Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag sökte till kulturchef på Expressen«

 Marcus Birro, 38 år, är tillbaka på platsen där allting slutade – och, har det sedan visat sig, på många sätt också började.

Restaurang Kometen på Vasagatan i Göteborg är klassisk krogmark. Regissören Claes Eriksson, författaren Viveca Lärn och Ulf Dageby från Nationalteatern är stammisar sedan årtionden, precis som större delen av stadens äldre konstnärsgarde. Under 90-talet blev Marcus Birro och hans bror Peter, båda uppvuxna i förorten Angered, själva Kometeninventarier.

Sensommaren 2003 gav Marcus Birro ut sin femte bok, romanen »Landet utanför«. Releasefesten var förlagd till Kometen, »en dag i skarven mellan augusti och september«. Journalister och lokalt branschfolk var inbjudna. Ingen kom.

– Inte en jävel ansåg sig manad. Jag frågade förlaget, och under sina tjugo år som förläggare hade de aldrig tidigare varit med om att presentera en ny roman – om Göteborg dessutom – där ingen kom till pressdagen. Då bestämde jag mig för att flytta, säger Marcus Birro.

Det har gått sju år. Men när Birro nu, på ett smått försynt sätt, håller upp dörren till Kometen för att jag ska kunna kliva in före honom, är det tydligt att den där kvällen satt spår.

– Det var ohållbart för mig att bo kvar i Göteborg. Jag vägrade att fortsätta bli nedtystad av stans kulturella och mediala etablissemang, säger han.

Några månader senare packade Marcus Birro alltså laptop och väskor och flyttade till Norrköping.

Med sin nya hemstad som bas har han gått från outsiderpoet till vad som nu närmast kan beskrivas som riksintresse. Marcus Birro har fortsatt ge ut romaner och diktsamlingar, sju stycken sedan dess. Samtidigt har han, lite på samma sätt som Björn Ranelid, ofta uppmärksammats för sådant som faller utanför det rena författeriet. Han har hyllats som krönikör och sportbloggare på Expressen, pratat passionerat om italiensk fotboll i tv, agerat bisittare till Lennart Ekdahl i »Kvällsöppet«, vunnit SVT:s frågesport »På spåret« (i par med Fokus krönikör Johanna Koljonen) och blivit utslagen ur TV 4:s sambasåpa »Let’s Dance«.

Har han gjort en medveten ansats att bli mer folklig?

– Jag har aldrig haft en plan med någonting jag gjort. Att vara med i och vinna »På spåret« var fantastiskt roligt, »Let’s Dance« var däremot ett stort misstag. Det fattade jag efter ett tag, men då satt jag ju fast. Jag borde koncentrera mig på att göra de saker jag är bra på. Men jag är en känslomänniska...

Nyligen skrev Marcus Birro en krönika i Dalarnas tidningar där han verkade koppla det uppmärksammade mordet på en ung kvinnlig Göteborgsstudent till militanta muslimer – »skäggiga män i klänningar som hukar i grottor«, som enligt Birro höll hela den fria världen i schack med »sin förbannade terror«. Ett ramaskri hördes från bloggosfären. Expressens ledarkrönikör Isobel Hadley-Kamptz twittrade att texten var »vidrig«. Författaren Per Wirtén utnämnde på sin blogg Marcus Birro till »sverigedemokraternas intellektuella avantgarde«.

Varför skrev du krönikan?

– Det är något vi valt att kalla dagsedel efter Stig Dagerman, en personlig reflektion kring något som hänt i veckan. Den här gången ville jag låta ett sidospår i känslolivet ta över, låta rädslan som jag och många andra känner löpa hela vägen ut. Jag kan förstå att folk blir upprörda. Men det är fortfarande rätt nytt för mig att det jag gör väcker någon uppmärksamhet. Jag vill ta tillbaka integrationsdebatten från sverigedemokraterna, inte sälla mig till dem. Om man har någon som helst koll på min bakgrund förstår man det

Samtidigt är ju grunden för sd:s retorik just det som du nu sa, att låta rädslan löpa?

– Visst, när jag hör andras reaktioner inser jag att det finns en sådan koppling. Men jag hade inte en tanke på det när jag skrev, jag ville bara beskriva rädslor som är ologiska

– Om du ser en svettig man med arabiskt utseende framför dig i flygplans­kön på Arlanda reagerar du antagligen annorlunda än om det är en blond, sminkad tjej. Sedan tänker du »vad fan håller jag på med« sekunden efter. På samma sätt har mordet i Göteborg egentligen ingenting med militanta muslimer att göra. Det finns ingen annan koppling än att det handlar om skräck.

 Status är något Marcus Birro återkommer till under lunchen. Även om de flesta recensionerna av hans senaste roman »Att leva och dö som Joe Strummer« varit positiva, är det sågningarna han minns.

– Men det är olika från dag till dag. Ibland känner jag mig som en outsider, men jag måste också vara ärlig och säga att jag har helt andra plattformar i dag. Samtidigt är det ju så att om man inte upplever sig respekterad i vissa kretsar så vill man vinna erkännande där också. Jag sökte jobbet som kulturchef på Expressen i våras. Chefredaktören Thomas Mattsson ringde upp och undrade om jag visste hur mycket administration det innebar. Det var nog lika bra att jag inte fick det.

– Pratar jag med erkända poeter i dag så vill de åka och turnera med en rockstjärna. Och det gör jag i höst, med min idol Wayne Hussey från The Mission. Jag borde vara glad över vad jag har, inget av det här hade jag ju kunnat föreställa mig när jag stack från Göteborg.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera