Falsk matematik

En gång i tiden, som skolbarn, spelade jag schack i en schackklubb. Jag var väl medelbra. Lite för lat. Jag slutade spela när det började krävas för mycket träning för att hålla jämna steg med mina generationskamrater. Kanske insåg jag också att även om jag var intelligent, så var jag inte tillräckligt intelligent för att bli riktigt bra på schack. Något senare gav jag även upp planerna på att bli matematiker.

För att vinna i schack bör man kunna tänka fler drag framåt än motståndaren. Att koncentrera sig på det är utmattande, och det är frustrerande att nå gränsen för hur långt man kan tänka. Man anar något som är strax utom räckhåll, men som försvinner i ett töcken av mental otillräcklighet. Är man pigg, så är töcknet längre bort. Är man trött, så är det nära.

För vissa är det frestande att betrakta världen som ett schackparti. Men världen, vår värld, är snarare väl representerad av sitt nya favoritspel Texas Hold’em – denna populära pokervariant där det, något hårdraget, gäller att minimera betydelsen av själva korten genom att manipulera motspelarnas föreställningar om dem. Det kräver också intelligens, men det töcken den stöter emot är dubbelt töcknigt genom att handla om psykologi snarare än drag på ett verkligt bräde.

Vilket spel man än spelar är allt detta lockande: att tänka ett steg längre, att ta ett steg bakåt, eller att tolka »au second degré« som man säger med ett franskt uttryck som betecknar ironi och lite till… Varje debatt kan förvandlas till en debatt om debatten. Eller som det akademiska skämtet lyder: »Everything you can do, I can do meta.«

Men det är också skrämmande om den påtagliga världen försvinner i töcknet. Och om vi i stället för något mer närande och närvarande serveras ett spunnet socker av alltmer avlägsna data.

Expressen skröt i förra veckan med att tidningens upplaga minskar mindre än Aftonbladets upplaga minskar. Kul för Expressen! Nästan lika kul som när den amerikanska regeringen förra året försökte presentera det som en god nyhet att ökningstakten i arbetslösheten minskade. Det vill säga, gillar man inte de absoluta talen, så jämför man derivatan. Gillar man inte derivatan, så jämför man andraderivatan. Och så skulle man kunna fortsätta.

John Maynard Keynes gör på ett känt ställe i »The General Theory of Employment, Interest and Money« (1936) en jämförelse mellan aktiemarknaden och en då aktuell tidningstävling där man skulle välja de sex vackraste ansiktena av hundra. Men kruxet var att för att vinna skulle man välja dem som flest andra valt. Och det gäller då »inte att välja dem som, så vitt man kan bedöma, verkligen är vackrast, eller ens dem som den genomsnittliga åsikten uppriktigt håller för vackrast. Vi har nått den tredje nivå där vi viger vår intelligens åt att förutsäga vad den genomsnittliga åsikten förväntar sig att den genomsnittliga åsikten ska vara. Och det finns vissa, tror jag, som ägnar sig åt de fjärde, femte och högre nivåerna.«

De beteenden som Keynes varnar för, som leder investerares fokus bort från verkliga företags verkliga verksamheter, har som bekant bara accelererat sedan dess. Världen tycks bli alltmer abstrakt.

Och i en alltmer speedat abstrakt värld är det inte förvånande om de som förlorat i alla dessa spel väljer att tro på sådant som kanske inte är rationellt, men som åtminstone ser enkelt ut. Hur bemöter vi dem? Utom genom att föra metadebatter om hur debatten ska föras? Av någon anledning tror jag inte att det kommer att fungera med vare sig ett strategiskt bondeoffer eller med att syna och höja insatsen.

Text: