Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ett glastak för eliten

Som intresserad men okunnig förstagångsväljare i detta land fick jag under månaderna innan valet knyppla ihop en egen svensk politisk historia. I mitt huvud sträcker sig svensk modernitet från Alexandra Coelho Ahndorils August Palm till Ebba Witt-Brattströms Grupp 8. Henrik Berggrens Palme-biografi »Underbara dagar framför oss« lades samman med scenerna i Miika Nousiainens roman »Hallonbåtflyktingen« där en finländsk Sverige-fanatiker vid ett altare i sitt vardagsrum dyrkar folkhems­fadren som helgon. De politiska partiernas retoriska tillbakablickar under valrörelsen vävdes ihop med ett gammalt »Kvällsöppet« från 1971 där Vilhelm Moberg och Olof Palme diskuterar Alexander Solsjenitsyn.

Jag såg samtalet i arkivet av en slump, letade efter sekvensen senare i programmet där Nils Petter Sundgren och Harry Schein debatterade Åsa-Nisse. Moberg blandar sig i, och Palme sitter kvar, skrattande och intresserad. Programmet hypnotiserade mig. Dels var det fantastisk tv och dels undrar jag: Var finns detta Sverige nu? Vilka skulle sitta i det där programmet i dag och på vilka meriter? Det är nog ingen kontroversiell åsikt att våra toppolitiker i dag, precis som våra ledande konstnärer och kritiker, verkar vara av en lite klenare kaliber än på den tiden.

I diskussionerna runt Palme-biografin har det talats om en jante-lucka på sextiotalet, ett slags svensk kusin till Kennedy-effekten – en plötslig möjlighet för de verkligt begåvade att ta plats på den nationella och internationella arenan. Att en framtidsoptimism och förändringsvilja just då kombinerades med en social tolerans för arrogansen hos de mest begåvade, de mest driftiga. Både den destruktiva arrogansen, den där politiska ledare och konstnärliga genier ger sig själv tillåtelse att till exempel utnyttja sin maktposition för sexuellt rofferi (den toleransen är jag glad att vi är av med). Men också för den konstruktiva arrogansen, det där vansinnet som får en individ och hennes adepter att försöka förändra världen. Att förlita sig på sin vilja och sina visioner i stället för att lyssna på dem som säger att något är omöjligt.

Bilden av  en temporär jante-lucka är en del av 40-talisternas myt om sig själva. Jag tror snarare att europeisk historia från reformationen ungefär fram till det kalla krigets slut, även i Sverige, förutom en berättelse om maktbalanser mellan olika kollektiv också hela tiden har bestått av ett pärlband av individuella möjliggörare med sprängfyllda hjärtan och klar blick. Ledare. Inspiratörer för oss med stark vilja men dåligt lokalsinne att följa i arbetet mot en bättre värld, oavsett hur just vår utopi är beskaffad. När jag jämför parti­ledare förr och nu frågar jag mig om bristen på politiska och konstnärliga superstjärnor är priset vi betalar för ett egalitärt samhälle? Eller har vår kultur snarare bara blivit djupt ogin? Finns det ett glastak för de mest meriterade? Ett jantelock i stället för en lucka?

Jag har bara ett litet delsvar, en ögonblicksbild som aldrig inträffade. I min gymnasieklass av hårt arbetande, begåvade kids med toppbetyg i Helsingfors var det aldrig någon som sade: »Ni ska göra det som är svårast, för ni kan. Sök upp världens mest krävande utbildningar, samhällets mest akuta problem, ge er i kast med de tyngsta utmaningarna.« I stället sa man: »Vad är ni intresserade av?« Ja, inte var det samhället i alla fall. En Olof Palme född på 70-talet hade antagligen skrivit en avhandling om Ninja Turtles och grundat en webbyrå. I dag är vi många som ser oss om i våra liv och mumlar, »skitdrömmar«. Jag hoppas vi är lika många som tror, som vet, att vi kan bättre.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera