Motion löser inte jante

Framgångens termometer består av de missnöjdas avundsjuka, sa Salvador Dalí. Och Dalí skulle inte kunna rösta på moderaterna. Längre. De ska nämligen ta tag i det där med avundsjukan: riksdagsmannen Finn Bengtsson har lämnat in en motion om att bekämpa jantelagen.

»Därmed blir det […] aktuellt att i lagens (diskrimineringslagen) 2 kap. 2§ ta ställning till förbud mot diskriminering enligt jantelagen och förslag till lämpliga repressalieåtgärder«.

Om en person söker ett jobb och får nej eftersom arbetsgivaren inte »unnar« honom positionen – du var för snygg, för rik, för kreativ – då ska det gå att överklaga. Lyckas man (JantO?) bevisa att det är jante­lagen som ligger bakom – då ska beslutet upphävas. Vem tror du att du är?

Den svenska avundsjukan ska bekämpas och man skulle kunna tycka att den här formen av lagstiftning sträcker de politiska tassarna lite väl långt in i det som moderater brukar kallar individens frihet. Å andra sidan: högern brukar vända sig mot att intervenera i marknaden – inte i förutsättningarna för marknaden. Finn Bengtsson tillägger mycket riktigt att jantelagen hämmar den svenska tillväxten.

Förr i tiden (för lite mer än fyra år sedan) innan moderaterna hade lärt sig att vinna val (eller sossarna glömt bort hur man gjorde, det beror på hur man ser det) brukade borgerlig­heten förklara sina eviga politiska misslyckanden med att svenskarna var hjärntvättade till att bli okritiska kollektivister. Den socialdemokratiska hegemonin hade invaggat folket i ett så djupt tvivel på sin egen förmåga att de inte trodde att de kunde överleva i ett samhälle där inte varje hus var ett ABF-hus och varje man en ombudsman. Därför röstade de på socialdemo­kraterna.

[[Fredrik Reinfeldt]] kallade i sin ungdom svenskarna för ett mentalt handikappat folk. Det var år 1993 i boken »Det sovande folket«, Sverige var sövt till beroende, hävdade den blivande statsministern. Även Finn Bengtsson påstår att jantelagen har sin ideologiska hemvist på vänstersidan. Det är en vanlig tankefigur.

Staten ska handikappa de vackra, intelligenta och begåvade. I Kurt Vonneguts novell »Harrison Bergeron« har den amerikanska konstitutionen utvecklats. Den som är vacker måste bära en mask, den som är stark måste släpa runt på vikter och implementeringen överses av handikappgeneralen Diana Moon-Glampers.

Många har läst Kurt Vonneguts berättelse som en kritik av all politik för jämlikhet. Men sagan kan precis lika gärna läsas som en satir över den förvridna syn på jämlikhet som existerade i USA under de här åren: kalla krigets paranoida mardröm om socialismens natur. Bra författare berättar alltid flera historier. Alla mardrömmar handlar om den som drömmer dem.

Fredrik Lindström brukar konstatera att det knappast finns något så svenskt som viljan att vara osvensk. Härligt spontan, uttrycka sig sådär rakt, dricka rödvin till lunch och vinner-såssarna- valet-så-flyttar-jag-minsann-utomlands. Fast det gör de aldrig (inte för att sossarna vinner val längre).

Jantelagen brukar kallas för typiskt svensk. Eller i alla fall för typiskt skandinavisk. Den formulerades av norrmannen Aksel Sandemose i romanen »En flykting korsar sitt spår« 1933. Men vi ska minsann inte tro att vi är unika!

Redan de gamla romarna beskrev mekanismen. Livius berättar hur den etruskiske kungen Tarquin den stolte en dag fick ett meddelande från sin son: Vad ska jag göra för att behålla kontrollen över mitt folk? Kungen svarade inte. I stället gick han ut i trädgården. Med sin stav slog han ner huvudet på alla de högsta vallmoblommorna. Resten lät han vara och sonen förstod. De mest framstående medborgarna måste hållas nere.

I Australien och England pratar man fortfarande om »hög vallmo-syndromet«. Majoriteten kuvar de mest begåvade för att inordna dem i sin egen inbillade medelmåttighet. Den skotska motsvarigheten till »Du ska inte tro att du är något« är »A kent yer faither«, jag kände din pappa. »Låt dina vallmor växa högt«, sa Margaret Thatcher men förde en politik som gjorde att barnfattigdomen skenade.

Man kan lagstifta bort mycket men inte människans innersta rädslor, de måste i slutändan hanteras inom varje själ. Inte ens en svensk ombudsman kan hjälpa.

Det är å andra sidan typiskt svenska att tro det.

***
För övrigt visar nya siffror att skattefusket i Sverige uppgår till 133 miljarder per år. Det är lika mycket pengar som kostnaderna för sjukförsäkringen när de var som högst. Det är skillnad på fusk och fusk. Och på folk och folk.

Text: