Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Drottningholm. Det sorglösa livet på landet.

Kultur

Överklassens charm

Kungaboken är den tredje societetsskildringen på kort tid som får stor uppmärksamhet. Vari ligger fascinationen för de rika och ädla?

Är det en slump att det inom ett år kommer tre uppmärksammade böcker om överklassen? Björn af Kleens »Jorden de ärvde«, Bengt Ericsons »Den nya överklassen« och nu senast Thomas Sjöbergs »Den motvillige monarken« har alla fått stort medieutrymme. Tv, tidningar och bokförlagens utgivningskataloger vimlar av överklasskildringar. Sedan kan de handla om en rosig kungafamilj som fnissande klär julgranen, en adel som sippande ur cognacskupor blaserat blickar ut mot vidsträckta ägor, eller ladies på Östermalm som förklarar hur de lyckades nå långt upp på den guldskimrande framgångshimlen.

Intresset formligen exploderar, inte bara intresset förresten, något annat tycks också ha detonerat och sprängts i bitar – respekten. Åtminstone när det gäller författarattityden hos dem som skildrar societeten.

På 1700-talet räckte det med att tala illa om kungen för att – åtminstone teoretiskt sett – riskera dödsstraff för majestätsbrott. Men sedan kom franska revolutionen och de susande giljotinerna. Vår sista strävare efter kungligt envälde, Gustav III, sköts på maskeradbalen. Någonstans på den evolutionära väg som följande sekel pekades ut av Darwin, förlorade vi tron på att mänsklig makt skulle ha gudomligt ursprung. Människan var ett djur bland andra, hennes eventuella makt var snarare en följd av ett rovdjursbeteende som skulle stävjas genom en sund 1900-talsdemokrati.

År 2010 är respekten för kungens privata sfär inte större än att Thomas Sjöberg och hans medförfattare i »Den motvillige monarken« trevar sig ända in i kungens kalsonger. Det talas om paradigmskifte och en ny, kringskuren, pressetik.

Snaskandet i namn- och ryktespubliceringar florerar ymnigt inte bara runt kungen och hans påstådda älskarinna, utan också runt Jan Stenbeck, Björn Borg och andra kändisar. Språket som nedlåtande talar om »brudar« och »krökande« vittnar dessutom om en påtaglig lust att plocka ned monarken på jorden.

Överlag framställs Bernadotten som en okunnig, olämplig och anakronistisk figur som varken har kunskaper, omdöme eller pondus nog för att vara kung i ett modernt Sverige. Indignationen över att denna medelmåtta knappt såg på Sjöberg när de skulle presentera sig för varandra, lyser som rött ljus mellan raderna.

Ett retoriskt upplägg anas redan i bokens första del. Kungen lovar där i sitt trontal att vara »rättfärdig«, »rättskaffens« och en hel del andra egenskaper som börjar med »rätt« men som snart ska slå över i »fel«.

Ändå finns något pojkboksaktigt i skildringen av de slutna rum som författaren med svettiga fingertoppar gläntar på dörren till. Dunkelt upplysta nattklubbar, gangstrar med guldkedjor och stenhårda boxarknogar, jacuzzis, bubblande champagne och unga tjejer som åmar sig, medan livvakter och privatplan väntar utanför som tysta löften om aldrig sinande äventyr. Världsbilden och lyxmarkörerna känns som hämtade från en Bondfilm.

Trots de energiska försöken tycks Sjöberg inte ha fått med sig svenska folket i misstroendeförklaringen. Monarkin har ett brett folkligt stöd och han och hans medförfattares verk kallas för ”skandalbok” på många håll.

Det kan man tolka på två sätt: antingen som att den innehåller skandaler, eller att den är en skandal i sig. De flesta tycks luta åt det senare. Att angripa kungen utlöser uppenbarligen försvarsmekanismer både hos journalister och allmänhet. Frågan är varför.

Björn af Kleen väckte med »Jorden de ärvde«, som kom förra året, stor uppmärksamhet då han skrev om adeln och deras fideikomisser som fortsatte att gå i arv från far till förstfödd son. Även han fick hjälp i marknadsföringen av media innan boken släpptes. af Kleen hade stämts på en miljon kronor av adelsmannen Carl Gripenstedt, som innan han ställde upp på intervju lovats att få granska texten före publicering. Men af Kleen publicerade trots invändningar och stämning. Dessutom vann han målet.

af Kleen är enligt Riddarhusets regler inte själv adlig och har egentligen inte rätt till det, i vissa kretsar så viktiga, lilla »af:et«. Men han använder det som förklädnad för att kunna slinka in och wallraffa på slotten där han nedsjunken i läder­fåtöljerna dricker te och låter sig tas för en jämbördig ädling. Hans penna visar sig vass nog för att kunna sättas i ryggen på intervjuobjekten. I tonen finns något som påminner om Sjöbergs indignation, eller rent av avundsjuka.

Att Sverige skulle ha en försvagad fattig­adel utan ett enda kvarvarande privilegium är, upptäcker han, helt fel. Leonhard Fredrik Rääf förfasade sig efter omröstningen i Riddarhuset 1865 över avskaffandet av ståndsriksdagen, »Det ärorika Sverige har nu nedsjunkit uti demokratiens djupaste gyttja«. Men tydligen oroade han sig i onödan. Slopad arvs- och förmögenhetsskatt har tillsammans med stigande markpriser lett till en adel som långt in på 2000-talet badar i både pengar och värdefulla kontakter – samlade genom adelskalender och internatskolor.

af Kleen upptäcker dessutom att godsen och drömmen om det lantligt sorglösa ­livet lett till en country-chick trend. Glänsande magasin som Gods och Gårdar och ett klädmode med pullovrar och tweed­kavajer lanserar en adlig livsstil med överklasskoder i både gester och attribut. Själv försvinner af Kleen ibland ut i romantiska beskrivningar av hänförande slottsmiljöer, mjuka läderfåtöljer, tunga rödviner och noggranna redogörelser av ädlingarnas stamträd. Trots det väljer han att skildra adeln som excentrisk, bakåtsträvande och patriarkal. Vilket den förstås – precis som kungahuset – kan anses vara. Några allvarligare protester kunde inte höras i mottagandet. Att angripa adeln var föga kontroversiellt. Fideikomissen och arvsrätten för förstfödda söner rimmar illa med ett Sverige där vi påstår oss sträva mot jämlikhet. Men frågan är om vi vanliga människor verkligen är så mycket mer moderna än adeln och överklassen, om nu iakttagelsen om fascinationen är riktig.

»Den nya överklassen« av Bengt Ericson, en bok som släpptes i början av hösten, skildrar den ekonomiska eliten och en sak framgår redan från början. En förändring har skett sedan 1970-talet då Annette Kullenberg beskrev en överklass som var ytterst ovillig att kalla sig så, än mindre manifestera sina rikedomar genom vräkiga bilar och båtar. Numer, när vänstervindarna mojnat, försöker även de som inte ÄR överklass se ut, bete sig, och konsumera som om de vore det. Etikettböckerna säljer som italiensk olivolja. Hårvax och golfresor likaså. De som verkligen hör till överklassen har inte längre någon anledning att avstå från att beställa in tiotusenkronorschampagne på Sturehof.

Ericsons bok vimlar av siffror som signalerar noggrannhet och trovärdighet. Romantiken som syns i »Den motvillige monarken« och »Jorden de ärvde« finns inte här. Det är troligtvis också en anledning till att Ericsons bok inte fått lika stor uppmärksamhet. Den låter oss kika in i slutna rum på samma sätt som de andra skildringarna. Men den ekonomiska överklassen omges inte av samma magiska spänning som adel och kungafamilj. Ändå förundras man över att höjdarna i Ericsons bok beskrivs genom hur många kvadratmeter deras lägenheter består av, hur många hektar deras ägor är, vilka bilmärken de kör.

Kanske är det här inte bara en kritisk skildring av en överdrivet rik samling människor, kanske kan den också läsas som en manual. Hur gör man för att bli rik? Var ska man plugga och hur ska man klä sig för att bli accepterad? Bakom de här frågorna anas en annan anledning till det växande intresset för överklassen.

Ericson har en mer positiv hållning gentemot dem som själva tjänat sina pengar, istället för att åka snålskjuts på fäders prestationer. Hellre en företagare av kött och blod som är van att hugga i, än en girig topptjänsteman som berikar sig genom tvivelaktiga bonusar. Bertil Hult och Ingvar Kamprad ligger bättre till än Annika Falkengren. Idealen är meritokratiskt färgade men också präglade av svenska krav på ödmjukhet.

Ericson tror inte på höjda skatter, vare sig på vanliga inkomster eller på bonusar. Men han menar att det kapitalistiska samhällskontraktet – som bygger på att det både kan skapa och fördela välstånd –  håller på att vittra sönder. Det finns också något rötet i den där folkliga ostmackan som Kamprad en gång halade fram ur skrivbordslådan och ville bjuda Ericson på. Senare har Ericson fått höra att Kamprad medvetet spridit myten om sig själv som jordnära och anspråkslös, att han i själva verket är både girig och skatteplanerande. Ericson tycks ibland kluven och fundersam.

Kanske är varken världen eller de rika ritigt vad de först verkar vara. En liknande känsla infinner sig när Björn af Kleen berättar om hur han av adliga personer ibland fått frågan om vem han är. Han har svarat med sitt yrke – journalist. Men de adliga har inte varit nöjda utan frågat på nytt. »Men vem är du?« Det som af Kleen avslöjat genom att svara meritokratiskt är sitt folkliga ursprung. Adeln presenterar sig istället artistokratiskt – genom att hänvisa till vilka släktingarna är. Börden är viktigare än meriter och prestationer. Men vilka är då vi vanliga som inte kan våra släktträd?

Förvirringen över att tro sig leva i en meritokrati, för att sedan upptäcka att man kanske lever i ett helt annat system, surrar någonstans i bakgrunden av författarnas »respektlöshet«: Bakom Thomas Sjöbergs irritation över att behöva krusa med färdigformulerade frågor som först ska granskas och godkännas av hovets presschef, innan han till sist får möta en upphöjd, nonchalant statschef som ärvt sitt ämbete. Bakom Bengt Ericsons undran över vad vissa människor gjort för att förtjäna mångmiljonlöner som klubbats igenom av deras kompisar, och varför en genomsnittlig tjänsteman ska känna och ta samhällsansvar när maktens högkvarter byggs i ädelträ, alltmedan skolbyggnader och läroböcker får falla sönder.

Den ekonomiska eliten som »lyckats« ska ju, får man anta, peka ut vägen framåt. Vilka vi, som hör till arbetarklassen eller medelklassen, i prestationskulturens tidevarv måste försöka bli för att rättfärdiga våra existenser. Vad ska vi ta oss till om det egentligen inte är prestationen som räknas, utan något annat? Om dörren till anställningsintervjun slår igen framför nästippen på oss därför att tjänsten redan är tillsatt, om vi lämnas där med den gnagande misstanken att någon nog kände någon, att en hand redan mött en annan hand i en miljö långt från meritförteckningar och referenser.

Kanske är både »respektlösheten« och »den kritiska hållningen« egentligen något som också handlar om ett sökande efter identitet, försök att förstå vem man själv är och vilken värld man ingår i. Vanligt folk har inte haft de egendomar som krävts för att släkten ska ha någonstans att samlas på, där kontakterna med stamträdet har kunnat hållas levande på stora middagar. De flesta av oss känner knappt till våra morfäders föräldrar. Försöker vi blicka bakåt i släktleden upptäcker vi att en ovetskapens dimma gör det omöjligt att urskilja några ansikten efter bara två, eller möjligen tre, generationer. Vår identitet är i det här avseendet, som i så många andra, allt annat än grundmurad. Våra släktträd är ostadiga organismer, med rötter som bara skjuter en liten bit ned i jorden och ständigt riskerar att falla.

Kanske har vi, för att försöka stå stadigare och få möjlighet att se längre bakåt i tiden, skaffat oss ställföreträdande släktträd, ställföreträdande individer som förankrar oss i historien. Kungen, hans familj och deras långa historia är ett viktigt exempel. De hjälper oss visserligen knappast att hitta fram till en solid och trygg kännedom om vilka vi är. Men de är en del av den svenskhet som vissa i dag, osäkra över vilka de annars skulle vara, allt ängsligare klamrar sig fast vid. Att angripa kungen blir att angripa vår identitet.

Sett ur det perspektivet är det inte så konstigt att »skandalboken« inte mottogs med öppna armar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera