Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Skrattskavlan i halsen

Vad är det med män som hamnar i fåtöljen hos Fredrik Skavlan i SVT? Varför detta ständiga fokus på allt de gör för att förstöra livet för sig själva?

Eller är frågan felställd? Handlar det snarare om vad det är för fel på studiopubliken hos Skavlan? Som vrålar som aporna på Skansen så fort en manlig stjärna av något slag öppnar sitt hjärta och berättar om missbruk, bortprioriterade barn, matorgier och misslyckade äktenskap. Som älskar ihjäl män med solklara självskadebeteenden, män som behöver hjälp – inte mer applåder. Vill de att männen ska dö, eller vad är det med dem?

För något år sedan satt den alltid lika öppenhjärtliga artisten Robbie Williams i studion och berättade om sitt mångåriga drog- och alkoholmissbruk.

Han mådde bättre nu (hade träffat en tjej) och kommit med en ny platta (ärligare än någonsin förr) och berättade om scenskräck, ångest och en aldrig sinande tillgång på nakna brudar, knark och vilda fester. Trots sina unga år har han tveklöst varit på väg att supa, knulla och knarka ihjäl sig några gånger sedan han slog igenom som rosenkindad tonåring i pojkgruppen Take That.

Och vad gör publiken när han säger att han varit på väg att dö? Att han alltid ätit och drogat sig fet på varje turné? Jo, de vrålar. De skrattar så de skriker. De applåderar.

Robbie Williams vände sig till publiken – inte så mycket arg som beklämd. What’s the matter with you guys? Don’t applause. Jag berättade precis att jag knarkade. Det är inget att applådera åt.

Klapp-klapp-klapp igen. De kan inte låta bli. Eller också står studiomannen från helvetet i kulisserna och varje gång en man berättar för Skavlan om hur sällan han träffar sina barn, så håller hanupp en skylt där det står »applådera NU!«.

Senast var det Leif GW Persson. Få svenska författare är så öppna med sin oro om sin annalkande död som just denne professor i kriminologi. Han har, tveklöst, ett självskadebeteende.

Skulle han vara en tjugoårig Lisbeth Salander-kopia som satt hos Skavlan och berättade att hon nog kommer att vara död om fem år eftersom hon knullar runt så mycket, helt oskyddat dessutom, och skär sig i armarna och håller på – då skulle någon ringa socialen.

När det är en stenrik gubbe med ätstörningar och perioder av ­alkoholism – som han själv berättade för Skavlan – vad sker då? Jodå, publiken vrider sig av skratt. Skavlan skrockar han också och ber sedan GW att detaljerat återge vad han och vännen Jan Stenbeck åt under sina matorgier.

Hahaha, och så dog den ene av dem. Klapp-klapp-klapp. Ny skylt: »Gapflabba NU!« Förlåt min trångsynthet, men exakt vad är det som är så roligt med att JanStenbeck åt sig själv till döds?

För något år sedan diskuterades pratshowundret Skavlans fyrkantiga kvinnosyn – och om den finns fortfarande en del att önska – men kanske är det dags att börja diskutera hans problematiska manssyn. Eller allas vår fyrkantiga bild av män som mår dåligt och gör själva illa.
GW verkade vara den enda som var bekymrad över sina hjärtproblem. Skavlan bara skrattade åt det. Du kanske dör snart – tänk, så lustigt. Du är man, du kan omöjligt vara ett offer. När du skadar dig själv ger det en spännande krydda till ditt skapande, och ger oss en bild av dina inre »dämoner« (tack för lånet, Ingmar).

Kikki Danielsson däremot, hon är tragisk och då lägger Skavlan huvudet på sned. Då vrålar inte publiken, då ser vi bara det kvinnliga offret bakom en dimslöja av medlidande och förakt. Men självskadande män som super, knullar och äter som Obelix – det är riktiga karlar det.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera