här kodsystemen har senare fortsatt följa Lisa Langseth. Som dramatiker har hon ägnat sig en hel del åt dem. I »Klimax« låser hon till exempel in ett gäng förortskids i syfte att bilda bort deras potentiella aggressivitet med hjälp av högkultur. I »Den älskade« förälskar sig arbetarklassungen Katarina i Mozarts musik och tar sig över vallgraven till den klassiska musiken men krockar sedan hårt mot dess tjocka murar när hon försöker komma närmare dem som lever och andas högkultur. Den pjäsen har nu blivit film. Den heter »Till det som är vackert«, är skriven och regisserad av Lisa Langseth, och går upp på bio i slutet av den här månaden.

En fråga att ställa till Lisa borde alltså vara: Blir vi bättre människor av högkultur?

Lisa skruvar lite på sig och säger att ja, det är en intressant fråga. Men hon verkar inte riktigt vilja svara på den. Faktum är att hon fick den frågan senast i går. »Klimax« ska sättas upp i Paris, en av de städer där det uppstod kravaller 2007, faktiskt just de kravaller som föranledde en diskussion om huruvida man skulle kunna assimilera folk till att bli goda samhällsmedborgare med hjälp av kultur, vilket var just den diskussion som gjorde att Lisa skrev pjäsen från första början. Repetitions­arbetet i Frankrike har redan pågått under lång tid och det rullar på som det ska. Nu undrar ensemblen bara en sak: Vad tycker Lisa själv, blir vi bättre av högkultur och klassisk bildning, eller blir vi det inte?
Hon säger att det är en sådan hopplös fråga. Antingen svarar man ja, och framstår som en snobbig elitist. Eller så svarar man nej, och frånsäger sig därmed sitt ansvar för saker som folkbildning.

– Jag vet inte om högkulturen har ett egenvärde. Men huvudsaken är att den som vill ta del av högkulturen också ska få göra det. Klassamhället ska inte få hindra en. Då stannar den hos de människor med makt som använder den nu.

En som inte alls är särskilt intresserad av det här med koder och makt är Katarina, huvudpersonen i Lisa Langseths debutfilm. Hon hittade Mozart av en slump på Youtube och det fick henne att »sluta suga kuk, gå ur facebook och gå mot det som är vackert«. Hon äcklas av sin samtid och det sammanhang hon lever i, och högkulturen blir för henne vägen ut. Lisa påpekar att i det avseendet har hon faktiskt en sjuttioårig gubbes själ. En sjuttioårig gubbe med polokrage.

Katarina fuskar sig in på Göteborgs konserthus, som receptionist, bara för att få vara nära det som är vackert. Hon försöker också komma ännu närmare, skaffa sig en position i konserthusets inre hierarki, men det är här som problemen uppstår. Det går inte för sig att bara göra det hur som helst. Det räcker inte med att hon älskar Kierkegaard, Ekelöf och Beethoven så mycket att hon håller på att gå sönder. Hon måste lära sig spelet också om hon ska få vara kvar där.

– För mig är den klassiska musikvärlden en enormt fascinerande miljö. Den är en sluten, nästan hemlig sfär. Den här kulturen framstår närmast som någonting ärftligt, någonting man får i sig med modersmjölken. Man börjar egentligen inte bara plötsligt en dag att sluka klassisk musik. Katarina gör det, och jag tyckte det var intressant att placera henne i den miljön.

– Det är också en miljö som bär på århundraden av förtryck. Det är en plats där patriarkala strukturer blir väldigt konkreta.

I en undersökning som Svensk teater­union gjorde i våras undersöktes köns­balansen på premiärer och nypremiärer på landets musikteaterscener under 2008. Bland kompositörerna där var fördelningen män–kvinnor 86–4. Bland dirigenter 50–2.  This is a man’s world. Fast det är ju inte Mozarts fel.

Lisa Langseth spekulerar i vad det beror på. Kanske har det någonting att göra med genikult. Att den klassiska musiken är den sista starka fästningen för dem som vill ägna sig åt genidyrkan.

– Och bara män kan ju vara genier.

Det kan också höra ihop med att själva infrastrukturen – den klassiska musiken, symfoniorkestrarna, konserthusformatet – är så gammal. I en museal värld blir gamla strukturer lätt kvar. Och det kan möjligen också vara så att publiken vill vara exkluderande, mot ny publik och nya idéer. För om man är exkluderande så blir man lätt också exklusiv, och exklusiviteten har sitt värde. Dels på det mest direkta av alla sätt förstås – i filmen finns en sekvens där de konserthusanställda skålar i champagne för att fira att kulturministern just höjt deras anslag med 16 miljoner. Dels ett mer diffust och sociologiskt värde, som inte desto mindre är en förutsättning för att kulturministern ska kunna höja anslagen för konserthuset i Göteborg, möjligen till och med en förutsättning för att vi över huvud taget ska ha en kulturminister. Det är det värdet som man kan göra klokt i att göra svåråtkomligt för utomstående. För om det sipprar ut till för många så riskerar det att devalveras.

– Det är därför Katarina måste lära sig spelet. Hon måste försöka lära sig använda vissa medel för att få vara kvar. Om man inte är född att se sig själv som en vinnare så kan man lära sig att maskera sig så att man ser ut som en vinnare. Så är det: de som det går bra för har lärt sig spelet.

Och det där spelet.

Det är inte alltid särskilt vackert.

»Till det som är vackert« har premiär den 22 oktober.

Fakta | Från Dramaten till vita duken

Lisa Langseth är född 1975 i Stockholm. Hon är dramatiker, teaterregissör och filmregissör. »Till det som är vackert« är hennes första långfilm. Filmen är inspirerad av hennes kritikerrosade pjäs »Den älskade« som hade premiär hösten 2004 på Dramatens scen Elverket, med skådespelerskan Noomi Rapace. Hon ligger också bakom en rad andra uppmärksammade pjäser, bland annat »Pleasure«, och »Klimax«, båda med premiär 2006. Kulturell makt, finkultur och sociala skiktningar är återkommande teman i hennes verk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera