Teppanyakihällar åt alla?

Veckans snackis, utan konkurrens, är DN Bostads artikel i fredags med rubriken »Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva«. Där presenterar ett ungt par sin 165 kvadrats vindslägenhet i Stockholms innerstad, komplett med två takterrasser, en andra (!) »underjordisk« bastu och – den numera odödliga köksglosan – teppanyakihäll.

Artikeln har följts av en flodvåg av kommentarer, allt från korta utfall på DN.se, twitter och facebook till inslag i P1. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg förkunnade att vindsvåningar var »arbetarrörelsens nya hopp«.

Vad är det exakt som engagerar? Folk som lever aningslöst i överflöd är knappast någon nyhet, ens i Sverige.

Visst, textens närmast erotiska anslag ihop med den totala avsaknaden av reflektion placerar den i en klass för sig i en av samvetslöshet redan hårt präglad inredningspress.

Åsa Lindberborgs tes är att folk, i artikeln, verkligen får syn på hur rika folk kan bli i det borgerligt styrda Sverige. Med detta när hon en förhoppning om en resning mot privilegiesamhället. »En sån här publicering i veckan och vi kan räkna med vindsvånings-ägarnas undergång innan mandatperioden är över.«

Frågan är hur stort detta andra Sverige, utanför en politiskt medveten klick i innerstaden, egentligen är. I kommentarerna till DN-artikeln finns förvånande många som faktiskt gillar lägenheten. Och det är nog inte så få svenskar som inte strävar efter, om inte teppanyakihäll, så ett nytt kök och en hel del av den lyx som paret omger sig med.

Möjligen är det också här som engagemanget hos den politiskt medvetna twitter-klicken kan spåras. Inredningen i deras, våra, hem skiljer sig inte åt i art, bara i grad. DN-artikeln träffade helt enkelt för nära.