Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultursnobb Kultur

Enfärgad debatt

Sd:s idéer om en svensk kulturkanon upprör. Men de ligger närmare den europeiska debatten än man vill tro.

Säg k-ordet och Kultursverige börjar mullra.

När sverigedemokraterna nu sitter med en utslagsröst i kulturutskottet undrar många hur kulturpolitiken kommer att påverkas. Lokala sd-företrädare blir till allmänt åtlöje på Youtube när de stammande förklarar att mångfalden hotar fornminnen och julafton. Men i partiledningen finns en faktisk vision. Den stavas k-a-n-o-n.

Genast förflyttas vi fyra år tillbaka i tiden.

I juli 2006 skrev folkpartisten [[Cecilia Wikström]] en debattartikel där hon förklarade vilka problem hon såg inom skolan och integrationen. En svag ställning för litteraturen och bristande svenskakunskaper bland eleverna skapar segregation, menade Wikström. Hennes förslag till åtgärd: inrätta en svensk litteraturkanon med titlar som Vilhelm Mobergs utvandrarsvit och Bellmans epistlar.

Frågan blev den sommarens följetong på kultursidorna. Diverse debattörer avfärdade förslaget som elitistiskt, antidemokratiskt, heteronormativt och rasistiskt. Längst i sin kritik gick författaren och litteraturkritikern Stefan Jonsson, som skrev att Wikströms vision om »ett folk som har ett gemensamt mål« ekade från talibaner och röda khmerer. Inte konstigt att det krävdes ett parti med rötter i nynazism för att våga ta upp frågan igen.

Sverigedemokraterna vill inrätta en generell kulturkanon – en förteckning över viktiga svenska verk inom exempelvis litteratur, musik, arkitektur och konsthantverk. Reaktionerna liknar dem för fyra år sedan. I Dala-Demokraten talar Ulf Lundén om en totalitär syn på kultur. Expressens kulturchef Karin Olsson spekulerar i att partiets kanon skulle toppas av Clas Ohlson-katalogen.

Det kan verka lite märkligt. Vid en första anblick tycks förslaget oförargligt, rentav som en detaljfråga av praktisk natur: att upprätta en lista över kulturens klassiker. Varför är det så upprörande?

Kanonbegreppet har en lång historia.

»Hey hey, ho ho, Western culture has got to go!«

Stanford University, 1988. Under ledning av pastorn och aktivisten Jesse Jackson har en folkmassa samlats i protest mot att universitet ger en obligatorisk kurs i västerländsk kultur. Studenterna vill att den ersätts av en kurs där även andra kulturer ges utrymme. De skanderar: Ut med den västerländska hegemonin!

Demonstrationen är kulmen på en debatt så hätsk och utdragen att den har blivit känd som The Canon Wars, kanonkrigen.

Att sammanställa listor över ett folks viktigaste skrifter är en uråldrig mänsklig tradition, sådana förteckningar har spårats tillbaka ända till Mesopotamien. Ändå kan man ana problemen redan i översättningen av det grekiska ordet kanon: måttstock, linjal, rättesnöre. En kanon befäster normer, agerar förebild och ställer upp exempel.

Kanonkrigen i USA utlöstes av en bok av en okänd Chicagoprofessor. Allan Blooms »The Closing of the American Mind« gavs ut 1987 och blev en oväntad succé. Trots att den främst behandlade interna angelägenheter på universiteten såldes den i över en miljon exemplar och toppade New York Times bestsellerlista i ett halvår.

I boken gick Bloom till strids mot såväl tidens intellektuella stagnation som den otäcka rockmusiken, vilken han påstod förstörde ungas fantasi. Huvudkritiken riktades dock mot den relativism som han ansåg hade fördummat de amerikanska universiteten. Sedan 60-talet, menade Bloom, hade undervisningens kvalitetssträvan ersatts av en vilja att plocka politiska poäng i antirasismens, antisexismens och antielitismens namn.

Allan Bloom argumenterade för vikten av en kanon över viktig litteratur. Denna lista skulle fungera som en start på alla universitetsstudier, en bildningsintroduktion som varje student måste ta sig igenom.

»The Closing of the American Mind« väckte lika mycket avsky som entusiasm. Med sitt kanonargument skakade den också liv i en konflikt som hade legat och pyrt: mellan de akademiker som tyckte att universitetslitteraturen borde fokusera på ansedda klassiker och de som ville inkludera fler verk av kvinnor och minoritetsförfattare. Under åren som följde skrevs en mängd böcker för eller emot en traditionell västerländsk kanon. En annan Bloom, litteraturkritikern Harold Bloom, definierade till och med ett förslag bestående av 26 författare, från Shakespeare och Dante till Ibsen och Tolstoj.

I efterhand får kritikerna sägas ha vunnit striden. Kursen i Stanford byttes ut, och universitetens läslistor har gradvis uppdaterats.
I Europa däremot, är kanonfrågan fortfarande aktuell.

Den första svenska kanondebatten i modern tid blossade upp 1978. Under rubriken »Litterära klassiker – kommer vi att ha några sådana år 2000?« gick Gunnar Tideström i tidskriften Artes till attack mot skolväsendet.

Den svenska skolan hade haft en rigid, om än outtalad, litterär kanon sedan 1800-talets mitt. Som litteraturforskaren Lars Brink har konstaterat i en avhandling så kan man slå upp vilken lärobok i svenska som helst från tidigt 1900-tal och mötas av samma författarnamn: Stiernhielm, Lucidor, Tegnér, Atterbom. Under efterkrigstiden hade dock denna kanon ifrågasatts. I stället för att bli påtvingade svårtillgängliga klassiker uppmanades eleverna alltmer att söka egna läsupplevelser.

I Artes upprördes Gunnar Tideström av vad han såg som historielöshet. Han fick gehör från en rad debattörer. I ett av många inlägg skrev Kurt Johannesson: »Om litteraturen skall bli en del av det offentliga samtalet, måste vi också få läroplaner som erkänner betydelsen av dessa kunskaper och garanterar en viss enhetlighet.«

Artes-debatten handlade i grund och botten om samma konflikt som kanonkrigen. Det var inte bara en enkel fråga om elitism kontra valfrihet, utan en del i en av humanismens stora skiljelinjer de senaste 50 åren.

Den ena sidan i denna konflikt ser en västerländsk kanon som ett maktinstrument. De menar att kvalitetsbegreppet är kodat utifrån mallen DVEM: döda vita europeiska män. Den andra sidan anser att postmodernismen har suddat ut skillnaden mellan skräp- och högkultur. Enligt dem har kvalitet, skönhet och bildning bytts mot en identifikationskult där alla söker en egen kultur att spegla sig i.

Det är en betoning på antingen makt eller estetiska värden. »Tout est politique« kontra »l’art pour l’art«.

Ändå beror kanonfrågans laddning inte bara på att den berör smak och auktoritet. För att ana varför folkpartiets och sverigedemokraternas förslag har väckt kontrovers får man blicka dit partierna sannolikt själva har sneglat: på smörrebrödets och Muhammedkarikatyrens förlovade land.

Det var många som höjde på ögonbrynen när Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen 2004 tillsatte kommittéer för att ta fram en nationell kulturkanon. Tilltaget var ganska unikt. Att utfärda statliga listor över rekommenderad kultur hade tidigare oftast associerats med Sovjetunionen.

En av alla kritiker var Lars von Trier, som i en filmad protest klippte bort de vita delarna ur en dansk flagga. Resultatet: en helröd fana tänkt att föra tankarna till totalitära stater.

Men Brian Mikkelsen framhärdade. Han menade att en kanon behövdes för att värna dansk kultur i en tid då nationalstaten är pressad.

Danmark är inte ensamt i Europa om ambitionen att skydda sin egen kultur. Frankrike har sedan länge regler för hur stor andel av låtarna i radio som måste sjungas på franska. I Tyskland talar man om leitkultur – den värderingsgrund som sägs göra tyskarna till tyskar.

Här hemma blev kulturarv ett etablerat begrepp först i och med globaliseringen. I 1994 års statliga kulturutredning motiverades kulturarvssatsningarna med att vi måste vara tryggt förankrade i vår egen kultur.

Brian Mikkelsens retorik är grövre. I en intervju med en dansk tidning uttryckte han förhoppningen att Danmarks kulturkanon skulle bli ett vapen i kampen mot islams »medeltida normer och odemokratiska tankegångar«.

I det ljuset framstår en kulturkanon som ett djupt nationalistiskt, rentav rasistiskt, projekt. Varför överhuvudtaget göra ett urval på nationella grunder? Folkpartiets Christer Nylander säger till Svenska Dagbladet att en kanon kan fungera som en referens för vad man bör veta om sitt land: »Annars riskerar vi att gå vilse.«

Bör vi alltså frukta en svensk kulturkanon, doftande av protektionism och nationalromantik? Sannolikt inte.

En kanon i en annan bemärkelse – en organiskt framvuxen konsensus kring vilka verk inom en konstart som är betydelsefulla – kommer alltid att finnas. Att kulturminister [[Lena Adelsohn-Liljeroth]] lanserar en statligt auktoriserad lista tycks mer avlägset. Frågan är vad en sådan ens skulle få för betydelse.

Danmarks kulturkanon blev aldrig den nationalromantiska hyllning som Brian Mikkelsen hade tänkt sig. Efter att kommittéerna kompromissat färdigt hade urvalet breddats så mycket att listan till och med innefattade en Kalle Anka-serie tecknad i Danmark. Bland de 108 verken fanns också Lars von Triers oanständiga »Idioterna«, samt en pjäs som avfärdade hela nationsbegreppet.

Den handfasta produkten – en inbunden bibba i 175 000 exemplar – fick Dagens Nyheters Maria Schottenius att associera till de böcker som Svenska Institutet ger ut för att marknadsföra Sverige. Så slutade det nationalistiska projektet: som en oförarglig reklamkampanj.

Om det finns något riktigt obehagligt i den sverigedemokratiska kulturpolitiken är det inte kanonidén, utan partiets andra käpphäst: att kultur som får stöd ska vara positiv, inte provokativ. Det är å andra sidan en kulturrevolution som inte ens danskarna har lyckats med.

2 thoughts on “Enfärgad debatt

  1. StigA skriver:

    Det som SD vill är att gå tillbaka till den politik som socialdemokraterna förde under Per Albin med ”sverige åt svenskarna…” och folkehemstanken med den gamla idyllen där alla kände alla, folket hade kristen etisk moral, dvs du skall inte ljuga, stjäla,begå äktenskapsbrott, mörda etc. dvs tillbaka till den tiden där det inte behövdes lås på cyklar, bilar och hem etc…Men den tiden är historia och med nostalgi blir det ingen ny politik. SD kommer med all säkerhet inte att blinågot större parti

Kommentarer är avstängda.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera